(Insändt.) HVAD BETYDER RÄTTELIGEN 357 REGERINGSFORMEN, OCH HVAD INNEBÄR SVENSKA FOLKETS URGAMLA RÄTT ATT SIG BESKATTA ? Svårligen har vid 1840 års Riksdag en vigligare fråga uppstått än denna. Att tankarna derom äro så delade, är i sjelfva verket icke underligt, när man besinnar hvad inflytande den ena eller andra tolkningen kan komma att hafva på olika intressen, deras som skola utgöra statsbidragen, och deras som af dem skola lefva. Att de sednare vilja vara försäkrade åtminstone om hvad de hafva, och ändå dertill konservera aspekterna på något mera, när tillfälle och konjunkturer kunna: sådant medgifva, det förstås lätt, men lika litet är det ock att undra på, om de förra vilja icke allenast sätta p för ytterligare förhöjning i utlagorna, utan ock bafva någon utsigt till lindring i dem de utgöra. Det är en strid mellan embetsmannabierarchien å ena sidan och det skattdragande folket å den andra, det är i sjelfva verket mitt och ditt, som här kommer i fråga, och detta bar i alla tider mäktigt inverkat på menniskorna. Detär således otvifvelaktigt icke blott förståndet, utan ock viljan som motiverar den olika tolkningen. Men som det väl är förståndets sak att rätt uppfatta meningen af en sats och icke viljans, så bar Insändaren endast efter det förras ledning sökt utreda ifrågavarande paragrafs rätta betydelse. Det har yrkats, att man ej bör hålla sig till denna allena, utan tolka den i sammanbang med andra. Denna fordran är billig. Deremot synes det mig mindre böra till saken att efterfråga 1809 års lagstiftares mening, såvida dermed förstås hvad de tänkt och åsyftat och huru de velat, att deras ord skulle kunna förstås, ty grundlagsparagralerna böra, enligt grundlagens egen föreskrift, tolkas efter sin ordalydelse, och om ifrågavarande lagstiftare åsyftat något annat än hvad deras ord, logiskt tolkade, innebära, så må det vara deras enskilda mening, och de må skylla sig sjelfva om de med sina ord uttryckt en annan mening än den de hyste. Den mening de med ord uttryckt är lag, den de tilläfventyrs inom sig hyst, är det ej, såvida den ej är identisk med den förra. Några traditiones non seripte böra således här icke gälla. Deremot torde naturlig rättvisa och billighet vid tolkvingen böra afses, och, så framt den ej har Jagens ordalydelse emot sig, bestämma den, Svenska folkets urgamla rätt att sig be