(Insändt.)
HVAD BETYDER RÄTTELIGEN 357 REGE-
RINGSFORMEN, OCH HVAD INNEBÄR
SVENSKA FOLKETS URGAMLA RÄTT ATT
SIG BESKATTA ?
Svårligen har vid 1840 års Riksdag en vig-
ligare fråga uppstått än denna. Att tankarna
derom äro så delade, är i sjelfva verket icke
underligt, när man besinnar hvad inflytande
den ena eller andra tolkningen kan komma att
hafva på olika intressen, deras som skola ut-
göra statsbidragen, och deras som af dem skola
lefva. Att de sednare vilja vara försäkrade åt-
minstone om hvad de hafva, och ändå dertill
konservera aspekterna på något mera, när till-
fälle och konjunkturer kunna: sådant medgifva,
det förstås lätt, men lika litet är det ock att
undra på, om de förra vilja icke allenast sätta
p för ytterligare förhöjning i utlagorna, utan
ock bafva någon utsigt till lindring i dem de
utgöra. Det är en strid mellan embetsmanna-
bierarchien å ena sidan och det skattdragande
folket å den andra, det är i sjelfva verket mitt
och ditt, som här kommer i fråga, och detta
bar i alla tider mäktigt inverkat på menni-
skorna. Detär således otvifvelaktigt icke blott
förståndet, utan ock viljan som motiverar den
olika tolkningen. Men som det väl är förstån-
dets sak att rätt uppfatta meningen af en sats
och icke viljans, så bar Insändaren endast efter
det förras ledning sökt utreda ifrågavarande pa-
ragrafs rätta betydelse.
Det har yrkats, att man ej bör hålla sig till
denna allena, utan tolka den i sammanbang
med andra. Denna fordran är billig. Deremot
synes det mig mindre böra till saken att ef-
terfråga 1809 års lagstiftares mening, såvida
dermed förstås hvad de tänkt och åsyftat och
huru de velat, att deras ord skulle kunna för-
stås, ty grundlagsparagralerna böra, enligt grund-
lagens egen föreskrift, tolkas efter sin ordaly-
delse, och om ifrågavarande lagstiftare åsyftat
något annat än hvad deras ord, logiskt tolka-
de, innebära, så må det vara deras enskilda
mening, och de må skylla sig sjelfva om de
med sina ord uttryckt en annan mening än den
de hyste. Den mening de med ord uttryckt
är lag, den de tilläfventyrs inom sig hyst, är
det ej, såvida den ej är identisk med den förra.
Några traditiones non seripte böra således här
icke gälla. Deremot torde naturlig rättvisa och
billighet vid tolkvingen böra afses, och, så framt
den ej har Jagens ordalydelse emot sig, bestäm-
ma den,
Svenska folkets urgamla rätt att sig be-