börden och hofgunsten, och i den mån landtadeln drager sig från riksdagen, stå dessa delar alldeles isolerade. Kan någon begära eller har man någonsin under denna riksdag sett, att de ofrälse stånden göra afseende på Riddarhuset eller dess majoritet? — En annan allierad skulle man söka i de biskoplige och de förskräckte, som frukta, att staten äfventyras om systemet ej får pengar. Men de biskopliga betyda i denna egenskap föga mer än Riddarhusmajoriteten; de utgöra ock delar af systemet, och äro hemfallne under dess svaghet; Statsoch Ekonomiutskottens förslag att indraga biskopslönerne, röjer dessutom tillräckligt deras ställning inom representationen, och till öfverflöd äger systemet äfven inom dem motståndare, emedan de till en viss grad representera förtjenstens adel, som icke är :densamma med bördsadeln. De förskräckte åter biskoparne deri inberäknade, äro icke rätt många, och förskräckelsen som aldrig varit rätt stor hos majoriteten af de tänkande, börjar snart att bli långt större för de vådor, som kunna inträffa, i fall systemet icke vill gifva med sig, än för motsatsen. Statsrevisionerna, öfverskotten, diskussionen om hufvudtitlarne, den närmare bekantskapen med regeringens sätt att hushålla, öfvertyga dem, att faran af ett ombyte i principer ej är så stor. Hvem förskräckes t. ex. om anslag vägras åt Statstidningen, åt Riddarholmskyrkan, eller om regeringen till och med skulle finna sig nödsakad att indraga ett helt grannlåtsregemente? Borgareoch Bondeståndet åro alls icke förskräckta. Fabriksintresset är en allierad, som gör mycket larm, men ingalunda är så farlig i sak, som stor i ord. Om detta å ena sidan önskar regeringens biträde för att få dela landets inkomster, så har det å andra mycket att beklaga sig öfver systemets godtycklighet och vacklande, och skulle gerna se sig deraf oberoende; det torde dessutom finna förmånligare att sluta sig till landet, till medborgarne som hafva pungen, och verkligen äfven äga medel att, utan regeringens mellankomst, jemka detta intresses fördelar och lugna dess förskräckelse. Allt detta visar ungefärligen, hvilka utsigter det gamla systemet har till förtroende å Ständernes sida. Vi skola i det följande söka ådagalägga, först, huruvida chancerna skulle vara bättre att fortsätta detsamma utan att alls bry sig om hvad Ständerna tänka och besluta, och att, för sådant ändamål, antingen taga rådgifvarepersonalen rent till höger, såsom man säger, hvartill några organer både på riksdagen och hos allmänheten ännu flitigt vilja invitera, eller också fullkomligt färglöst och endast beteknande att låta det gå så godt det kan tills vidare; och slutligen hvad som utom dessa alternativer ålerstår, Jå man äfven får tillfälle att se, huruvida, vare sig Konungen för sin person eller Konungamakten samfäldt skulle äfveniyra eller förlora det ringaste i makt, i verksamhet, i förtroerde och anseende öfver landet och i folkets kärlek, genom att med ens taga sitt parti och bilda sin omgifning i enlighet med de önskningar, som majoriteten uttalat alltifrån denna riksdags början, och att nu göra det utan alla biafsigter. Den vidlyftighet, hvartill det förestående redan växt i utrymme, föranleder oss dock att göra detta till föremål för en serskild arfikel.