bringa ändring och rättelse. Jag påstår om dessa,
och alla dermed analoga s. k. aktenskaper, såsom
blott utgörande yttre och tillfälliga kopulationer a!
bögst equivoque sedlighet; att de må hållas fullt
värde att upplösas, eller, som innefsttar detsamma,
att de må anses icke vara några: hvarken mer el-
ler miacre: eburu jag icke ännu har yttrat mig I
dar frågan, hvad jag anser det borgerliga samhäl-
lat å sin sida bafva att i dessa hänseenden tillgöra
och jijakitaga. Detta sistnämnda skulle jag dock
tro vara den rent sociala sidan af saken, hvilken
icke har någon gemenskap med det teologiska lä-
robegreppet eiler kyrkans bekännelse, och följakt-
ligen en gång böra få diskuteras utan ecklesiastik
ioqvisition. Detta mäste ock nödvändigt erkännas,
innan man — jeg, eller någon annan — skrider
till den detaljerade beskrifningen på, huru samhäl-
let bör förhålla sig I äktenskapsfrågan, ty en sådan
förklaring skulie omöjligen kunna göras nöjaktig,
utan med tillstånd för den rena känslan och för-
nuftet att uttala sig. Endast så mycket må tilläg-
gas, att när man icke ens mäktar inse hela denna
åsigts betydelse för menskligheten, samt tror, att
påståendet om en nödig revision af pligtbegreppet
(just för pligtens eget upprätthållande i denna del,
som i all annan), vill säga detsamma, som pligt-
förgätenhet; då är man visserligen hvarken snill-
rik eller galen, men deremot beklagligen ett tre-
dje, nämligen för tillfållet mycket dum. Likaså
under all kritik befinner man sig, då man i men-
niskosjälens uttalade behof af konjugial renhet icke
ser annat än begär till smuts.
5:o Jag tror — för att slutligen komma till M.
V. C:ii andra ämns — att ingen moenniska har gjort
så mycket för kristendomens första införande på
jorden, som den af M. V. C. åsyftade cFörkunna-
ren); och tror mig bafva fällt en mycket god ön-
skan, då jag uppriktigt önskar, att M. V, C:ii Hrr
ledamöter, hvar för aig, må hysa samma stora och
kärleksfulla föreställningar om honom, som jag;
men jag tror tiliika, hvar och en artist, som vill
och kan, vara berättigad, att, utan hinder af och
utan brott emot något domkapitel eller någon em-
betsed, framställa äfven troshjelten, likt hvarje an-
nan historisk karakter, i den period af sitt lif, då
den urderbara och genomgripande brytningen går
för sig hos honom, och innan han ännu vunnit
reda med sig sjelf, än mindre inför veriden; en
period, hvarunder det dock måste vara möjligt, att
en del af hans språk kan röja några likheter med
hang framtids.
Sådane äro mina meningar i de af M. V. C. om-
rörda ämnen. Endsst mina åsigter om gränsorna
för den cpoetiska friheten har jag icke aktat nö-
digt andraga bär, och det af två skäl: först, eme-
dan jag I poesien icke tror mig böra erkänna nå-
got domkapitel som domare; och för det andra,
derföre, att jag icke anser mina begrepp om den
postiska fribeten vara för den Heliga Skrift eller
sedligheten vådligare, än t. ex. den Consistorii le-
damotg, hvilken anses som författare till den, en-
ligt sin afsigt, skämtsamma dikten Nozcks Ark.
Skulle ytterligare upplysningar af mig äskaas, i
dessa eller andra ämnen, som jag något förstår.
så är jag dertill beredd. Det anförda torde vara
tillräckligt, att med all skyldig vördnad utvisa,
huruvida man her rätt att göra mig vanärande be-
skyllningar eller ick2a.
Stockholm den 29 Juli 1840.
C. J. L. Almqvist.
——