artikel, kallad: Riksdagen 1840, miniaturmål-
ning. Man finner der bland annat, att artikel-
författaren låter en talare vid Riksdagen yttra:
Upphäfvom tullen, 2 millioner. Den rike får
då alla sina öfverflödsvaror för halfva priset.
Denna sista strof är en af de der orden, vi
nyss nämnde, som vid första påseendet göra
en viss effekt, men vid närmare undersökning
deremot sönderfalla till intet. Man behöfver
nemligen alldeles icke vara lärd, för att finna,
att om ett skålpund socker eller kaffe genom
en hög tullafgift kommer att kosta en tredjedel
mera, än det skulle kosta utan tull, så är denna
tredjedels tillökning vida kännbarare för den
obemedlade än den förmögne och försvårar
mycket mera för den förre än för den sednare
möjligheten att bestå sig njutning af en sådan
artikel. Det är således egentligen den fattigare
klassen, som drabbas af höga tullafgifter,isyn-
nerhet på sådana varor, hvilka nu mera hos
alla civiliserade folk öfvergått bland de dagliga
lefnadsbehofven, äfven hbos massan; och den
välmenta men missförstådda ifver, som under
föreställningen att motarbeta öfverflödet, yrkar
på tullafgifternes förhöjning å dessa varor, le-
der endast till det motsatta målet, så vida som
den rike i alla fall kan bestå sig dessa saker,
och det är den mindre förmögne, som först
måste umbära dem. Helt annat är det, om
man med en sekterisk puritanism vill ifra för
den läran, att förtärandet af allt ;utländskt
är ett öfverflöd, blott derföre att det är ut-
ländskt, och att fysiska lefnadsnjutningar en-
dast böra existera för den rike, men icke för
den fattige. Denna tanka kunne vi åtminstone
icke dela; vi tro, att en kopp kaffe kan smaka
en bondhustru rätt så bra som em grefvinna,
att hon har alldeles samma rätt som grefvin-
nan att köpa den för sina penningar em hon
bar några, och att, ju bättre pris hon kan få
den för, desto mera kan hon hafva i behåll
af sina knappa tillgångar till öfriga behofver.
Dessutom förekommer det, att om man räknar
efter på de artiklar, hvilka mest förtullas, så-
som kaffe, socker och kolonialvaror i allmänhet,
så faller en ojemförligt större andel deraf på
den stora massan af mindre bemedlade än på
de egentligt förmögne, ty desse kunna icke hvar
för sig förtära mera af sådana varor än hved
de orka med eller hafva lust för, antingen tul-
len är hög eller låg, och det göra de i alla
fall.
Det vore önskligt om vissa ifrare för höga
tullar och emot öfverflödet täcktes taga dessa
oförgripliga sanningar i betraktande, då tull-
taxan nu snart förekommer till öfverläggning i
RiksStånden, och tillika besinna, att allt hvad
man ökar i tullen, likaväl som alla andra ut-
skylder, måste tagas ur konsumentens ficka.
Om jag förtär 235 skålpund socker om iret,
och staten på förband tagit två å tre Rdr B:ko
i afgift på detta socker, samt det följaktligen
måste betalas så mycket högre än eljest, eller
om dessa 2 å 3 RBdr betalas direkt, så kan
det för min kassa på det hela vara ett och
detsamma, och skilnaden är på sin höjd, att
utgiften i det förra fallet blir mera omärklig.
Läsaren finner, att vi här icke vidrört frå-
gan om skyddstullar för inhemska näringar,
som är ett serskildt kapitel.
— ——tt— —
— Ibland dagens kuriositeter förekommer.