1 1 . j bruk, så behöfva dessa inom adelns hus aldeies icke följas. Man fioner således der, att båte Ordförande och Ledamöter kunna, under Ståndets plena, visa sig med betäckta hufvuden, ull och med i närvaro af inbjudne åhörare, hvilka det är vid ansvar förbjudet att presenJtera sig på samma sätt. Ordförande i de ofrälse Stården ega ansvarsfritt promenera till och från dessa Stånds samlingssalar. Annorlunda är förhållandet med adelns ordförande. Honom Jlåter Konungen alltid under Riksdag, uii hofvagn med Konungen: livre, transportera till och irån adelns seamlingsrum. Tjenare vid Konungens hof kunna, till obegränsadt antal, såsom adelns representanter, deltaga i Riksdag. ReTpresentantkallet hindrar dem icke ens att uppfträda i RiksS.ånden, med uppdrag, som tillhöra Ideras evskilta tjerst hos Konungen. Styresmän öfver Rikets höfdingedömen ega, med bibehållande af sina löner, oafkortade, att sätta länsstyrelsen å sida, för all den tid som Konungen lunder påstående Riksdag önskar deras närvaro å Svenska Riddarhuset; generalsoch amiralspersoner, regements-chefer och militär-tjenstemän, hvilka å Riddarhuset ionehafva represenJtations:ätt, bunna, i kommandoväg, beordras till icltagande i Riksdag, med fortsatt åtnjutande af löner och tjenstgöringspenningar. Rådgifvare hos Kongl. Maj:t, Ordförande i Rikets HofRätter och Kollegier och deras underordnade 2mbetsoch tjenstemän, halva jemväl, derest representationsrätlt å Riddarbuset dem tillkommer, full frihet, att totalt försumma deras emhetspligier för alt, utaa afkortnving å egande löner uppå stat, utöfva riksdagsmannafunktioner, så länge Konungen godtfinner. Ridderskapet och adeln, i dess egenskap af Riks-S.ånd, befinner Jg följaktligen, dels i ett mer och mindre åskådligt beroende af Konungen, dels i öfrigt i en ställning, som omöjligt låter sig förena med en statsmakts värdigbet. Huru svårt det i dylika omständigheter måste falla sig för detta Riksstånd, att i förening med den öfriga representationen, bilda en i alla konstitutionella morarkier nödig befunnen motvigt till den administrativa makten, är, för hvarje oförvilladt omdöme, så klart — så lätt insedt — att man bärutionan alldeles icke har af nöden alt vädja till erfarenhetens viltnesbörd. Det är till och med ganska begripligt, att det särskilta förhållande, hvaruti de fleste adelns riksdagsmän äro ställde till Konungen och hans regering, skall hos Konungens Rådgilvare förorsaka en förvånande spänning och en häpnadsfull uppmärksamhet, vid alla de tillfällen, då dessa adelns) representanter göra riogaste försök, att i sina rikedagsålgärder emancipera sig från Regeringens önskningar. Dessa representanter kunna cke lagligen tillförbindas, att utöfva riksdagsmannakallet. D3 hafva således i sin makt att, genom uteblifvande, göra hvarje riksmöte om intet. Också hör det nu tll ordningen för dagen, att adelns ledamöter afsäga sine utskottsplatser och förorsaka en ständig omsättning af Utskoitens adliga personal. Ofta måste af denna anledning Utskottens göromål ligga alldeles nere. Hvad som i närvarande tid mest bidragit att i allmänna opioionen göra Ridderskapet och adeln tull föremål för misstroende, är det handlingssätt man ofta varseblifvit hos flere till detta riksstånd börande rika individer, hvilka å:ergått till privatlifvet och stundom deltagit i de representativa statsbestyren. Nauionens allmänna fordran på riksdags-ombudens sättskaffenbet, oväld och nit gäller naturligtvis i högre mått de rika. Deras skuld tll samhället är jemnförelsevis större. De hafva ingen ursäkt uli näringsomsorger, och uti en i öfrigt heroevde ställning. Utan menniskofruktan böra de, framför andra, gå sin offentliga bana fram. Folkets väl bör allid vara deras högsta lag, om äfven folkets kärlek icke alltid skuile blifva deras belöning. Nu visar imedlertid erfarenheten, att äfven de rikaste bland adelns representanter rätt ofia äro konstitutionens förklarade vedersakare. Ej sällan bar man sett lem inom stats-revisionerne samt vid riksdasarne gifva sin frikännande röst för de mest uppenbara grundlags-öfverträdelser. Ett sådant örfarande utmärker en moralisk sjukdom, hvars politiska smitta dels sprider förtrytsamhet och varm, dels mot de bäst lottade i samhället altrar en missbelåtenhet, som i sin progressiva utveckling möjligen ssulle kunna vålla ett allnännare tillståad af oro och jäsning. cDet enklaste förstånd, måste visa, att det r på detta sätt, som värdet af en lysande häromst jäfvas. Det måste deraf tydligen fatta en himmelsvida skilnaden mellan den af Herr rofessor Geijer omförmälde, af privilegier ompunna,, med autslagne vingar herrskande artiiciella adeln och denna heder — denna hjerats oförvillighet, som, enligt hvad Hr Geijer å träffande yttrat, utgör aprincipen för en naturlig adel, i alla stånd, hvilken blott kan framträda i sin fulla kraft och liflighet, sedan den genombrutit skalet af den förra., Då vid 800 års riksdag Ijerta, Tham, Cederström, chu! zenheim m. fl. afsade sig adelskapet, s så AT II 2 oas I sf manna mvng: