1
1
.
j
bruk, så behöfva dessa inom adelns hus alde-
ies icke följas. Man fioner således der, att bå-
te Ordförande och Ledamöter kunna, under
Ståndets plena, visa sig med betäckta hufvuden,
ull och med i närvaro af inbjudne åhörare,
hvilka det är vid ansvar förbjudet att presen-
Jtera sig på samma sätt. Ordförande i de ofräl-
se Stården ega ansvarsfritt promenera till och
från dessa Stånds samlingssalar. Annorlunda är
förhållandet med adelns ordförande. Honom
Jlåter Konungen alltid under Riksdag, uii hof-
vagn med Konungen: livre, transportera till
och irån adelns seamlingsrum. Tjenare vid Ko-
nungens hof kunna, till obegränsadt antal, såsom
adelns representanter, deltaga i Riksdag. Re-
Tpresentantkallet hindrar dem icke ens att upp-
fträda i RiksS.ånden, med uppdrag, som tillhöra
Ideras evskilta tjerst hos Konungen. Styresmän
öfver Rikets höfdingedömen ega, med bibehål-
lande af sina löner, oafkortade, att sätta läns-
styrelsen å sida, för all den tid som Konungen
lunder påstående Riksdag önskar deras närvaro
å Svenska Riddarhuset; generals- och amirals-
personer, regements-chefer och militär-tjenste-
män, hvilka å Riddarhuset ionehafva represen-
Jtations:ätt, bunna, i kommandoväg, beordras till
icltagande i Riksdag, med fortsatt åtnjutande
af löner och tjenstgöringspenningar. Rådgifva-
re hos Kongl. Maj:t, Ordförande i Rikets Hof-
Rätter och Kollegier och deras underordnade
2mbets- och tjenstemän, halva jemväl, derest
representationsrätlt å Riddarbuset dem tillkom-
mer, full frihet, att totalt försumma deras em-
hetspligier för alt, utaa afkortnving å egande lö-
ner uppå stat, utöfva riksdagsmannafunktioner,
så länge Konungen godtfinner. Ridderskapet och
adeln, i dess egenskap af Riks-S.ånd, befinner
Jg följaktligen, dels i ett mer och mindre å-
skådligt beroende af Konungen, dels i öfrigt i
en ställning, som omöjligt låter sig förena med
en statsmakts värdigbet. Huru svårt det i dy-
lika omständigheter måste falla sig för detta
Riksstånd, att i förening med den öfriga repre-
sentationen, bilda en i alla konstitutionella mor-
arkier nödig befunnen motvigt till den admi-
nistrativa makten, är, för hvarje oförvilladt om-
döme, så klart — så lätt insedt — att man
bärutionan alldeles icke har af nöden alt vädja
till erfarenhetens viltnesbörd. Det är till och
med ganska begripligt, att det särskilta förhål-
lande, hvaruti de fleste adelns riksdagsmän äro
ställde till Konungen och hans regering, skall
hos Konungens Rådgilvare förorsaka en förvå-
nande spänning och en häpnadsfull uppmärk-
samhet, vid alla de tillfällen, då dessa adelns)
representanter göra riogaste försök, att i sina
rikedagsålgärder emancipera sig från Regerin-
gens önskningar. Dessa representanter kunna
cke lagligen tillförbindas, att utöfva riksdags-
mannakallet. D3 hafva således i sin makt att,
genom uteblifvande, göra hvarje riksmöte om intet.
Också hör det nu tll ordningen för dagen,
att adelns ledamöter afsäga sine utskottsplat-
ser och förorsaka en ständig omsättning af
Utskoitens adliga personal. Ofta måste af
denna anledning Utskottens göromål ligga all-
deles nere. Hvad som i närvarande tid mest
bidragit att i allmänna opioionen göra Ridder-
skapet och adeln tull föremål för misstroende,
är det handlingssätt man ofta varseblifvit hos
flere till detta riksstånd börande rika individer,
hvilka å:ergått till privatlifvet och stundom
deltagit i de representativa statsbestyren. Na-
uionens allmänna fordran på riksdags-ombudens
sättskaffenbet, oväld och nit gäller naturligtvis
i högre mått de rika. Deras skuld tll sam-
hället är jemnförelsevis större. De hafva ingen
ursäkt uli näringsomsorger, och uti en i öfrigt
heroevde ställning. Utan menniskofruktan böra
de, framför andra, gå sin offentliga bana fram.
Folkets väl bör allid vara deras högsta lag,
om äfven folkets kärlek icke alltid skuile blifva
deras belöning. Nu visar imedlertid erfaren-
heten, att äfven de rikaste bland adelns re-
presentanter rätt ofia äro konstitutionens för-
klarade vedersakare. Ej sällan bar man sett
lem inom stats-revisionerne samt vid riksda-
sarne gifva sin frikännande röst för de mest
uppenbara grundlags-öfverträdelser. Ett sådant
örfarande utmärker en moralisk sjukdom, hvars
politiska smitta dels sprider förtrytsamhet och
varm, dels mot de bäst lottade i samhället al-
trar en missbelåtenhet, som i sin progressiva
utveckling möjligen ssulle kunna vålla ett all-
nännare tillståad af oro och jäsning.
cDet enklaste förstånd, måste visa, att det
r på detta sätt, som värdet af en lysande här-
omst jäfvas. Det måste deraf tydligen fatta
en himmelsvida skilnaden mellan den af Herr
rofessor Geijer omförmälde, af privilegier om-
punna,, med autslagne vingar herrskande arti-
iciella adeln och denna heder — denna hjer-
ats oförvillighet, som, enligt hvad Hr Geijer
å träffande yttrat, utgör aprincipen för en
naturlig adel, i alla stånd, hvilken blott kan
framträda i sin fulla kraft och liflighet, sedan
den genombrutit skalet af den förra., Då vid
800 års riksdag Ijerta, Tham, Cederström,
chu! zenheim m. fl. afsade sig adelskapet, s så
AT II 2 oas I sf manna mvng: