närvarande representalionens ställningar oc förbållanden, så bjert och talande, som om de: blifvit tecknad gerom Daguerreotypen. Anfö randet lyder som följer: Då jag, såsom dels främmande för de flest af Konstit. Kommitens förbandlingar, dels, efte permission bortovarande från Utskottets öfver läggningar öfver principerne till förevarand förslag, icke förut i representationsfrågan buf vudsakligt yttrande afgilvit, anser jag mig m böra, med bänsigt till ämnets vigt, till Utskut teis protokoll anföra följande: Utskottets hela personal är, så vidt jag fun. nit, enhälligt af den mening, att Svenska re presentationens nuvarande sammansättning äl till den grad otjenlig, att den icke i allmän het kan motsvara till och med de måttligaste nationella anspråk, och saknar all moralisk kraf att arbeta för det högre mål, som bör utgör: en National-representations förnämsta syfte Hela Utskottet synes, i följd af denna öfvertygelse, enstämmigt nitälska för representalionsförändring och utan skiljaktighet af någon ends röst önska, att ett rationelt förslag till dylik förändring må kunna, vid innevarande riksdag, till grundiagsenlig behandling, antogas. Ehuru således Utskottets gemensamma tanka är gynnande för representationsreform, så har likväl, i fråga om planen för densamma, iazom Utskottet uppstått en brytning, som beklagligtvis vål lat, att Utskottets beslut i åtskilliga hulvudmomenter icke kunnat genom acklamation, utav endast genom omröstning fattas. Det behölfver icke sägas, att denna stiridighet i åsigter ingalunda bebådar en god utgång. Misslager jag mig icke i uppfattning al motiverne, så utgår Utskottets minoritet från den synpunkt, alt de gamla ståndsiatressena böra i möjligaste måtto skyddas, på det, såsom jag vid flere tillfällen påminner mig hafva hört flere aktade ledamöter yttra, Utskottets förslag icke allt för mycket må aflägsna sig från sannolikheten att vinna bifall inom riksstånden. Denna föreställning tror jag vara af den betänkliga natur, att den förtjenar att närmare skärskådas. Den är bestämdt hivderlig för en oväldig pröfning af nuvarande stånds-förhållanden , — af just de skäl, som i första rummet fordra en närmare utvecklivg, för att inse huruledes Rikets väl kräfver en ingripande förändring i Ståndsrepresentationen. Illusionerne — der de finnas — böra skingras och undanrödjas. De böra så mycket hellre lemna rum för moget eftersinnande af de redan ofta afbandlade och utredda brister, hvilka ligga nuvarande representation till last, som det måbända är denna representations skuid, att landets regeriug, älven nu, sedan den efter omständighbeternas tvång, antegit en annan styrelseform, fortgår i, snart sagdt, samma antinationella rigtning som tillförene. Ridderskapei och Adeln gilver ingen tillfredsställande garanti för vården om nationens frihet. Historien visar väl, att det gilvits en tid, då adeln allena bildat ett molstånd å den representativa sidan; men den visar ock, att detta motstånd hos ståndets majoritet mindre afsett allmänna medborgerliga rättigheter, än personliga prerogativer, — de der, genom ett af enskilda förhållanden motiveradt missnöje med regerande Konungen, förorsakat oro och jäsning. Aktningsvärda undantag finnas visserligen — och derom gifver adelns representation inom denna riksdagens Konstitutions-Utskott eit ganska vackert exempel — men till sin fulla kraft qvarstår dock den af erfarenheten bekräftade sanning , att adeln i allmänhel icke, under nuvarande statsskick, kan bidraga till ett säkert värn för risels grundlagar, — icke molsvara de dyrbara anspråk, hvilka grunda sig på medbor gerlig anda och ett sannt konstilutionelt sinne. Ridderskapet och adeln afviker, under utöfningen af den riksdagsmannarätt, som grundlagen tillerkännt deita Stånd, icke till högre, men till lika andel med hvarje af de öfriga RiksStånden — ganska märkbart från sine medständer, äfven i -de former, der representationens kollektiva anseende svårligen medgifver någon skiljaktighet. Ståndsordningen eller Riddarbusstadgan, som i väsentliga delar har inflytande på rikedagsärenderne och således nära rörer hela Representationen, bar Konungens regering efter godtfinnande förändrat, hvarvid Ridderskapet och aleln låtit bero, oaktadt dess till samma stadga ipprättade och antagne förslag var, jemlikt 42 SV RiksdagsOrdningen, i öfverensstämmelse med srundlagarne författadt. När Kozcung och Stänler skola mötas antingen i kyrkan till andakts;fningar, eller på rikssalen i plenum plenorum, å omsväfvar Ridderskapet och Adein allena Konungens person och intager dymedelst en ställning al lifegenskap. Under sina Riksdagsöfveräggningar har adeln städse utanför sina dörvar en, af flere man bestående flifvakt, — uttasen från Stockholms garnison. Utan hinder så väl deraf, som af antagen ordningsstadga, kunra, under Adelns plena, builrande yttringar af ifall eller ogillande, ega rum. Då de öfrige RiksStånden å sina samlingsrum opåminte iakt