närvarande representalionens ställningar oc
förbållanden, så bjert och talande, som om de:
blifvit tecknad gerom Daguerreotypen. Anfö
randet lyder som följer:
Då jag, såsom dels främmande för de flest
af Konstit. Kommitens förbandlingar, dels, efte
permission bortovarande från Utskottets öfver
läggningar öfver principerne till förevarand
förslag, icke förut i representationsfrågan buf
vudsakligt yttrande afgilvit, anser jag mig m
böra, med bänsigt till ämnets vigt, till Utskut
teis protokoll anföra följande:
Utskottets hela personal är, så vidt jag fun.
nit, enhälligt af den mening, att Svenska re
presentationens nuvarande sammansättning äl
till den grad otjenlig, att den icke i allmän
het kan motsvara till och med de måttligaste
nationella anspråk, och saknar all moralisk kraf
att arbeta för det högre mål, som bör utgör:
en National-representations förnämsta syfte
Hela Utskottet synes, i följd af denna öfverty-
gelse, enstämmigt nitälska för representalions-
förändring och utan skiljaktighet af någon ends
röst önska, att ett rationelt förslag till dylik
förändring må kunna, vid innevarande riksdag,
till grundiagsenlig behandling, antogas. Ehuru
således Utskottets gemensamma tanka är gyn-
nande för representationsreform, så har likväl,
i fråga om planen för densamma, iazom Utskot-
tet uppstått en brytning, som beklagligtvis vål
lat, att Utskottets beslut i åtskilliga hulvudmo-
menter icke kunnat genom acklamation, utav
endast genom omröstning fattas.
Det behölfver icke sägas, att denna stiridighet
i åsigter ingalunda bebådar en god utgång. Miss-
lager jag mig icke i uppfattning al motiverne,
så utgår Utskottets minoritet från den synpunkt,
alt de gamla ståndsiatressena böra i möjliga-
ste måtto skyddas, på det, såsom jag vid flere
tillfällen påminner mig hafva hört flere aktade
ledamöter yttra, Utskottets förslag icke allt för
mycket må aflägsna sig från sannolikheten att
vinna bifall inom riksstånden. Denna föreställ-
ning tror jag vara af den betänkliga natur, att
den förtjenar att närmare skärskådas. Den är
bestämdt hivderlig för en oväldig pröfning af
nuvarande stånds-förhållanden , — af just de
skäl, som i första rummet fordra en närmare
utvecklivg, för att inse huruledes Rikets väl
kräfver en ingripande förändring i Ståndsrepre-
sentationen. Illusionerne — der de finnas —
böra skingras och undanrödjas. De böra så myc-
ket hellre lemna rum för moget eftersinnande
af de redan ofta afbandlade och utredda bri-
ster, hvilka ligga nuvarande representation till
last, som det måbända är denna representations
skuid, att landets regeriug, älven nu, sedan den
efter omständighbeternas tvång, antegit en annan
styrelseform, fortgår i, snart sagdt, samma an-
tinationella rigtning som tillförene. Ridderskapei
och Adeln gilver ingen tillfredsställande garan-
ti för vården om nationens frihet. Historien
visar väl, att det gilvits en tid, då adeln al-
lena bildat ett molstånd å den representativa
sidan; men den visar ock, att detta motstånd
hos ståndets majoritet mindre afsett allmänna
medborgerliga rättigheter, än personliga prero-
gativer, — de der, genom ett af enskilda för-
hållanden motiveradt missnöje med regerande
Konungen, förorsakat oro och jäsning. Aktnings-
värda undantag finnas visserligen — och der-
om gifver adelns representation inom denna riks-
dagens Konstitutions-Utskott eit ganska vackert
exempel — men till sin fulla kraft qvar-
står dock den af erfarenheten bekräftade san-
ning , att adeln i allmänhel icke, under nuva-
rande statsskick, kan bidraga till ett säkert
värn för risels grundlagar, — icke molsvara
de dyrbara anspråk, hvilka grunda sig på medbor
gerlig anda och ett sannt konstilutionelt sinne.
Ridderskapet och adeln afviker, under utöfnin-
gen af den riksdagsmannarätt, som grundlagen
tillerkännt deita Stånd, icke till högre, men till
lika andel med hvarje af de öfriga RiksStånden
— ganska märkbart från sine medständer, äfven
i -de former, der representationens kollektiva
anseende svårligen medgifver någon skiljaktighet.
Ståndsordningen eller Riddarbusstadgan, som i
väsentliga delar har inflytande på rikedagsären-
derne och således nära rörer hela Representa-
tionen, bar Konungens regering efter godtfin-
nande förändrat, hvarvid Ridderskapet och a-
leln låtit bero, oaktadt dess till samma stadga
ipprättade och antagne förslag var, jemlikt 42
SV RiksdagsOrdningen, i öfverensstämmelse med
srundlagarne författadt. När Kozcung och Stän-
ler skola mötas antingen i kyrkan till andakts-
;fningar, eller på rikssalen i plenum plenorum,
å omsväfvar Ridderskapet och Adein allena Ko-
nungens person och intager dymedelst en ställ-
ning al lifegenskap. Under sina Riksdagsöfver-
äggningar har adeln städse utanför sina dör-
var en, af flere man bestående flifvakt, — utta-
sen från Stockholms garnison. Utan hinder så
väl deraf, som af antagen ordningsstadga, kun-
ra, under Adelns plena, builrande yttringar af
ifall eller ogillande, ega rum. Då de öfrige
RiksStånden å sina samlingsrum opåminte iakt-