Utgången af det förstärkta StatUtskottets voteringar sistlidne gårdag, men isynnerhet den betydliga pluralitet, som gjorde sig gällande för afslag, har naturligtvis utgjort ett samtalsämne i alla kretsar. Det ena, hvaröfver man dervid har skäl att förundra sig är, att det hos en och annan kunnat väcka någon förundran, att ett fortfarande missnöje till styrelsen skulle på ett så omisskänneligt sätt uppenbara sig, äfven efter ombytet af större delen bland rådgifvarepersonalen. Hvad var det väl som nationen önskade, då denna Riksdag sammanträdde? Ett ombyte af system och riktning i förvaltningen, och en regeringspersonal, hvars antecedentia och moraliska kraft kunde lemna en garanti för dessa önskningars uppfyllande. Om hvilka af Konungens rådgifvare kan man väl säga detta? Hr Friberre Stjerneld, om hvars konstitutionella åsigter många, och deribland äfven vi gjort oss de bästa föreställningar, har, enligt hvad under granskningen af Statsrådsprotokollerne blifvit upplyst, låtit komma sig till last åtminstone några åtgärder, som gifvit anledning till en af de mest grava anmärkningar, för hvilka en minister kan utsätta sig. Hr Grefve Posse, som under de föregående riksdagarna varit en af den förra ministerens stödjepelare på Riddarbuset, har, så väl genom några al de propositioner till Ständerna, han nyligen undertecknat, som, genom sina hvarjehanda förklaringar hos Ridderskapet och Adeln, gjort ailt hvad på honom ankommit, för att öfvertyga de tviflande, att han icke jemkat sig till hvad man kallar venstra sidan. Från Friberrarpe Cederström och Lagerbjelke har man aldrig hört någon opposition eller afvikelse från det gamla systemet i det hela, och de hafva dessutom redan passerat de år, då man af dem skulle kunna vänta de reformer, som framför allt inom deras departementer skulle komma i fråga, för att tillfredsställa det allmännas hehof. Om Statsrådet Wingård lärer väl blott behöfva sägas, att han lär afvakta tiden till sin pensionsmässighet, för att åter afgå. Hr Statsrådet Fåhreeus älkar väl frihet i näringar och handel, men detgjorde äfven Hr Skogman; och huruvida den förre mer än den sednare skall förmå genomdrifva någonting i den vägen, efter de förklaringar, Konungen sjelf i år gjort extra protocoHum till deputationer etc. är åtminstone problematiskt. Hr Fåhreus är för öfrigt icke heller, så vidt vi kunnat förnimma, någon stark anhängare af politiska reformer. Om Hr Statsrådet Törnebladh bar man, alltsedan ban var Justitie-ombudsman, visst icke fått det begreppet, att han är någon muvemangsman. Återstår då Hr Statsrådet Ihre, som under sin utölning af hofkanslersembetet, otvifvelaktigt ådagalagt aktning för yttranderätten, hvilket redan utgör ett stort steg framåt; hvad han i reformväg skall kunna förmå, kan först framtiden visa; men hans departement är i alla fall icke det, genom hvilket sådana inskränkningar det kostsamma statsbestyret kunde ske, att de skattdragande. deraf hafva någon lindring. Lägger man nu till de slutsatser, som kunna dragas ifrån personerna, att sjelfva systemet, så vidt det offentligen: uppenbarar sig dels genom Regeringens officiella organ, dels genom de tidningar, som anses derifrån inspirerade, fortfar att andas en, om möjligt, värre ultraism än någonsin; att de ledafnöter af representationen, som yrka på reformer och besparingar, uti etl par af dessa tidningar snart sagdt offentligen hånas, likasom hvarje klagan öfver landets betryckta tillstånd, och slutligen att Hr von Hartmansdorff, som begagnar alla tillfällen, att proklamera sina sabsolutistiskar åsigter ochsitt hat mot tryckfiineten tydligen är! den. egentlige Riksdagsehefen, såtycka: viför svår del, att man icke har att förvåna sig öfver någonting, allreminst om:represertationen, som ingalunda varit njugg i afseende på verkliga behof, begagnar det enda medel, den eger, att visa det den hitkommit med anspråk på något