efter grundlagens anda, sådan den tänktes och
uttrycktes af dess stiftare.
En vigtig fråga för dagen.
Hvart skall det taga vägen med vår stång-
jernstillverkning? Så fråga vi hvarandra, men
svaret inskränker sig merändels till en ryck-
ning på axlarne eller ett yttradt hopp om
snart inträffande bättre tider i Amerika.
Den nu varande svårigheten, att afsälta pro-
dukten, äfven till nedsatt pris, ger den Sven-
ska Bruksegaren anledning till allvarsamma be-
traktelser, så mycket mindre lugnande, som
det är en allmänt känd sak, att stångjernmstill-
verkningen i Sverige förlidet år tilltagit be-
tydligt. Ökad produktion i bredd med min-
skad afsättning bådar ej godt för tillverkaren
af en vara. Men man vinner ingenting med
att endast stå stilla och runka på bulvudet:
låtom oss derföre hellre försöka uppleta orsa-
kerna till den minskade efterfrågan på det
Svenska jernet och bemöda oss att finna me-
del till beredande af en jernhandel, som tryg-
gar den tilltagande produktionen, ty, ehuru vi
producenter hittills förbisett denna omständig-
het, måste vi slutligen erkänna för hvarandra
alt produktionen är fullkomligt beroende af
handeln. Hvartill tjenar det att tillverka, el-
ler är detta väl ens möjligt för någon längre
tid, om ej köpare fianes till produkten? Han-
deln är sålunda regulatorn för all tillverkning.
Ju hastigare denne regulator går omkring och
ju mera dess armar vidga sig, desto större
kraft tillkännagifver den äfven i hela machi.
nens rörelse,
Antages en gång, såsom en ostridig sanning,
att produktionens och handelns intressen böra
och måste vara såsom sammanvexte med hvar-
andra, så blir det lättare för dem gemensamt
att verka till ömsesidig förkofran, och då upp-
hör äfven den klagan, man så ofta bört jern-
tillverkaren yttra öfver köpmannens vinnings-
lystnad och tvärtom.
Det är ej tänkbart, att den Svenske köpman-
nen skulle underlåta att köpa jern, i fall han
kände hvar detta jern för ögonblicket med vinst
kunde afsättas. Olyckligtvis är denna känne-
dom måhända nog inskränkt i vårt land, hvars
handel, åtminstone hvad export beträffar, varit
mera passiv än aktiv, bufvudsakligen inskränkt
till utförande af de beställningar man kunnat
erhålla,
Man hör bandlande och skeppsredare sjelfva
beklaga, att Svenska handeln och sjöfarten sluta
sig inom allt för trånga gränser, samt alt den.
ort, hvilken kommit att besökas af några Sven-
skar, snart blir föremål för allas spekulationer.
Häraf uppstår den naturliga följden, att han-
deln på den orten blir förlustgifvande. Ingen,
eller åtminstone blott få, göra sig besvär att
söka nya källor kring det stora verldshafvet,
hvilket, ehuru af oss relativt föga befaret, lem-
har en rik skörd åt andra nationer, med hvilka
vi horde kunna täfla, ty Nordens produkter ut-
göra dock nödvändighetsvaror öfverallt, der ci-
vilisationen börjat framskymta och handel och
sjöfart idkas.
Det säges allmänt, att våra skepp byggas
billigare, att våra matroser kosta mindre i un-
derhåll än andra nationers; hvarföre skulle då
ej Sveriges fartyg kunna föra Svenska jernet
öfverallt, der denna metell brukas, d. v. s.
pu mera öfver hela den kända verlden?
Man finner deremot, att Svenska jernexporten
hufvudsakligen varit beroende af reqvisitioner
från de Nordamerikanska staterna, som sjelfva
ofta varit beroende af omständigheterna, samt
att tullberäkningen i dessa stater snarare gyn-
nar införseln af det mindre kostsamma Engel-
ska jernet.
Personer, hvilka vistats i det inre af Södra
Amerikas och Afrikas omätliga länder, veta lik-