bande af ett enda ibland samhällets grundelemen-
ter, och utan någon minskoing, hvarken i konun-
gameaktens konstitutionelia prerogativer eller dess
anseenda hos folket. Vi skola söka utreda denna
fråga i några påföljande artiklar.
Vid uppmärksam genomläsning häraf lärer
en hvar fiana, alt butvudsatsen deraf egentligen
ligger i följande stycke, nemligen, att det skall
befinnas, aatt det är Konungen, som allena styr
ariket, så vidt det är sanning, att någon verk-
clig ansvarighet å Rådgifvarne icke kan tillvä-
cgabringas under de närvarande formerna, eller
asålänge rådgifvarne blott behöfva begagna den
cklokheten att vid alia kinkiga tilifällen reser-
avera sig, för alt låta Konungen allena stå
aför allt hvad som göres eller låtes. Nåväll
— kunne vi härvid utropa med Frih. Boye —
nåväl! hvad innefattar detta nu annat, än just
den åsigten, att KonstitutionsUiskottet och Stän-
derna vid föregående Riksdagar handlat med ef-
terlåtenhet, då de låtit passera oanmärkt, att
rådgilvarne i flere fall, der regeringens åtgär-
der funnits opopulära eller grundlagsvidriga, ge-
nom sina toma reservationer lemnat Konungen i
sticket. Hela artikeln handlar således påtagli-
gen om det faktiska förhållandet sådant det
uppenbarat och troligen äfven framdeles kom-
mer att uppenbara sig, så framt styrelsen sjelf
lyckas få ansvarslöshetens grundsats fortsatt
gällande hos Ständerna, blott på grund af re-
servalioner, men icke om hvad som bör och
kan vara, om rådgifvarnes skyldighet uppfattas
efter grundlagens anda, sådan den tänktes och
uttrycktes af dess stiftare.