UllSatlta UcIC lyad CICHIUIILGI pa UTC Ballld Stanuaobyggnaden eller en genomförd enhetsoch valprincip, hållit sig till den sednare, och sålunda sökt närma våra förbållanden till det Norska, med undantag af en mera invecklad röstberäkning. — — STAT3OCH EKONOMI-UTSKOTTENS BETÄNKANDE RÖRANDE ÅTGÄRDER FÖR FOLKUNDERVISNINGEN. Vi nämnde i går, att detta betänkande nyligen till RiksStånden inkommit. Då det angår en af Riksdagens utan tvifvel aldravigtigaste förhandlingar, så anse vi oss böra, med förbigående endast af innehållet af den Kungliga propositionen, hvars hufvudpunkter redan äro refererade, samt af den resumå, Utskottet gjort af de serskilda motionerna, böra intaga sjelfva Utskottets i de flesta delar ganska intressanta. och förtjenstfulla betänkande in exlenso, ej mindre än en öfversigt afreservationerna. Början följer här nedan: Innehållet af högstberörde Nådiga Proposition och ofvan uppfattade motioner, samt deraf föranledda yttranden inom RiksStånden, hafva Utskotten på det noggrannaste öfvorvägt, äfven som Utskotten tagit kännedom, så väl af samlige Konsistoriernes, från vederbörande infordrade och Utskotten; tillhandakomna, underd. utlåtanden rörande folkundervisningen, som af de öfverläggningar, hvilka, i detta vigtiga ämne, under sistförflutne Riksdag, ägt rum; men innan Utskotten gå att i målet hufvudsakilgen yttra sig, torde det tillåtas Utskotten förklara, att de å ena sidan med vördnad och tacksamhet erkänna Kongl. Maj:ts ömma omsorger för folk-undervisningens framgång inom fäderneslandet, och, å den andra, med tillfredsställelse erfarit, buru lifligt frågan blifvit i allmänhet omfattad, och huru tänkesätten derom, varmt och enhälligt, inom den för kristligt sinne och medborgerliga dygder af ålder utmärkta, Svenska allmogen genom dess nu församlade Ombud, uttalat sig; och skulle det kunna invändas, att Utskotten, vid behandlingen a! anslagsfrågorna i och för ändamälet, icke nog strängt vidhållit de sparsamhets grundsatser, hvaraf i öfrigt tid och omständigheter mana till efterföljd; så torde det också medgifvas, att, när lamdets allmoge sjelfmant och enhälligt yrkar på utvägar, att befrämja upplysning och bildning, dess röst icke bör höras förgäfves, och att andra utgifter böra stå tillbaka för sådana, som erfordras till danande af goda uppfostrings-anstalter, utan hvilka alla bemödanden att åstadkomma önskvärda förbättringar i samhället skola misslyckas. s 2. Vid redogörelsen för de grunder, som tjent till vägledning för Utskottens nedanstående förslag, hafva Uiskotten först och främst bordt yttra sin öfvertygelse, att anläggandet af folk-skolor icke allenast är nyttigt, utan också af behofvet påkalladt. U:tskotten hafva ingalunda förbisett föräldra-uadervisningens vigt och värde. Tvertom erkännes gerna, att ingen annan undervisning kan fullkomligt: motsvara och ersätta denna. En faders allvarliga läror, i förening med en moders milda ord och ömma förmaningar, tränga djupt in i det späda hjertat, och rotfästa sig för hela lefnaden. I föräldra-huset äro undervisning och uppfostran ännu icke söndrade ifrån hvarandra. De äro fastmer der ett oskiljaktigt helt, och verka förenade. , Religions-undervisningen utgör derti själen, och meddelar. sitt lif åt alla öfriga läror, samt gifver dem kärlekens milda, men oöfvervinliga kraft. Derföre fäster sig hvarje kunskapsfrö, som af föräldra-undervisningen meddelas, djupare, och uppväxer säkert, om än omärkligt, till det fastaste stöd under lifvets alla oroliga skiftem. I det följande har också all nödig frihet blifvit föräldra-undervisningen inrymd; och vore det sumera möjligt att öfverallt återföra den till sin fordna beskaffenhet, så borda tvifvelsutan de lifligaste bemödanden deråt egnas. Men bildningen har sin egen ohämmade gång. Den har förändrat förhållandena i detta, som i så månget annat afseende. Gudsfruktan, ordentlighet, sedlighet och en säker, om ock till sin omfattning ringa, kunskap, hafva ur många hus blifvit förjagade och efterträdda af osedlighet, utsväfningar och brott, eiler åtminstone af liknöjdhet för allt högre, än de dagliga behofven, i förening med en bedröflig ckunnighet, ofta fattigdomens följeslagare. Att nu vidare bygga sina förhoppningar endast, eller till och med till största deien, på föräldra-undervisningen, skulle vara så mycket mera fåfängt, som denna alls icke är att påräkna, just der den bäst behöfdes, hos den fattigaste och okunnigasto delen af folket. Dessutom är denna traditionella undervisning till sin natur stationär. Den växer icke med behofvet i vidd och utsträckning. Fordringarne på flera och mera omfattande kunskaper, äfven för de arbetande folkklasserna, hafva blifvit allt högljuddare, och hvarken böra eller kunna tillbakavisas. För att tillfredsställa dem, fordras vidtaganäe af serskilda, ändamålsenliga åtgärder, enär få föräldrar i dessa folkklasser kunna för närvarande förutsättas äga tillräckliga insigter, för att i alla de nödigaste stycken vara sina barns ledare. Om skol-undervisningen i ett visst afseende ken anses endast som en nödfallsbjelp till ersättning för det, som hem-undervisningen i föräldrarnes hus har eget och öfverträffande, så är den likväl i ett annat afseende, serdeles när den, så mycket ske kan, sättes med denna i förbindelse, ett kraftigt medel att lyfta folket från okunnighet och råhet, samt till alla folkklasser utbreda kunskaps-odling, hvarpå en rätt folkbildning ytterst måste hvila. Dennas grundpelare äro onekligen en redan tidigt hos barnet väckt, och hos ynglingen till lefvande kunskap bragt, känsla af religionens enkla och höga sanningar, förenad med förmågan att, vid sjelfläsning, med förståndet uppfatta hvad ögat ser och munnen uttalar; men i ett land, sådant som : Sverge, hvarest jordbrukaren, bergsmannen ochli handtverkaren hafva en närmare andel i Statens: offentliga värf, der få de, till allmänna folk-under-1 visningen, utöfver religionen, hörande ämnen enl: ( ä större vigt genom sjelfva samhälls-författningen, och ett billigt afseende mäste fästas vid nödvändigheten att för dem af det uppväxande slägtet,