UllSatlta UcIC lyad CICHIUIILGI pa UTC Ballld Stanuao-
byggnaden eller en genomförd enhets- och val-
princip, hållit sig till den sednare, och sålun-
da sökt närma våra förbållanden till det Nor-
ska, med undantag af en mera invecklad röst-
beräkning.
— —
STAT3- OCH EKONOMI-UTSKOTTENS BETÄN-
KANDE RÖRANDE ÅTGÄRDER FÖR FOLK-
UNDERVISNINGEN.
Vi nämnde i går, att detta betänkande nyli-
gen till RiksStånden inkommit. Då det angår
en af Riksdagens utan tvifvel aldravigtigaste
förhandlingar, så anse vi oss böra, med förbi-
gående endast af innehållet af den Kungliga
propositionen, hvars hufvudpunkter redan äro
refererade, samt af den resumå, Utskottet gjort
af de serskilda motionerna, böra intaga sjelfva
Utskottets i de flesta delar ganska intressanta.
och förtjenstfulla betänkande in exlenso, ej min-
dre än en öfversigt afreservationerna. Början
följer här nedan:
Innehållet af högstberörde Nådiga Proposition
och ofvan uppfattade motioner, samt deraf föran-
ledda yttranden inom RiksStånden, hafva Utskotten
på det noggrannaste öfvorvägt, äfven som Utskot-
ten tagit kännedom, så väl af samlige Konsistorier-
nes, från vederbörande infordrade och Utskotten;
tillhandakomna, underd. utlåtanden rörande folk-
undervisningen, som af de öfverläggningar, hvilka,
i detta vigtiga ämne, under sistförflutne Riksdag,
ägt rum; men innan Utskotten gå att i målet huf-
vudsakilgen yttra sig, torde det tillåtas Utskotten
förklara, att de å ena sidan med vördnad och tack-
samhet erkänna Kongl. Maj:ts ömma omsorger för
folk-undervisningens framgång inom fäderneslandet,
och, å den andra, med tillfredsställelse erfarit, bu-
ru lifligt frågan blifvit i allmänhet omfattad, och
huru tänkesätten derom, varmt och enhälligt, inom
den för kristligt sinne och medborgerliga dygder af
ålder utmärkta, Svenska allmogen genom dess nu
församlade Ombud, uttalat sig; och skulle det kun-
na invändas, att Utskotten, vid behandlingen a!
anslagsfrågorna i och för ändamälet, icke nog
strängt vidhållit de sparsamhets grundsatser, hvaraf
i öfrigt tid och omständigheter mana till efterföljd;
så torde det också medgifvas, att, när lamdets all-
moge sjelfmant och enhälligt yrkar på utvägar, att
befrämja upplysning och bildning, dess röst icke
bör höras förgäfves, och att andra utgifter böra stå
tillbaka för sådana, som erfordras till danande af
goda uppfostrings-anstalter, utan hvilka alla bemö-
danden att åstadkomma önskvärda förbättringar i
samhället skola misslyckas.
s 2. Vid redogörelsen för de grunder, som tjent
till vägledning för Utskottens nedanstående förslag,
hafva Uiskotten först och främst bordt yttra sin
öfvertygelse, att anläggandet af folk-skolor icke al-
lenast är nyttigt, utan också af behofvet påkalladt.
U:tskotten hafva ingalunda förbisett föräldra-uader-
visningens vigt och värde. Tvertom erkännes ger-
na, att ingen annan undervisning kan fullkomligt:
motsvara och ersätta denna. En faders allvarliga
läror, i förening med en moders milda ord och
ömma förmaningar, tränga djupt in i det späda
hjertat, och rotfästa sig för hela lefnaden. I för-
äldra-huset äro undervisning och uppfostran ännu
icke söndrade ifrån hvarandra. De äro fastmer
der ett oskiljaktigt helt, och verka förenade. , Re-
ligions-undervisningen utgör derti själen, och med-
delar. sitt lif åt alla öfriga läror, samt gifver dem
kärlekens milda, men oöfvervinliga kraft. Derföre
fäster sig hvarje kunskapsfrö, som af föräldra-un-
dervisningen meddelas, djupare, och uppväxer sä-
kert, om än omärkligt, till det fastaste stöd under
lifvets alla oroliga skiftem. I det följande har också
all nödig frihet blifvit föräldra-undervisningen in-
rymd; och vore det sumera möjligt att öfverallt
återföra den till sin fordna beskaffenhet, så borda
tvifvelsutan de lifligaste bemödanden deråt egnas.
Men bildningen har sin egen ohämmade gång. Den
har förändrat förhållandena i detta, som i så mån-
get annat afseende. Gudsfruktan, ordentlighet, sed-
lighet och en säker, om ock till sin omfattning rin-
ga, kunskap, hafva ur många hus blifvit förjagade
och efterträdda af osedlighet, utsväfningar och brott,
eiler åtminstone af liknöjdhet för allt högre, än de
dagliga behofven, i förening med en bedröflig c-
kunnighet, ofta fattigdomens följeslagare. Att nu
vidare bygga sina förhoppningar endast, eller till
och med till största deien, på föräldra-undervisnin-
gen, skulle vara så mycket mera fåfängt, som den-
na alls icke är att påräkna, just der den bäst be-
höfdes, hos den fattigaste och okunnigasto delen
af folket. Dessutom är denna traditionella under-
visning till sin natur stationär. Den växer icke
med behofvet i vidd och utsträckning. Fordrin-
garne på flera och mera omfattande kunskaper, äf-
ven för de arbetande folkklasserna, hafva blifvit
allt högljuddare, och hvarken böra eller kunna till-
bakavisas. För att tillfredsställa dem, fordras vid-
taganäe af serskilda, ändamålsenliga åtgärder, enär
få föräldrar i dessa folkklasser kunna för närva-
rande förutsättas äga tillräckliga insigter, för att i
alla de nödigaste stycken vara sina barns ledare.
Om skol-undervisningen i ett visst afseende ken
anses endast som en nödfallsbjelp till ersättning för
det, som hem-undervisningen i föräldrarnes hus
har eget och öfverträffande, så är den likväl i ett
annat afseende, serdeles när den, så mycket ske
kan, sättes med denna i förbindelse, ett kraftigt
medel att lyfta folket från okunnighet och råhet,
samt till alla folkklasser utbreda kunskaps-odling,
hvarpå en rätt folkbildning ytterst måste hvila.
Dennas grundpelare äro onekligen en redan tidigt
hos barnet väckt, och hos ynglingen till lefvande
kunskap bragt, känsla af religionens enkla och
höga sanningar, förenad med förmågan att, vid
sjelfläsning, med förståndet uppfatta hvad ögat ser
och munnen uttalar; men i ett land, sådant som :
Sverge, hvarest jordbrukaren, bergsmannen ochli
handtverkaren hafva en närmare andel i Statens:
offentliga värf, der få de, till allmänna folk-under-1
visningen, utöfver religionen, hörande ämnen enl:
(
ä
större vigt genom sjelfva samhälls-författningen,
och ett billigt afseende mäste fästas vid nödvän-
digheten att för dem af det uppväxande slägtet,