UTM ULLIR, HADUVIII VU OR UVUIUV OP VIP MIRI, YR AIRES vextår betydlig: uppdrifvas, samt derigenom göra olyckan af en dylik händelse ännu mera kännbar ocy tryckande, hvarförutan de förändringar, dessmma till värdesbeloppet äro underkastade, vålla den olägenhet, att de hvarken af staten eller den skattskyldige kunna tillförlitligen beräknas. Rättelse uti detta micsförhällande är således af behofrvet högligen påkallad, och hvilken icke kan tillvägabringas på annat sätt, än att de skattskyldiga för af hemmanen utgående räntor och kronotionde erligga en, efter medelpris bestämd lösen i kontant. Härvid har väl uppstått fråga derom, att det möjligen kunde medföra svårighet för räntegifvarne, att, serdeles om alla rärtor och kronotionden till statsverket indroges, blifva betagne tillfället, att, der de skulle det åstunda, sima span. målsräntor in natura levsrera och nödsakas derför erlägga lösen; men först och främst måste i betraktande tagas, att, så framt de nu ifrågakomne förändringarne skola tillvägabringas samt den fördel beredas de skattskyldige, att dels undvika leveranser till indelningshafvare, och dels få lösa räntorna, efter medelpris, på det sådana prisförhöjovingar, som uti missväxtår uppstå, må blifva mindre kännbara, sådant icke kan verkställas under annat vilkor, än att lösen alltid erlägges med penningar, enär, då lösningspriset sålunda icke bestämdes af rets markegång, det icke rimligen kunde medgifvas räntegifvarne en levoreringsrätt, som naturligtvis aldrig komme att begagnas vid andra tillfällen, än då årets gångbara pris understege det medelpris, hvarefter lösen borde erläggas, hvarigenom, utom andra olägenbeter, högst betydliga förluster för statsverket ekulle uppkomma. Den befarade svårigheten, att genom afsättning af den spanmål, som, under nuvarande förhållanden, kan in natura få levereras, bereda tillgång till lösens erläggande, tror ock Utskottet vara föga betydlig, då man erinrar sig, att ej mindre staten och de indelningshafvare, hvilka annars skulle emott:ga spanmål, än de personer, som tillhandlade sig den spanmål, ränteoch tiondetagarne kunde ega att aflåta, i stället blifva afnämaro till den spanmål, räntegifvarne vilja försälja, hvarvid dessa sednare icke äro underkastade de förbindelser, i afsecnde å sädens beskaffenhet, hvilka vid leverering till räntetagare, eller dem, som tillhandlat sig deras rätt, borde iakttagas, hvadan ock Utskottet hyser den öfvertygelsen, att de skattskyldige, emot ernåendet af de högst väsendtliga fördelar, som här förut omförmälde förändringar skulle :sedföra, gerna skola underkasta sig det derifråo oskiljaktiga besväret, att sjelfva drega försorg om förgäljniag af sådan ränteoch tiondespanmål, som annars kunnat in natura lefvereras, och att Utskottes uti denna åsigt icke raisstagit sig, synos vara bekräfiadt af da yttranden, en betydlig del af Bondeståndets 1lodamöter afgifvit, då motionerne i ämnet remitterades. I afseende å grunderne för lösningsprisens bestämmande förekommer, att, på sätt här förut är vordet omförmäldt, en Motionär föreslagit att, efter föregången undersökning, till utrönande af de vid indelta räntors och kronotiondes lösen under de sist förflutna 40 åren verkligen gängse pris, berörde räntors och spanmåls värde efter medium deraf bords uträknas och detta belopp såsom ständig penningeränta bestämmas, hvaremot andre yrkat, att lösningsprigen borde, efter medium af förflutne 40 års markegång, antingen årligen uträknas eller för 5 år isender utsättas. U:skottet medgifver väl, att det förstnämnda förslaget åsyf:ar och skulle medföra mycken enkelhet i utskyldernas debitering och redovisning; men då erfarenheten ådagalagt, huruiedes af mångfaldiga, dels fortgående, dels tillfälliga anledningar, myntoch varuvärdenas förhållande till hvarandra, under loppet af en längre tidrymd betydligen förändras, tror Utsk. det vara betänkligt att, serdeles för närvarande och ipnan det hunnit visa sig, hvad resultat räntorpas utgörande med penningar kan medföra, förvandla persedelräntorne till en, efter nuvarande förhållanden, för alla tider bestämd penningeränte; och torde ett stöd för denna åsigt jemväl kunna hemtas, om uppmärksamheten fästes å det förhållande, soma nu skulle hafva egt rum, derest ifrågavarande räntor, i stället att utsättas uti perssdlar, blifvit bestämde i kontant efter de vid skattlägg ningstiderne gängse varuvärden. Efter Utskottets tanka är det således lämpligast, samt både med Statsverkets och de skattskyldiges ömsesidiga rättighet mest förenligt, om lösningsprisen för viss tid fastställas efter medium af do markegångspriser, som varit gällande under någon längre tidrymd, hvilken Utskottet, lika med Rikets sednast församlade Ständer, anser böra till 40 år bestämmas, och hvarigenom lösningsprisen kunna lämpas efter den omskiftning, som uti varuvärdena eger? rum. i Vid sfgörandet af frågan derom, huru med beräknandet af lösningsprisen i öfrigt bör tillgå och om de årligen eller för längre tid skola fastställas, anser Utskottet jemväl i botraktande böra tagas det betydliga besvär, som de indelta räntornes deobiterisg, genom de derför erforderliga uträkningar, medför, samt det dröjsmå!, gom dervid uppstår, om densamma skall af skatteårets markegång blifva beroende. frenom verkställighet af det vid sista riksdag fattade beslut, att lösen borde erläggas efter medium af skatteärets och näst föregående 9 års markegång, biefve dessa olägenheter oförändradt qvarstående, enär nya uträkningar hvarje år erfordrades och debiteringen icke skulle kunna verkställas förr, än årets markegång blifvit satt, hvarförutsn dervid förekommer, att markegångssättningen, om nämnde beräkningssätt antoges, svårligen skulle kunna framflyttas till den derför lämpligaste tid, i anseende till det: ytterligare dröjsmål med debiteringen, som deraf blefye förorsakadt. Deremot skulle nyssberörde olägenheter undanrödjas genom antagande af den utaf Hr Grefve Spens föreslagne modifikation uti Rikets Ständers vid sistlidne riksdag faitade beslut, eller att lösninagspriset bestämmes för 5 år i gender, på grund af nästföregående 10 års markegång, hvarigenom, utan någon förlust för de skattdragande, vunnes de väsentliga fördelar, att Nya uträkningar endast hvart 53:e år erfordrades och att debiteringen kunde verkställas så tidigt på året som helst, hvarjemte ej mindre Statens inkomster, äa da skattskyldiges utgifter blefvo mera bestämde. Och har Utskottet