UTM ULLIR, HADUVIII VU OR UVUIUV OP VIP MIRI, YR AIRES
vextår betydlig: uppdrifvas, samt derigenom göra
olyckan af en dylik händelse ännu mera kännbar
ocy tryckande, hvarförutan de förändringar, dessm-
ma till värdesbeloppet äro underkastade, vålla den
olägenhet, att de hvarken af staten eller den skatt-
skyldige kunna tillförlitligen beräknas.
Rättelse uti detta micsförhällande är således af
behofrvet högligen påkallad, och hvilken icke kan
tillvägabringas på annat sätt, än att de skattskyl-
diga för af hemmanen utgående räntor och krono-
tionde erligga en, efter medelpris bestämd lösen
i kontant. Härvid har väl uppstått fråga derom,
att det möjligen kunde medföra svårighet för rän-
tegifvarne, att, serdeles om alla rärtor och krono-
tionden till statsverket indroges, blifva betagne
tillfället, att, der de skulle det åstunda, sima span-
. målsräntor in natura levsrera och nödsakas derför
erlägga lösen; men först och främst måste i betrak-
tande tagas, att, så framt de nu ifrågakomne för-
ändringarne skola tillvägabringas samt den fördel
beredas de skattskyldige, att dels undvika leveran-
ser till indelningshafvare, och dels få lösa räntor-
na, efter medelpris, på det sådana prisförhöjovingar,
som uti missväxtår uppstå, må blifva mindre känn-
bara, sådant icke kan verkställas under annat vil-
kor, än att lösen alltid erlägges med penningar,
enär, då lösningspriset sålunda icke bestämdes af
rets markegång, det icke rimligen kunde med-
gifvas räntegifvarne en levoreringsrätt, som natur-
ligtvis aldrig komme att begagnas vid andra till-
fällen, än då årets gångbara pris understege det
medelpris, hvarefter lösen borde erläggas, hvarige-
nom, utom andra olägenbeter, högst betydliga för-
luster för statsverket ekulle uppkomma. Den be-
farade svårigheten, att genom afsättning af den
spanmål, som, under nuvarande förhållanden, kan
in natura få levereras, bereda tillgång till lösens
erläggande, tror ock Utskottet vara föga betydlig,
då man erinrar sig, att ej mindre staten och de
indelningshafvare, hvilka annars skulle emott:ga
spanmål, än de personer, som tillhandlade sig den
spanmål, ränte- och tiondetagarne kunde ega att
aflåta, i stället blifva afnämaro till den spanmål,
räntegifvarne vilja försälja, hvarvid dessa sednare
icke äro underkastade de förbindelser, i afsecnde
å sädens beskaffenhet, hvilka vid leverering till
räntetagare, eller dem, som tillhandlat sig deras
rätt, borde iakttagas, hvadan ock Utskottet hyser
den öfvertygelsen, att de skattskyldige, emot ernå-
endet af de högst väsendtliga fördelar, som här
förut omförmälde förändringar skulle :sedföra, gerna
skola underkasta sig det derifråo oskiljaktiga be-
sväret, att sjelfva drega försorg om förgäljniag af
sådan ränte- och tiondespanmål, som annars kun-
nat in natura lefvereras, och att Utskottes uti denna
åsigt icke raisstagit sig, synos vara bekräfiadt af
da yttranden, en betydlig del af Bondeståndets 1lo-
damöter afgifvit, då motionerne i ämnet remitte-
rades.
I afseende å grunderne för lösningsprisens be-
stämmande förekommer, att, på sätt här förut är
vordet omförmäldt, en Motionär föreslagit att, ef-
ter föregången undersökning, till utrönande af de
vid indelta räntors och kronotiondes lösen under
de sist förflutna 40 åren verkligen gängse pris, be-
rörde räntors och spanmåls värde efter medium
deraf bords uträknas och detta belopp såsom stän-
dig penningeränta bestämmas, hvaremot andre yr-
kat, att lösningsprigen borde, efter medium af för-
flutne 40 års markegång, antingen årligen uträk-
nas eller för 5 år isender utsättas. U:skottet med-
gifver väl, att det förstnämnda förslaget åsyf:ar och
skulle medföra mycken enkelhet i utskyldernas de-
bitering och redovisning; men då erfarenheten å-
dagalagt, huruiedes af mångfaldiga, dels fortgåen-
de, dels tillfälliga anledningar, mynt- och varuvär-
denas förhållande till hvarandra, under loppet af
en längre tidrymd betydligen förändras, tror Utsk.
det vara betänkligt att, serdeles för närvarande
och ipnan det hunnit visa sig, hvad resultat rän-
torpas utgörande med penningar kan medföra, för-
vandla persedelräntorne till en, efter nuvarande
förhållanden, för alla tider bestämd penningeränte;
och torde ett stöd för denna åsigt jemväl kunna
hemtas, om uppmärksamheten fästes å det förhål-
lande, soma nu skulle hafva egt rum, derest ifråga-
varande räntor, i stället att utsättas uti perssdlar,
blifvit bestämde i kontant efter de vid skattlägg
ningstiderne gängse varuvärden. Efter Utskottets
tanka är det således lämpligast, samt både med Stats-
verkets och de skattskyldiges ömsesidiga rättighet
mest förenligt, om lösningsprisen för viss tid fast-
ställas efter medium af do markegångspriser, som
varit gällande under någon längre tidrymd, hvil-
ken Utskottet, lika med Rikets sednast församlade
Ständer, anser böra till 40 år bestämmas, och hvar-
igenom lösningsprisen kunna lämpas efter den om-
skiftning, som uti varuvärdena eger? rum. i
Vid sfgörandet af frågan derom, huru med be-
räknandet af lösningsprisen i öfrigt bör tillgå och
om de årligen eller för längre tid skola fastställas,
anser Utskottet jemväl i botraktande böra tagas
det betydliga besvär, som de indelta räntornes deo-
biterisg, genom de derför erforderliga uträkningar,
medför, samt det dröjsmå!, gom dervid uppstår, om
densamma skall af skatteårets markegång blifva be-
roende. frenom verkställighet af det vid sista riks-
dag fattade beslut, att lösen borde erläggas efter
medium af skatteärets och näst föregående 9 års
markegång, biefve dessa olägenheter oförändradt
qvarstående, enär nya uträkningar hvarje år erfor-
drades och debiteringen icke skulle kunna verk-
ställas förr, än årets markegång blifvit satt, hvar-
förutsn dervid förekommer, att markegångssättnin-
gen, om nämnde beräkningssätt antoges, svårligen
skulle kunna framflyttas till den derför lämpligaste
tid, i anseende till det: ytterligare dröjsmål med de-
biteringen, som deraf blefye förorsakadt. Dere-
mot skulle nyssberörde olägenheter undanrödjas ge-
nom antagande af den utaf Hr Grefve Spens före-
slagne modifikation uti Rikets Ständers vid sist-
lidne riksdag faitade beslut, eller att lösninagspri-
set bestämmes för 5 år i gender, på grund af näst-
föregående 10 års markegång, hvarigenom, utan nå-
gon förlust för de skattdragande, vunnes de väsent-
liga fördelar, att Nya uträkningar endast hvart 53:e
år erfordrades och att debiteringen kunde verk-
ställas så tidigt på året som helst, hvarjemte ej
mindre Statens inkomster, äa da skattskyldiges ut-
gifter blefvo mera bestämde. Och har Utskottet