ser icke sällan skugga midt på ljusa cagen. bHadant är till och med i viss mån rödvändig: för den existens, som eljest of:ia kunde i anseende till bristande föremål pericliteras. Hvem betviflar väl i: våre dagar, ett hela don vidlyftiga och kostsamma unde handling, för hvilken Hr dO:son balönades med Friherre vairdighet, varit lika nyttig för dy-; nastien, som skadlig för riket? Hvem anser icke ! nu mera, at det både för dynastien och nationen vorit den likgiltigaste sak i verlden, om den förbindelse, som He dOsson efter sin regerings uppdrag med framgång motarbetat, icke blifvi: förhindrad? Imadlenuid är det nu till en stor de! från dessa rsjelfstapade bokymmer — Genna irriga uprefariniog af thronens sannskyldiga styrka — denna, på hela regoringssystemet menlist inverkonde fruktau för resktionära bändelser och, tilläggom, äfven denna fåfängliga åtrå att i detta yttra sprida en förvillande sken, — som inledt riket i de mest dyrbara diplomatiska beskickningar, förorsakat den bekanta oreda i flera statens kassor, verkat en ofta obehaglig spänning mellan statsmakterna, ökat stats revisionens bekymmer, satt flere embetsmärs välfärd på spel, och ändiligen vållat ett ganska välbetänkt åtal inför Ritsrätt. För dem som uppriktigt nitälskat för landets väl, ser den derivnom årligen vexande pauperismen och känner huru mycken fattigdom skul le afhjelpas, derest det allmänna kunde i någon betydligare mån bispringa näringarna — är det i sanning påkostande, att rikets diplomati i ärlig kostnad månedubbelt öfverstiger g:de titelns anslag för handel, åkerbruk och näringar, samt att man utan barmherighet och utan ringaste tanka på ställningen inom oss årligen förspiller så oerhörda summor på onyttiga föremål utom landet. Ingen förnuftig tänkaude man kan önska, att Konungens rådgifvare skulle underlåta hvad på dem ankomme, att, utan uppoffring af statens anseende och lätt bevakade fördelar, bibehålla vänskaplig förbindelse med främmande makter. Det vore utan tvifvel höjden af monisteriel oskicklighet, om Konungens Rådgifvare skulle gifva våra, af Biskop Tegner så kallade mäktiga grannar, rättmätiga anleduingar till missbelåteuhet Att i detta hänseende icke brista, hvarken i våra grannars eller andra staters fordringar, låter sig rätt väl förena med iakttagande af rikets värdighet och sanskyldiga bästa. Men hka oförmögen att vårda rikets rätt i den yttre politiken, som att i landets iure styrelse gifva konungen nödige råd och altid undergifne den åsigt, som har ett, sannolikt inbilladt, dynastiskt föremål till bufvudsyfte, samt anser detsamma öfvervägande icke blott statens materiella intresse utan äfven någon gång sjelfva den lätt insedda nationaläran, hafva konungens rådgif vare aldrig tvekat att på en annan makts uvpmaning underkasta riket de mest öfverflödiga, de; mest sårande förödmjukelser och att i han-! delstrakiater afstå nationene anspråk på en billig reciprocit. Säsom exempel häruppå må j det vara nos att erinra om de kända omständigheterna vid skeppshandelns ätergång och att åberopa 25:e anmärkningspunkten i KonstitutionsUtskottets betänkande. Med en blott flyktig blick på samtideus historia inses lätt att, under sednest flydda 20 år, deo politiska konjunkturen i Europa i allmänhet och serdeles vid one markanta tidpunkter varit för Sverge så ovanligt gynnande, att om ingen: verklig fördel kunnat förvärfvas, landet åtminstone alarig bordt behöfva intaga en lydstats ställning. Det inses äfven lätt att det dunkelt anade dynastiska föremål, som tyckes hafva i den utländska po-: litiken föresväfvat Kongl. Maj:ts rådgifvare, icke kan vara annat än ett fantom, emedan dynastien ! skulle uppoffra sin moraliska styrka om den stödde sig på någon kraft utom nationen. — Då norska statsförhällanderna endast för så vidt de fö ekommil i sammansatt svenskt och norskt statsråd till-; höra Rikets Ständers bedömande, kan naturligtvis intet egentligt yttrande deröfver här ega rum. Det bör likväl icks lemnas utan uppmärksamhet, att Kougl Maj:ts svenska rädgifvare aldrig, efter, hvad Konst.-Utsk. veterligt är, vidtavit några utmärkande åtgärder, för att med ledning af Norges lyckligare erfarenhet åt Sverige förvärfva en förbältrad representation. Då det deremot under den frawmfarna tiden inträffat, att norska regeringen föreslagit norska nationen dels införanae i :sorge af ett nytt adelskap dels antagande af det Kongl. Ve I to, så är det, äfven med erkännande, att det egentligen icke berott af Kongl. Maj ts svenska rådgif-. vare att förhindra expedition af de i dessa frågor! för våra norska bröder itererade propositioner, förlätligt, om man med hugkomst af samma propositioners syftning, att påföra Norge de i Sver ges statsförfattning mest öfve klagade delar, häraf drager den slutsats, att Kongl. Maj:ls rådgivare an4 Belt, att Sverige är utom allt behof af representationsförändriug. Det förtjenar erinras, att uti de berättelser om styrelseatgärder. som Reg. låtit sprida bland allmänheten, har Reg., oaktadt sitt merendels repressiva motstånd till åtskilliga Ständernes förfoganden, rätt ofta tillerkänt sig bela förtjensten af Stävdernas beslut. Likaså bör icke lemnas obemält, att uti de flere på regeringens försvar syftande skrifter, som X från den ministeriella pressen utgär, hafva så val Rikets Ständers åtgärder, som enskildte riksdagsmäns) förhållande, ej sällan blifvit på ett oväntadt sätt hånade och vanställde. Konungens rädgifvare bafva aldrig velat erkänna, att nöd funnits i landet. De hafva icke afstyrkt de regeringens åtgärdu der, hvilka baft till syftemål, att bibringa allmänhetca irriga begrepp om landets st lnisg och behot. Deras beräknande blick har endaststräckt sig t till ögonblickets intryck och stundens hänförelse n — ej till framtidens redbara nytta, och såsom eu te följd deraf hafva de sökt att låta missnöjet med dete ras underlåtenhet att i statsekonomisk riktning moti verka landets tilltagande fattigdom öfverskylas af 5 konungahusets enskildta välgerningar emot nödli-:s! dande. I h Mot de äfventyrlizaste följderne af Konungens rådgifvares underlåtenhet och bristfälligheten i deras sädslag har tryckfriheten gifvit ett osvikligt värn. Deu bar altid varit det fastaste stöd för kopnongens regering. När våda varit för handen och? n:isstagen öfverhängande, har den altid stått tillfi reds alt hejda, varna och upplysa. Utan att afU skiuckas af de i dess väg fagda hinder, har den med lugn och friruodighet gått sin bana fram, stundom förföljd — stundom misstänkt af dem hvilkas sak den lika redigt som oförtrutet tjenat. Den bör såleI 2: