ser icke sällan skugga midt på ljusa cagen. bHa-
dant är till och med i viss mån rödvändig: för den
existens, som eljest of:ia kunde i anseende till bri-
stande föremål pericliteras. Hvem betviflar väl i:
våre dagar, ett hela don vidlyftiga och kostsamma
unde handling, för hvilken Hr dO:son balönades
med Friherre vairdighet, varit lika nyttig för dy-;
nastien, som skadlig för riket? Hvem anser icke !
nu mera, at det både för dynastien och nationen
vorit den likgiltigaste sak i verlden, om den för-
bindelse, som He dOsson efter sin regerings upp-
drag med framgång motarbetat, icke blifvi: förhin-
drad? Imadlenuid är det nu till en stor de! från
dessa rsjelfstapade bokymmer — Genna irriga upre-
fariniog af thronens sannskyldiga styrka — denna,
på hela regoringssystemet menlist inverkonde fruk-
tau för resktionära bändelser och, tilläggom, äfven
denna fåfängliga åtrå att i detta yttra sprida en
förvillande sken, — som inledt riket i de mest dyr-
bara diplomatiska beskickningar, förorsakat den
bekanta oreda i flera statens kassor, verkat en ofta
obehaglig spänning mellan statsmakterna, ökat stats
revisionens bekymmer, satt flere embetsmärs välfärd
på spel, och ändiligen vållat ett ganska välbetänkt å-
tal inför Ritsrätt. För dem som uppriktigt nitälskat
för landets väl, ser den derivnom årligen vexande pau-
perismen och känner huru mycken fattigdom skul
le afhjelpas, derest det allmänna kunde i någon be-
tydligare mån bispringa näringarna — är det i san-
ning påkostande, att rikets diplomati i ärlig kost-
nad månedubbelt öfverstiger g:de titelns anslag för
handel, åkerbruk och näringar, samt att man utan
barmherighet och utan ringaste tanka på ställningen
inom oss årligen förspiller så oerhörda summor på
onyttiga föremål utom landet. Ingen förnuftig tän-
kaude man kan önska, att Konungens rådgifvare
skulle underlåta hvad på dem ankomme, att, utan
uppoffring af statens anseende och lätt bevakade för-
delar, bibehålla vänskaplig förbindelse med främ-
mande makter. Det vore utan tvifvel höjden af
monisteriel oskicklighet, om Konungens Rådgifvare
skulle gifva våra, af Biskop Tegner så kallade mäk-
tiga grannar, rättmätiga anleduingar till missbelå-
teuhet Att i detta hänseende icke brista, hvar-
ken i våra grannars eller andra staters fordringar,
låter sig rätt väl förena med iakttagande af rikets
värdighet och sanskyldiga bästa. Men hka oförmö-
gen att vårda rikets rätt i den yttre politiken, som
att i landets iure styrelse gifva konungen nödige råd
och altid undergifne den åsigt, som har ett, sannolikt
inbilladt, dynastiskt föremål till bufvudsyfte, samt
anser detsamma öfvervägande icke blott statens ma-
teriella intresse utan äfven någon gång sjelfva den
lätt insedda nationaläran, hafva konungens rådgif
vare aldrig tvekat att på en annan makts uvpma-
ning underkasta riket de mest öfverflödiga, de;
mest sårande förödmjukelser och att i han-!
delstrakiater afstå nationene anspråk på en bil-
lig reciprocit. Säsom exempel - häruppå må j
det vara nos att erinra om de kända omständighe-
terna vid skeppshandelns ätergång och att åberopa
25:e anmärkningspunkten i KonstitutionsUtskottets
betänkande. Med en blott flyktig blick på samti-
deus historia inses lätt att, under sednest flydda 20
år, deo politiska konjunkturen i Europa i allmän-
het och serdeles vid one markanta tidpunkter va-
rit för Sverge så ovanligt gynnande, att om ingen:
verklig fördel kunnat förvärfvas, landet åtminstone
alarig bordt behöfva intaga en lydstats ställning.
Det inses äfven lätt att det dunkelt anade dynasti-
ska föremål, som tyckes hafva i den utländska po-:
litiken föresväfvat Kongl. Maj:ts rådgifvare, icke
kan vara annat än ett fantom, emedan dynastien !
skulle uppoffra sin moraliska styrka om den stödde
sig på någon kraft utom nationen. — Då norska
statsförhällanderna endast för så vidt de fö ekom-
mil i sammansatt svenskt och norskt statsråd till-;
höra Rikets Ständers bedömande, kan naturligtvis
intet egentligt yttrande deröfver här ega rum.
Det bör likväl icks lemnas utan uppmärksamhet,
att Kougl Maj:ts svenska rädgifvare aldrig, efter,
hvad Konst.-Utsk. veterligt är, vidtavit några ut-
märkande åtgärder, för att med ledning af Norges
lyckligare erfarenhet åt Sverige förvärfva en för-
bältrad representation. Då det deremot under den
frawmfarna tiden inträffat, att norska regeringen fö-
reslagit norska nationen dels införanae i :sorge af
ett nytt adelskap dels antagande af det Kongl. Ve I
to, så är det, äfven med erkännande, att det egent-
ligen icke berott af Kongl. Maj ts svenska rådgif-.
vare att förhindra expedition af de i dessa frågor!
för våra norska bröder itererade propositioner, för-
lätligt, om man med hugkomst af samma proposi-
tioners syftning, att påföra Norge de i Sver ges
statsförfattning mest öfve klagade delar, häraf dra-
ger den slutsats, att Kongl. Maj:ls rådgivare an- 4
Belt, att Sverige är utom allt behof af representa-
tionsförändriug.
Det förtjenar erinras, att uti de berättelser om
styrelseatgärder. som Reg. låtit sprida bland allmän-
heten, har Reg., oaktadt sitt merendels repressiva
motstånd till åtskilliga Ständernes förfoganden, rätt
ofta tillerkänt sig bela förtjensten af Stävdernas be-
slut. Likaså bör icke lemnas obemält, att uti de
flere på regeringens försvar syftande skrifter, som X
från den ministeriella pressen utgär, hafva så val
Rikets Ständers åtgärder, som enskildte riksdags-
mäns) förhållande, ej sällan blifvit på ett oväntadt
sätt hånade och vanställde. Konungens rädgifvare
bafva aldrig velat erkänna, att nöd funnits i lan-
det. De hafva icke afstyrkt de regeringens åtgär-
du
der, hvilka baft till syftemål, att bibringa allmän-
hetca irriga begrepp om landets st lnisg och be-
hot. Deras beräknande blick har endaststräckt sig t
till ögonblickets intryck och stundens hänförelse n
— ej till framtidens redbara nytta, och såsom eu te
följd deraf hafva de sökt att låta missnöjet med de- te
ras underlåtenhet att i statsekonomisk riktning mot- i
verka landets tilltagande fattigdom öfverskylas af 5
konungahusets enskildta välgerningar emot nödli-:s!
dande. I h
Mot de äfventyrlizaste följderne af Konungens
rådgifvares underlåtenhet och bristfälligheten i de-
ras sädslag har tryckfriheten gifvit ett osvikligt
värn. Deu bar altid varit det fastaste stöd för ko-
pnongens regering. När våda varit för handen och?
n:isstagen öfverhängande, har den altid stått till- fi
reds alt hejda, varna och upplysa. Utan att af- U
skiuckas af de i dess väg fagda hinder, har den
med lugn och friruodighet gått sin bana fram, stun-
dom förföljd — stundom misstänkt af dem hvilkas sak
den lika redigt som oförtrutet tjenat. Den bör såle- I 2: