igt. Utan att vinna sitt ändamål utså rogentern endast derigenom ett demoralisationsfrö bland då Aögre klasserna, som betaga dessa all moralisk kraft a!l inflytelse, all förmåga att försona sig sjelfva oc andra. Dessa fortfarande iliusioner afhålla regen terne från att ärligt antaga det under nrärvarand samhällsförhållanden enda möjliga statsskicket, de monarkiskt konstitutionella, hvilket, som en känt tänkare och författsre yttrar, befinner sig midt e mellan de begge ytiterliga tendenserne, som arbet: att draga samhället antingen baklänges eller fö brådstörteande framåt. Det konsiituiionella samhälls skicket skulle länge kunna uppfylla sin bestämmel se, om regenterne lika ärligt som folken underka stade sig dessa vilkor, men, tjuste af en forntid: smickrande och behagliga drömmar, sträfva regen terna att med ena handen äåtertaga det de gifvi med den andra, De inse icke att det konstivutio nella statsskicket sätter dem i den allra angenäma ste ställning, då de få uppbära förtjensten för de goda, det nyttiga som sker, och tadlet deremot upp bäres af andra. I det konstitutionella statsskicket: barndomstillstånd åtnöja sig dessutom vationeres med ganska litet, med den konstitutionella fiktionen, med blotta fraser; men fortfara regenterne en: vist i att äfven icke vilja medgifva denna, torde dt förr, än de sjelfva föreställa sig, icke allenast blif va tvungne att medgifva sjalfva verkligheten, utar kanske till och med efterskänka hela monarkiske principen. Mången torde snse dessa polititka betraktelse: som något fremmande för ämnet, men det euro: peiska statsförbundet är en kedja, hvaraf den ons länken icke kan vidröras, utan att den andra ha känning deraf. Att Svenska styrelsen icke uppfattat det konstitutionella statsskickets fordringar, intygas till den fullständigaste evidens af de mångs besvärande fakta detta betänkande innehåller. De utvisa dels förbiseende och öfverträdande af de konstitutionella formerne, deis förbiseende och som de: tyckes ett slags förakt för Riksens Ständers öanskningar och beslut, med ett ord ett förfarande, så fullkomligt inkonstitutionelt, att det neturligtvis måst ådraga sig representationens bögljudda ogillande. Dei konstitutionella statsskicket är byggd! på ett kontrakt ingånget och underskrifvet af begge statsmakterne, den juridiska äfvensom den morali ska känslan borde således tillhålla dem att icke bryta detsamma. Från den ena statsmaktens sida tyckes man dock anse det såsom ett dokument, hvilket endast älägger den ena parten skyldigheter utan motsvarande rättigheter. MHvarjo styrelse bör noga besinna sig, innen dem beträder lagstridighetens betänkliga bana, ty då den ena parten träder utom laglighetens område, må man icke vänta sig att den andra hiller sig inom detsamma; styrelsen öppnar dermed en strid, der den kämpar med olika vapen och olika förmån, der de starkaste armarne alltid skola göra sig gällande, och man känner att under härvarande period folken icke tveka att vädja till detta kraftfulla argument. I aktning för lagar och former bör dessutom styrelsen vara en föresyn; de exempel, som komma från detta upphöjda håll, inverka mäktigt, vare sig godt eller ondt. Redan i början a? mitt yttranda bar jeg antydt, att jag icke ernar inlåta mig på detaljernes bana, jag inskränker mig således till dessa allmänna reflexioner; att de icke sakna grund intygas tillräckligen af de i KonstitutionsUtskoettets betänkande anmärkte och bevisade formöfverträdelser. Min afsigt är icke heller att aflyfta den hemlighetsslöja, som för styrelsens juridiska, moraliska och intellektuella heders bevarande, för alliid borda betäcka 1838 års händelser. Ingen har dessutom dyrare fått plikta derför än sjelfva styrelsen; jag ville blott önska, att icke följderna dersf äfven återföllo på den oskyldiga, på nationen; ty verkningarre af denna tilldragelse samt alla dess anmärkningsvärda episoder äro svära att förutsäga och beräkna; den torde för decennier hafva betagit styrelsen all förmåga att befordra sitt eget och lande:s bästa. Den fortfarande missaktningen och förbisceendet af Rikets Ständers besiut och önskningar, är ett ytterligare bevis på styrelsens ickonstitutionelia riktning. Den her vaggat sig i den olyckliga illusionen, ati utan våda för sig och landet kunna trotsa den ellmärna opinionens oemotståndliga kraft; den her ansett det materiella stödet för allt; det moraliska för intet; den har trott sig fortfarande kunna umbära nmationalrepresentationens understöd och sympathier, den har ännu icke hunnit lära sig hvad som anses som a bed i andra länder, att den styrelse, som saknar understöd af majoriteten inom representationen, ingenting förmår uträtta till landets bästa, och att nu för tiden all styrelse, vare sig despotisk eler konstitutionel, upphört att rogera moraliskt, i samma ögonblick den får allmänna opinionen emot sig. Hvad serskildt detta förhållande i Sverige beträffar, är det en följd af styrelsens fortfarande antipathier och förföljelser mot pressen. Här är hvearken frågan eller min mening att uppgöra en historik öfver tryckfriheten, jag vågar endast påstå, att tryckfriheten nu mera, den må vara nyttig eller skadlig, är er nödvändighetens lag, som styralsen måste underkasta sig. Då ella försök ott in skränka tryckfriheten ovilkorligen skola stranda, återstår för styrelsen ingenting annat, än att rätta sig derefter och skapa sig sympathier, der den förut endast skapat antipathier. Ait pressen vuxit styrelsen öfver hufvudet, är dessutom dess eget fel, som icke förstått uppfatta pressens vigt och betydenhet. Det torde destutom icke vara så svårt, som styrelsen tyckes föreställa sig, att finna understöd hos pressen, då mera sans, en mera förs8onande och konservativ anda, under sednaste period, utmärkt sjelfva oppositionspress:n, och detis har inträffat i en tidpunkt då, i följd af 4838 års händelsor, tryckfriheten de facto, om icke de jure, varit oinskränkt. Detta styrker den öfvertygelse jag alltid hyst, att hos de lugzare, laglydige och ordningsälskande Nordiske nationerna, tryckfriheten är oskadligare, ju friare den är. Styre!sen har blottställt sig för beskyllningen att vara inkoustitutionel, den har gjort sig skyldig till en annan, föga mindre besvärande, den att vara innatiorel. Hos hvarje nation fiaras vissa svm