igt. Utan att vinna sitt ändamål utså rogentern
endast derigenom ett demoralisationsfrö bland då
Aögre klasserna, som betaga dessa all moralisk kraft
a!l inflytelse, all förmåga att försona sig sjelfva oc
andra. Dessa fortfarande iliusioner afhålla regen
terne från att ärligt antaga det under nrärvarand
samhällsförhållanden enda möjliga statsskicket, de
monarkiskt konstitutionella, hvilket, som en känt
tänkare och författsre yttrar, befinner sig midt e
mellan de begge ytiterliga tendenserne, som arbet:
att draga samhället antingen baklänges eller fö
brådstörteande framåt. Det konsiituiionella samhälls
skicket skulle länge kunna uppfylla sin bestämmel
se, om regenterne lika ärligt som folken underka
stade sig dessa vilkor, men, tjuste af en forntid:
smickrande och behagliga drömmar, sträfva regen
terna att med ena handen äåtertaga det de gifvi
med den andra, De inse icke att det konstivutio
nella statsskicket sätter dem i den allra angenäma
ste ställning, då de få uppbära förtjensten för de
goda, det nyttiga som sker, och tadlet deremot upp
bäres af andra. I det konstitutionella statsskicket:
barndomstillstånd åtnöja sig dessutom vationeres
med ganska litet, med den konstitutionella fiktio-
nen, med blotta fraser; men fortfara regenterne en:
vist i att äfven icke vilja medgifva denna, torde dt
förr, än de sjelfva föreställa sig, icke allenast blif
va tvungne att medgifva sjalfva verkligheten, utar
kanske till och med efterskänka hela monarkiske
principen.
Mången torde snse dessa polititka betraktelse:
som något fremmande för ämnet, men det euro:
peiska statsförbundet är en kedja, hvaraf den ons
länken icke kan vidröras, utan att den andra ha
känning deraf. Att Svenska styrelsen icke uppfat-
tat det konstitutionella statsskickets fordringar, in-
tygas till den fullständigaste evidens af de mångs
besvärande fakta detta betänkande innehåller. De
utvisa dels förbiseende och öfverträdande af de kon-
stitutionella formerne, deis förbiseende och som de:
tyckes ett slags förakt för Riksens Ständers öansk-
ningar och beslut, med ett ord ett förfarande, så
fullkomligt inkonstitutionelt, att det neturligtvis
måst ådraga sig representationens bögljudda ogil-
lande. Dei konstitutionella statsskicket är byggd!
på ett kontrakt ingånget och underskrifvet af begge
statsmakterne, den juridiska äfvensom den morali
ska känslan borde således tillhålla dem att icke
bryta detsamma. Från den ena statsmaktens sida
tyckes man dock anse det såsom ett dokument,
hvilket endast älägger den ena parten skyldigheter
utan motsvarande rättigheter. MHvarjo styrelse bör
noga besinna sig, innen dem beträder lagstridighe-
tens betänkliga bana, ty då den ena parten träder
utom laglighetens område, må man icke vänta sig
att den andra hiller sig inom detsamma; styrelsen
öppnar dermed en strid, der den kämpar med olika
vapen och olika förmån, der de starkaste armarne
alltid skola göra sig gällande, och man känner att
under härvarande period folken icke tveka att vädja
till detta kraftfulla argument. I aktning för lagar
och former bör dessutom styrelsen vara en före-
syn; de exempel, som komma från detta upphöjda
håll, inverka mäktigt, vare sig godt eller ondt.
Redan i början a? mitt yttranda bar jeg antydt,
att jag icke ernar inlåta mig på detaljernes bana,
jag inskränker mig således till dessa allmänna re-
flexioner; att de icke sakna grund intygas tillräck-
ligen af de i KonstitutionsUtskoettets betänkande
anmärkte och bevisade formöfverträdelser. Min af-
sigt är icke heller att aflyfta den hemlighetsslöja,
som för styrelsens juridiska, moraliska och intel-
lektuella heders bevarande, för alliid borda be-
täcka 1838 års händelser. Ingen har dessutom dy-
rare fått plikta derför än sjelfva styrelsen; jag
ville blott önska, att icke följderna dersf äfven å-
terföllo på den oskyldiga, på nationen; ty verknin-
garre af denna tilldragelse samt alla dess anmärk-
ningsvärda episoder äro svära att förutsäga och be-
räkna; den torde för decennier hafva betagit sty-
relsen all förmåga att befordra sitt eget och lan-
de:s bästa.
Den fortfarande missaktningen och förbisceendet
af Rikets Ständers besiut och önskningar, är ett
ytterligare bevis på styrelsens ickonstitutionelia
riktning. Den her vaggat sig i den olyckliga illu-
sionen, ati utan våda för sig och landet kunna
trotsa den ellmärna opinionens oemotståndliga kraft;
den her ansett det materiella stödet för allt; det mora-
liska för intet; den har trott sig fortfarande kunna
umbära nmationalrepresentationens understöd och
sympathier, den har ännu icke hunnit lära sig hvad
som anses som a bed i andra länder, att den sty-
relse, som saknar understöd af majoriteten inom
representationen, ingenting förmår uträtta till lan-
dets bästa, och att nu för tiden all styrelse, vare
sig despotisk eler konstitutionel, upphört att ro-
gera moraliskt, i samma ögonblick den får allmänna
opinionen emot sig.
Hvad serskildt detta förhållande i Sverige be-
träffar, är det en följd af styrelsens fortfarande an-
tipathier och förföljelser mot pressen. Här är hvear-
ken frågan eller min mening att uppgöra en hi-
storik öfver tryckfriheten, jag vågar endast påstå,
att tryckfriheten nu mera, den må vara nyttig el-
ler skadlig, är er nödvändighetens lag, som styral-
sen måste underkasta sig. Då ella försök ott in
skränka tryckfriheten ovilkorligen skola stranda,
återstår för styrelsen ingenting annat, än att rätta
sig derefter och skapa sig sympathier, der den för-
ut endast skapat antipathier. Ait pressen vuxit
styrelsen öfver hufvudet, är dessutom dess eget fel,
som icke förstått uppfatta pressens vigt och bety-
denhet. Det torde destutom icke vara så svårt,
som styrelsen tyckes föreställa sig, att finna un-
derstöd hos pressen, då mera sans, en mera förs8o-
nande och konservativ anda, under sednaste period,
utmärkt sjelfva oppositionspress:n, och detis har
inträffat i en tidpunkt då, i följd af 4838 års hän-
delsor, tryckfriheten de facto, om icke de jure, va-
rit oinskränkt. Detta styrker den öfvertygelse jag
alltid hyst, att hos de lugzare, laglydige och ord-
ningsälskande Nordiske nationerna, tryckfriheten är
oskadligare, ju friare den är.
Styre!sen har blottställt sig för beskyllningen att
vara inkoustitutionel, den har gjort sig skyldig till
en annan, föga mindre besvärande, den att vara
innatiorel. Hos hvarje nation fiaras vissa svm-