de trenne Standen anyo ga alt anstalla.
DEN MINISTERIELLA ANSVARIGHETEN
Ett tillägg till Aterblicken.
Huru — frågar den, som haft tillfälle följa så
väl representationens .som styrelsens åtgärde
under de sednare trettio åren, — huru har re
formernas af nationen och dess representante
yrkade sak kunnat behandlas med en sådar
senfärdighet, ja ofta synbar ovilja af styrelsen
huru hafva så betydliga oordningar i statsmed-
lens disponerande, en så godtycklig anda i all
hvad ekonomiska förvaltningen tillhör, och er
sådan missaktning emot national-representatio-
nen kunnat äga rum, då nationen är berättigac
att genom sina representanter fordra redo fö:
rådgifvarnes kall, och dessa ombud äga lagen-
lig rätt, således moralisk pligt, att göra denn:
nationens rättighet gällande? Hafva icke grund-
lagarne (106 RB. F.) öppnat för Rikets Stän-
der en laglig väg, att utkräfva af Konungens
rådgifvare ett juridiskt ansvar, om dessa aup-
penbarligen handlat emot Regeringsformens tyd-
liga föreskrift, eller tillstyrkt öfverträdelse deraf
och af andra rikets gällande lagar, eller under-
låtit att göra föreställningar emot sådana öfver-
trädelser, eller dem vållat och befrämjat genom
uppsåtligt fördöljande af någon upplysning:, i
hvilka fall de inför en Riksrätt åtalas? och äga
Rikets Ständer icke ännu kraftigare medel att
förmå rådgifvarne till ciakttagande af rikets san-
skyldiga nytta, samt de föredragande att med
nit, skicklighet och drift sina förtroendeembeten
utöfva genom den åt representationen i grund-
lagarna bevarade rätt, att i fall de anse
arikets väl det kräfver, hos konungen anmäla
den önskan, att han ville ur Statsrådet och
ifrån embetet skilja den eller dem, emot hvilka
anmärkning blifvit gjord (107 Reg.-form.)?
Aga Rikets Ständer icke samma mägtiga häfkraft
i sina händer, som de öfriga konstitutionelt styrda
länders representationer, att genom inskränkning
af skatte-anslagen hämma en skadlig styrelses
framgående, och tillhälla en slösande eller god-
tycklig, att iakttaga hushållning och ordning?
Olyckligtvis måste vi härtill svara, att Sven-
ska national-representationen icke motsvarat
denna sin bestämmelse. Man tycker sig väl
äfven i denna del kunna upptäcka en anda och
vilja hos nationens representanter i allmänhet,
som förtjenar rättvisa; men formernas svårighe-
ter och ståndsindelningens neutraliserande verkan,
synes hafva tillintetgjort alla bemödanden att
göra den ministeriella ansvarigheten till verklighet.
Redan år 1818 visade sig ibland Rikets Stän-
der en uppmärksamhet på rådgifvarnes hand-
lingssätt, som af flera här förut antydde skäl
icke förut varit väckt, ehuru den emot en af
dem (grefve Rudolf Cederström) riktade an-
märkning, illa nog, visade sig mera såsom en
följd af aristokratisk missbelåtenhet med favo-
riten, än af en allmän öfvertygelse om bristerna
i rådgifvarekallets utöfning och förseelsernas
vigt. Det är .ock bekant, att två ledamöter i
Riksrätten, i följd af en för Svenska embets-
manna-äran sårande, men lyckad inverkan, efter
att hafva fällt till ansvar, alldeles förändrade sina
röster vid justeringen och befriade den ankla-
gade från allt ansvar. Denna tilldragelse, som
riktat Svenska språket med en ny titel: Juste-
rings-Råd, lemnar,! likasom inskriften på en
viss publik byggnad: caFullbordad under H. M.
Konung Carl XIV Johans 1:sta regeringsår,, ett
märke för betraktaren; det är en början till
Svenska Rådgifvare-ansvarets historia.
Den emot konungens rådgifvare i kommando-
mål för armeen då äfven rigtade anmärkning,
som i Konstitutions-Utskottet förföll, gaf imed-
dertid en anledning, att genom ståndsdiskussio-
nerna stadga begreppet om den ministeriella an-
svarighetens utsträckning till de militäre föredra-
gande.
Ar 1823 visade Rikets Ständer onekligen, att
den konstitutionella anda, som år 1809 åter-
vaknat, men, å nyo låtit vagga sig i slummer
af en hop såkallade segersånger och militäriskt
lull, likväl nu stod färdig, alt taga undervisning
af erfarenheten och upplysningen, samt alt in-
gjuta i lagarna deras ursprungliga anda. Det
mot statssekreteraren for krigsärenden då rigtade
åtal inför Riksrätten var en mindre vigtig följd
af Konstitutions-Utskottets granskning af stats-
rådsprotokollen , men de fyra anmärkningarna
emot konungens samteliga rådgifvare ), ut
visa ett allvarligt ogillande af indragningsmak-
tens begagnande, då lagens kraft kan anlitas,