de trenne Standen anyo ga alt anstalla. DEN MINISTERIELLA ANSVARIGHETEN Ett tillägg till Aterblicken. Huru — frågar den, som haft tillfälle följa så väl representationens .som styrelsens åtgärde under de sednare trettio åren, — huru har re formernas af nationen och dess representante yrkade sak kunnat behandlas med en sådar senfärdighet, ja ofta synbar ovilja af styrelsen huru hafva så betydliga oordningar i statsmedlens disponerande, en så godtycklig anda i all hvad ekonomiska förvaltningen tillhör, och er sådan missaktning emot national-representationen kunnat äga rum, då nationen är berättigac att genom sina representanter fordra redo fö: rådgifvarnes kall, och dessa ombud äga lagenlig rätt, således moralisk pligt, att göra denn: nationens rättighet gällande? Hafva icke grundlagarne (106 RB. F.) öppnat för Rikets Ständer en laglig väg, att utkräfva af Konungens rådgifvare ett juridiskt ansvar, om dessa auppenbarligen handlat emot Regeringsformens tydliga föreskrift, eller tillstyrkt öfverträdelse deraf och af andra rikets gällande lagar, eller underlåtit att göra föreställningar emot sådana öfverträdelser, eller dem vållat och befrämjat genom uppsåtligt fördöljande af någon upplysning:, i hvilka fall de inför en Riksrätt åtalas? och äga Rikets Ständer icke ännu kraftigare medel att förmå rådgifvarne till ciakttagande af rikets sanskyldiga nytta, samt de föredragande att med nit, skicklighet och drift sina förtroendeembeten utöfva genom den åt representationen i grundlagarna bevarade rätt, att i fall de anse arikets väl det kräfver, hos konungen anmäla den önskan, att han ville ur Statsrådet och ifrån embetet skilja den eller dem, emot hvilka anmärkning blifvit gjord (107 Reg.-form.)? Aga Rikets Ständer icke samma mägtiga häfkraft i sina händer, som de öfriga konstitutionelt styrda länders representationer, att genom inskränkning af skatte-anslagen hämma en skadlig styrelses framgående, och tillhälla en slösande eller godtycklig, att iakttaga hushållning och ordning? Olyckligtvis måste vi härtill svara, att Svenska national-representationen icke motsvarat denna sin bestämmelse. Man tycker sig väl äfven i denna del kunna upptäcka en anda och vilja hos nationens representanter i allmänhet, som förtjenar rättvisa; men formernas svårigheter och ståndsindelningens neutraliserande verkan, synes hafva tillintetgjort alla bemödanden att göra den ministeriella ansvarigheten till verklighet. Redan år 1818 visade sig ibland Rikets Ständer en uppmärksamhet på rådgifvarnes handlingssätt, som af flera här förut antydde skäl icke förut varit väckt, ehuru den emot en af dem (grefve Rudolf Cederström) riktade anmärkning, illa nog, visade sig mera såsom en följd af aristokratisk missbelåtenhet med favoriten, än af en allmän öfvertygelse om bristerna i rådgifvarekallets utöfning och förseelsernas vigt. Det är .ock bekant, att två ledamöter i Riksrätten, i följd af en för Svenska embetsmanna-äran sårande, men lyckad inverkan, efter att hafva fällt till ansvar, alldeles förändrade sina röster vid justeringen och befriade den anklagade från allt ansvar. Denna tilldragelse, som riktat Svenska språket med en ny titel: Justerings-Råd, lemnar,! likasom inskriften på en viss publik byggnad: caFullbordad under H. M. Konung Carl XIV Johans 1:sta regeringsår,, ett märke för betraktaren; det är en början till Svenska Rådgifvare-ansvarets historia. Den emot konungens rådgifvare i kommandomål för armeen då äfven rigtade anmärkning, som i Konstitutions-Utskottet förföll, gaf imeddertid en anledning, att genom ståndsdiskussionerna stadga begreppet om den ministeriella ansvarighetens utsträckning till de militäre föredragande. Ar 1823 visade Rikets Ständer onekligen, att den konstitutionella anda, som år 1809 återvaknat, men, å nyo låtit vagga sig i slummer af en hop såkallade segersånger och militäriskt lull, likväl nu stod färdig, alt taga undervisning af erfarenheten och upplysningen, samt alt ingjuta i lagarna deras ursprungliga anda. Det mot statssekreteraren for krigsärenden då rigtade åtal inför Riksrätten var en mindre vigtig följd af Konstitutions-Utskottets granskning af statsrådsprotokollen , men de fyra anmärkningarna emot konungens samteliga rådgifvare ), ut visa ett allvarligt ogillande af indragningsmaktens begagnande, då lagens kraft kan anlitas,