Westindien, och näringen gåfve en betydlig skat 41,000,000 Preussiska Thaler om året. — Talare yrkade, i följd af hvad han nu anfört, återremis af betänkandoat till Utskotten, med begäran att de till grund för ett nytt betänkande i frågan, vill lägga hvad han i sin reservation yttrat. Med Friherre Hamilton instämde de fleste af Hu sots ledamöter, som ystrade sig i frågan, såson Friherrarne Cederström, Jakob och Anders, Herra Mannerskantz, von Qvanlen, Munck af Rosenschöld Gripenstedt, Tornerhjelm, Bogeman samt till och me Hr v. Harlmansdorff, som tycktesangenämtöfverrask: Huset med denna sin omvändelse till friare åsigte i afseende på näringslagstiftningen. Han instämd hufvudsakligen i Friherre Hamiltons reservation Den Kongl. propositionen åsyftade bränvinets för dyrande, och följaktligen minskad konsumtion a varan, genom tvenne medel, nemligen inskränktar tillverkniogstid och högre beskattning. Intetder: af dessa medel ledde till målet. Med de 120,00( bränvinspannor, som finnas i landet, kunde på er månad tillverkas öfver 40 millioner kannor, oci följaktligen på tvenne månader 80 millioner. Om: kring 60 millioner kanzor bränvin lära årligen för Itäras i landet, och således finge hvarje drinkare sitt roätt tillfyllest, äfven om tillverkningstiden inskränk. tes till tvenne månader. Nir nu de föreslagne utvägarne ej hjelpte, så borde andra vidtagas, genom hvilka man kunde spara kostnaden för onödiga byggnader, onödig koppar, onödig vedbrand och onödiga dagsverken. Detta kunde i Talarens tanka icke vinnas på annat sätt än derigenom, att bränvinsbränningen förklarades fri, såsom Friherre Hamilton föreslagit. Hvar och en, som ville bränna, borde äga rättighet dertiil, äfven utan att vara jordägare, och få bränna, antingen han ville hela året om, eller en och anman månad. Ingen inskränkning i pannerymden borde föreskrifvas, utan hvar och en få nyitja så stor eller liten panna, han ville. Beskattningen för hvarje kanna borde blifva lika, antingen tillverkningen skedde på stor eller liten panna. — Den åsigt Tal. under diskussionen bhbört framställd, att Rikets Ständer borde hos Kongl. Mej:t anhålla, att framdeles icke något påbud måtte utfärdas om brännvinsbränningens inställande för någon viss tid, kunde han för sin del icke biträda, emedan han trodde att sådane omständigheter kunde inträffa, då ett förbud att tillverka denna: vara kunde af rikets väl påkallas. — Hz Ribbing, Bengt instämde, ehuru, såsom orden föllo, cmed beklämdt hjerta, i deras åsigt, som yrkade brännvinsbränningens frigifvande. Han gjorde detta af rent nödtvång, emedan han vore öfvertygad, att man, sådan som ställningen nu vore här i landet, icke på annan väg kunde slutligen komma till de resultat nykterbetsvännerne afsågo. UWiom de redan nämnde Talare yttrade sig i ämnet Grefvarae Anckarsvärd och Horn, Friherrarne Leijonhufvud, Abraham. och Boye, Ludvig, Hrr Sandelhjelm, von Röök, Westfelt, samt von Knorring. Alla hade anmärkningar att i ett eller annat afseende framställa emot betänkandet, och yrkade derföre återremiss. — Friherre Leyonhufvud förklarade, att han i Utskottet befunnit sig i fullkomlig opposition emot majoriteten, både i afseende på principer och detaljer. — Friherre Boye ansåg det sätt, Utskotten föreslagit att reglera bränvinsbränningsnäringen, vara af den beskaffenhet, att betärkandets entagande skulle vara vådligt för allmänna ugnet; yrkade afslag. — Grefve Horn ansåg betänkandet i allo förkastligt, och förenade sig med Friherre Hamilton. Han trodde dock, eburu han gillade principen af frihet I näringen, att denna princip ej pu kunde i hela dess vidd införas, och föreslog derföre att i beskattningen göra skilnad emellan bränvinsbränning, drifven såsom fabriksnäring och såsom busbehofs-tillverkning. Han afstyrkte i högsta måtto, att genom hög beskattning söka nedtvinga husbehofsbränringen. — Grefve Anckarsvärd ingicki en karakteristik af styrelsens örfarande i bränvinslagstiftningen, hvari han saknade allt system. Förbuden emot bränvinstillverkning, som vid serskilda tiilfällen emanerat, hade utgått från bristande insigt och förmåga att bedöma ställningen i landet. Trodde för öfrigt, att Utskotten borde med några få modifikationer vidblifva nuvarande författning om bränvinsbränningen, men ati Ständerna derjemte borde ingå till Kongl. VMsj:t med begäran, att hädanefter inga förbud emot Iränvinsbränning måtte utfärdas. — Friherre Raab (unde ej dela den af så många yrkade åsigten om ullkomlig frihet i näringen. Det vore obilligt att vinga de mindre jordägarne att afstå från bräninsbränning. Betänkandet återremitterades.