Westindien, och näringen gåfve en betydlig skat
41,000,000 Preussiska Thaler om året. — Talare
yrkade, i följd af hvad han nu anfört, återremis
af betänkandoat till Utskotten, med begäran att de
till grund för ett nytt betänkande i frågan, vill
lägga hvad han i sin reservation yttrat.
Med Friherre Hamilton instämde de fleste af Hu
sots ledamöter, som ystrade sig i frågan, såson
Friherrarne Cederström, Jakob och Anders, Herra
Mannerskantz, von Qvanlen, Munck af Rosenschöld
Gripenstedt, Tornerhjelm, Bogeman samt till och me
Hr v. Harlmansdorff, som tycktesangenämtöfverrask:
Huset med denna sin omvändelse till friare åsigte
i afseende på näringslagstiftningen. Han instämd
hufvudsakligen i Friherre Hamiltons reservation
Den Kongl. propositionen åsyftade bränvinets för
dyrande, och följaktligen minskad konsumtion a
varan, genom tvenne medel, nemligen inskränktar
tillverkniogstid och högre beskattning. Intetder:
af dessa medel ledde till målet. Med de 120,00(
bränvinspannor, som finnas i landet, kunde på er
månad tillverkas öfver 40 millioner kannor, oci
följaktligen på tvenne månader 80 millioner. Om:
kring 60 millioner kanzor bränvin lära årligen för
Itäras i landet, och således finge hvarje drinkare sitt
roätt tillfyllest, äfven om tillverkningstiden inskränk.
tes till tvenne månader. Nir nu de föreslagne ut-
vägarne ej hjelpte, så borde andra vidtagas, genom
hvilka man kunde spara kostnaden för onödiga
byggnader, onödig koppar, onödig vedbrand och
onödiga dagsverken. Detta kunde i Talarens tan-
ka icke vinnas på annat sätt än derigenom, att
bränvinsbränningen förklarades fri, såsom Friherre
Hamilton föreslagit. Hvar och en, som ville brän-
na, borde äga rättighet dertiil, äfven utan att vara
jordägare, och få bränna, antingen han ville hela
året om, eller en och anman månad. Ingen in-
skränkning i pannerymden borde föreskrifvas, utan
hvar och en få nyitja så stor eller liten panna,
han ville. Beskattningen för hvarje kanna borde
blifva lika, antingen tillverkningen skedde på stor el-
ler liten panna. — Den åsigt Tal. under diskussio-
nen bhbört framställd, att Rikets Ständer borde hos
Kongl. Mej:t anhålla, att framdeles icke något på-
bud måtte utfärdas om brännvinsbränningens in-
ställande för någon viss tid, kunde han för sin del
icke biträda, emedan han trodde att sådane om-
ständigheter kunde inträffa, då ett förbud att till-
verka denna: vara kunde af rikets väl påkallas.
— Hz Ribbing, Bengt instämde, ehuru, såsom or-
den föllo, cmed beklämdt hjerta, i deras åsigt, som
yrkade brännvinsbränningens frigifvande. Han gjor-
de detta af rent nödtvång, emedan han vore öfver-
tygad, att man, sådan som ställningen nu vore här
i landet, icke på annan väg kunde slutligen kom-
ma till de resultat nykterbetsvännerne afsågo.
UWiom de redan nämnde Talare yttrade sig i äm-
net Grefvarae Anckarsvärd och Horn, Friherrarne
Leijonhufvud, Abraham. och Boye, Ludvig, Hrr
Sandelhjelm, von Röök, Westfelt, samt von Knorring.
Alla hade anmärkningar att i ett eller annat afse-
ende framställa emot betänkandet, och yrkade der-
före återremiss. — Friherre Leyonhufvud förklarade,
att han i Utskottet befunnit sig i fullkomlig oppo-
sition emot majoriteten, både i afseende på prin-
ciper och detaljer. — Friherre Boye ansåg det sätt,
Utskotten föreslagit att reglera bränvinsbrännings-
näringen, vara af den beskaffenhet, att betärkan-
dets entagande skulle vara vådligt för allmänna
ugnet; yrkade afslag. — Grefve Horn ansåg betän-
kandet i allo förkastligt, och förenade sig med Fri-
herre Hamilton. Han trodde dock, eburu han gil-
lade principen af frihet I näringen, att denna prin-
cip ej pu kunde i hela dess vidd införas, och före-
slog derföre att i beskattningen göra skilnad e-
mellan bränvinsbränning, drifven såsom fabriksnä-
ring och såsom busbehofs-tillverkning. Han af-
styrkte i högsta måtto, att genom hög beskattning
söka nedtvinga husbehofsbränringen. — Grefve
Anckarsvärd ingicki en karakteristik af styrelsens
örfarande i bränvinslagstiftningen, hvari han sak-
nade allt system. Förbuden emot bränvinstillverk-
ning, som vid serskilda tiilfällen emanerat, hade
utgått från bristande insigt och förmåga att bedö-
ma ställningen i landet. Trodde för öfrigt, att Ut-
skotten borde med några få modifikationer vidblif-
va nuvarande författning om bränvinsbränningen,
men ati Ständerna derjemte borde ingå till Kongl.
VMsj:t med begäran, att hädanefter inga förbud emot
Iränvinsbränning måtte utfärdas. — Friherre Raab
(unde ej dela den af så många yrkade åsigten om
ullkomlig frihet i näringen. Det vore obilligt att
vinga de mindre jordägarne att afstå från brän-
insbränning.
Betänkandet återremitterades.