OLAI Ma VAR BE TSAR -qmBBARBT NASN MA NM TKRTEN MES MIET -
vit föreslaget, hade han ensett att deruti skullo
ligga en inkonssqvens, som han med största fögnad
såg undanröjd då flere ledamöter af StatsUtskottet
förklarat, att rikets försvar vore, efier deras tanka,
fullkomligen betryggadt, genom det förslag Utskot-
tet uppgjori för regleringen af 5:dje och 4:de huf-
vudtitlarne. Hade således iatet annat att tillägga,
än blott den önskan, att EkonomiUtskottet måt-
te föreslå en framställning till Kongl. Maj:t i de
termer, som Grefve Frölich föreslagit.
Hr: von Hartmansdorff, August: Hade ej velat
deltaga i de förevarande öfverläggningarna, emedan
han snart nog märkte, att hon gick längre än han
ansåg lämpligt i ett ämne, som är under förhand-
ling med en främmande makt. Man åberopar så
ofta hvad som sker i andra stater; man borde då
erinra sig nu, att det vanliga svaret, vid framka-
stande, inom andra staters lagstiftande församling,
af sådana frågor som den närvarande, plägar vara,
att som saken är under aftandling med främmande
makt, så önska konungens rådgifvare, att derom ej
må begäras vidare upplysningar eller ingås i öf-
verläggning. Då han nu såg en af konungens råd-
gilvare vara tillstädes och iakttaga tystnad, så för-
modade han, att denne äfven hyste en dylik me-
ning. För sin del önskade han, att öfverlöggnin-
gen ej må fortsättas längre, utan afsluias ju förr
dess heldre.
Friherre Bojie, Fredrik: Återkallade ett histo-
tiskt factum, att en af drottving Christinas favorit-
idter och snart sagdt det sista, hvarmed hon sys-
selsatte sig, innan hon afsade sig regeringen, var
att med härsmakt återtaga tullfrihetsrättigbeten i
Öresund. Datta finner man tydligt i en bok, som
ännu är tillgänglig och som utgafs när Cromwell
skickade hit den stora ambassaden till drottningen,
som var, om han mindes rätt, år 4653 eller 4654.
Der finner man huru hon beständigt konfererade
med ambassadören Whiielock om denna saks lyck-
liga utveckling. Oxenstjerna lade sig deremot och
Whitelock krusade också, men egentligen af det
skäl, att England då var i krig med Holland och
således för sin del icke kunde ingå på någonting.
Imedlertid delibererades det starkt härom. Slutet
blef, att drottning Christina afsade sig regeringen
och Carl Gustaf kom på thronen, hvarefter, såsom
han trodde, 4657 afslöts Roschildska freden, då vi
fingo tullfrihet, hvilken tyvärr icke räckte längre:
än 2 är. Jag anhåller, att äfven detta måtte till
upplysning medfölja återremissen till Utskottet.
Hr Rosenblad: Till den historiska upplysning i
Friherre Bojie lemnat vill jag endast meddela den
explikation, att vid den tid, då ambassadören Whi-
telocks beskickning till Sverige ägde rum, hads
Sverige ensamt och aliena den mest oinskränkta !
tullfrihet i Sundet, som man kan tänka sig, så att
för Sverige icke behöfde göras det ringaste bemö-
dande att förvärfva den, och det var Svenska sty-
relsens intresse, att icka andra makter skulla er-
hålla den. Carl X erbjöd också, såsom ett lockel-
semedel för vinnande af de båda republikernes yn-
nest, under sitt krig med Danmark år 41659, att de
skulle erhålla tullfrihet med vilkor att understödja
honom med eröfringen af Danmark.
Friherre Bojie: Hänvisade endast till den om-
nämnde boken, som upplyste hvad han sagt, ehu-
ru hans minne kunde hafva felat till någon del.
Återremiss bifölls.
Plenum på Riddarhuset den 27 Juni f. m.
Nästan hela detta plenum upptogs af diskussio-
nen öfver sammansatta Bevillnings- och Ekonomi-
Uiskottens betänkande JM 52, angående föreskrif-
terna för bränvinsbränningsrättighetens utöfning.
Vi hänavise vill Fredagsbladst i afseende på innre-
hållet af deita bstänkande, hvilket der finnes refe-
reradt.
Sedan ett par föregående TFealare haft ordet, upp-
steg Frih. Hamilton, Hugo, hvilken varit ibland
reservanterne emot Utskoitens beslut, och bad att
få närmare utveckla skälen för sin emot Utskot-
tens stridiga åsigt i denna fråga. Tvenne grunder
funnos för reglerande af denna näring, liksom hvar-
je annan: förbud och frihet. Då man funnit att
inskränkningar i tillverkningsrätten och förbud att
bränna under viss tid icko medfört de dermed af-
gedda ändamål, återstode i Talarens tanka ingen-
ting annat, än att följa den sanna statsekonomiska
grundsstsen: att proklamera näringen fri. Hsnan-
såg hvar och en, som viile bränna bränvin, böra
erhålla rättighet dertill, och få begegna så stor
pannerymd han bebagade. Härigenom skulle rö-
relsen koncentrera sig på färre händer och brän-
vika för fabrikationen i stort. Det vora en gifven
sak, att tillverkningen af denna vara i små pannor,
eiler den såkallade husbehofsbränningen, alltid skulle
drifvas med förlust. Landtmannpen skulls med stör-
re fördel kunna afyttra da produkter, han nu för-
vandlade till bränvin i småpannor, till de fabriker,
hvilka skulle uppstå för bränvins tillverkning, om
rörelsen lemnades fri, och det behof, han kundse ä-
ga af denna vara, fuane han der tillfälle att få till-
fredsstaldt. Priserna på varan skulle gerom täflan
emellan fabrikanterna hindras ifrån att stiga utöf-
ver det hit:ilis vanliga. Vorkan af näringens fri-
gifvande ansåg Telaren bestämdt skola blifva för-
delaktig äfven för moraliteten och motverka fyllari-
lasten. Då bränvinet icke längre tillverkades i
hvarje boning, skuile frestelserna och tillfällena till
de:s omåttliga begagoarde blifva vida färre. Det
låg i sakens muaiur, att man husbållade mera med
en vara, den man förskaffat sig för kontant betal-
ning, än med ex, som man sjelf tillverkade af eg-
na produkter, utan att uppgöra någon kalkyl öfver:
hvad den i sjelfva verket kostade. Talaren bad,
att till deras lugnande, som kunde frukta för ver-
kan af denna näringsgrens frigifvande, få anföra
exemplet af Preussen, hvilket land, innan bränvins-
bränningen der förklarades fri, i afseende på denna
näring befunnit sig i temligen lika belägenhet med
oss. Man hade der experimenterat med bränvins-
bränningen på alla möjliga sätt. Slutligen hade den
minister, under hvars departement denna npärlngs-
gren hörde, år 4819 föreslagit konungen, att man
en gång borde föröka det theoretiskt riktiga. Ko-
nungen gick in derpå, och bränvinsbränningen för-
klarades fri. Följden hade blifvit, att stora fabri-
ker uppstått, i stället att rörelsen förut bedrifvits
med mer än 200,000 pannor. Da små verken hade för -
vunnit icka swsannam förhud mon af Civ tianlfva Tru
I
t
b
t
ningen med liten redskap efter hand komma att :
J
l
sg