OLAI Ma VAR BE TSAR -qmBBARBT NASN MA NM TKRTEN MES MIET vit föreslaget, hade han ensett att deruti skullo ligga en inkonssqvens, som han med största fögnad såg undanröjd då flere ledamöter af StatsUtskottet förklarat, att rikets försvar vore, efier deras tanka, fullkomligen betryggadt, genom det förslag Utskottet uppgjori för regleringen af 5:dje och 4:de hufvudtitlarne. Hade således iatet annat att tillägga, än blott den önskan, att EkonomiUtskottet måtte föreslå en framställning till Kongl. Maj:t i de termer, som Grefve Frölich föreslagit. Hr: von Hartmansdorff, August: Hade ej velat deltaga i de förevarande öfverläggningarna, emedan han snart nog märkte, att hon gick längre än han ansåg lämpligt i ett ämne, som är under förhandling med en främmande makt. Man åberopar så ofta hvad som sker i andra stater; man borde då erinra sig nu, att det vanliga svaret, vid framkastande, inom andra staters lagstiftande församling, af sådana frågor som den närvarande, plägar vara, att som saken är under aftandling med främmande makt, så önska konungens rådgifvare, att derom ej må begäras vidare upplysningar eller ingås i öfverläggning. Då han nu såg en af konungens rådgilvare vara tillstädes och iakttaga tystnad, så förmodade han, att denne äfven hyste en dylik mening. För sin del önskade han, att öfverlöggningen ej må fortsättas längre, utan afsluias ju förr dess heldre. Friherre Bojie, Fredrik: Återkallade ett histotiskt factum, att en af drottving Christinas favoritidter och snart sagdt det sista, hvarmed hon sysselsatte sig, innan hon afsade sig regeringen, var att med härsmakt återtaga tullfrihetsrättigbeten i Öresund. Datta finner man tydligt i en bok, som ännu är tillgänglig och som utgafs när Cromwell skickade hit den stora ambassaden till drottningen, som var, om han mindes rätt, år 4653 eller 4654. Der finner man huru hon beständigt konfererade med ambassadören Whiielock om denna saks lyckliga utveckling. Oxenstjerna lade sig deremot och Whitelock krusade också, men egentligen af det skäl, att England då var i krig med Holland och således för sin del icke kunde ingå på någonting. Imedlertid delibererades det starkt härom. Slutet blef, att drottning Christina afsade sig regeringen och Carl Gustaf kom på thronen, hvarefter, såsom han trodde, 4657 afslöts Roschildska freden, då vi fingo tullfrihet, hvilken tyvärr icke räckte längre: än 2 är. Jag anhåller, att äfven detta måtte till upplysning medfölja återremissen till Utskottet. Hr Rosenblad: Till den historiska upplysning i Friherre Bojie lemnat vill jag endast meddela den explikation, att vid den tid, då ambassadören Whitelocks beskickning till Sverige ägde rum, hads Sverige ensamt och aliena den mest oinskränkta ! tullfrihet i Sundet, som man kan tänka sig, så att för Sverige icke behöfde göras det ringaste bemödande att förvärfva den, och det var Svenska styrelsens intresse, att icka andra makter skulla erhålla den. Carl X erbjöd också, såsom ett lockelsemedel för vinnande af de båda republikernes ynnest, under sitt krig med Danmark år 41659, att de skulle erhålla tullfrihet med vilkor att understödja honom med eröfringen af Danmark. Friherre Bojie: Hänvisade endast till den omnämnde boken, som upplyste hvad han sagt, ehuru hans minne kunde hafva felat till någon del. Återremiss bifölls. Plenum på Riddarhuset den 27 Juni f. m. Nästan hela detta plenum upptogs af diskussionen öfver sammansatta Bevillningsoch EkonomiUiskottens betänkande JM 52, angående föreskrifterna för bränvinsbränningsrättighetens utöfning. Vi hänavise vill Fredagsbladst i afseende på innrehållet af deita bstänkande, hvilket der finnes refereradt. Sedan ett par föregående TFealare haft ordet, uppsteg Frih. Hamilton, Hugo, hvilken varit ibland reservanterne emot Utskoitens beslut, och bad att få närmare utveckla skälen för sin emot Utskottens stridiga åsigt i denna fråga. Tvenne grunder funnos för reglerande af denna näring, liksom hvarje annan: förbud och frihet. Då man funnit att inskränkningar i tillverkningsrätten och förbud att bränna under viss tid icko medfört de dermed afgedda ändamål, återstode i Talarens tanka ingenting annat, än att följa den sanna statsekonomiska grundsstsen: att proklamera näringen fri. Hsnansåg hvar och en, som viile bränna bränvin, böra erhålla rättighet dertill, och få begegna så stor pannerymd han bebagade. Härigenom skulle rörelsen koncentrera sig på färre händer och bränvika för fabrikationen i stort. Det vora en gifven sak, att tillverkningen af denna vara i små pannor, eiler den såkallade husbehofsbränningen, alltid skulle drifvas med förlust. Landtmannpen skulls med större fördel kunna afyttra da produkter, han nu förvandlade till bränvin i småpannor, till de fabriker, hvilka skulle uppstå för bränvins tillverkning, om rörelsen lemnades fri, och det behof, han kundse äga af denna vara, fuane han der tillfälle att få tillfredsstaldt. Priserna på varan skulle gerom täflan emellan fabrikanterna hindras ifrån att stiga utöfver det hit:ilis vanliga. Vorkan af näringens frigifvande ansåg Telaren bestämdt skola blifva fördelaktig äfven för moraliteten och motverka fyllarilasten. Då bränvinet icke längre tillverkades i hvarje boning, skuile frestelserna och tillfällena till de:s omåttliga begagoarde blifva vida färre. Det låg i sakens muaiur, att man husbållade mera med en vara, den man förskaffat sig för kontant betalning, än med ex, som man sjelf tillverkade af egna produkter, utan att uppgöra någon kalkyl öfver: hvad den i sjelfva verket kostade. Talaren bad, att till deras lugnande, som kunde frukta för verkan af denna näringsgrens frigifvande, få anföra exemplet af Preussen, hvilket land, innan bränvinsbränningen der förklarades fri, i afseende på denna näring befunnit sig i temligen lika belägenhet med oss. Man hade der experimenterat med bränvinsbränningen på alla möjliga sätt. Slutligen hade den minister, under hvars departement denna npärlngsgren hörde, år 4819 föreslagit konungen, att man en gång borde föröka det theoretiskt riktiga. Konungen gick in derpå, och bränvinsbränningen förklarades fri. Följden hade blifvit, att stora fabriker uppstått, i stället att rörelsen förut bedrifvits med mer än 200,000 pannor. Da små verken hade för vunnit icka swsannam förhud mon af Civ tianlfva Tru I t b t ningen med liten redskap efter hand komma att : J l sg