I
0) 200 RA
qvist, Lalin och Bolmeer, som, isynnerhet den
sednare, talade i ungefär samma syftning, funnos
ganska få, som icke hade något att anrnärka
mot nyssnämnde Utskott, isynnerhet derutinnan,
alt det skulle hafva öfverlastat betänkandet med
flera punkter, dels mindre vigtia, dels rent af
grundlösa.
Många Talare betygade likväl Utskottet sin
aktning, så väl för dess osparda möda, som för
det desinteressement, betänkandets form uttryck-
te, och de flesta funno, att om man än afräk-
nade en mängd punkter såsom mindre befoga-
de, återstod dock tillräckligt för grundande af
öfvertygelsen, att rådgifvare och föredragande
ej väl uppfyllt sitt kall.
Hr Prosten Ödman var den ende närvarande,
som förde Utskottets talan, men inskränkte sig.
endast dertill, att han, medelst vederläggning af
åtskilliga under diskussionen gjorda invändnin-
gar, sökte visa, det Utskottet icke saknat befo-
genhet, och sökte icke, att genom någon
generalisering af det anmärkta och de pa-
raleller, som kunnat uppställas, fullborda teck-
ningen af systemet och gilva fasthet åt öfverty-
gelsen.
De upplysningar, Hr Prosten meddelade, för-
felade dock ej verkan.
Refrängen, att Bet., enär en del konseljleda-
möter redan voro ckallade inför en högre dom-
stolp och andra frånträdt sina platser, borde
läggas till bandlingarne, öfvervägde imedlertid
altjemt den af några få yttrade önskan, att en
anmälan efter 407 borde äga rum, då ord-
ningen kom till Hr Doktor Thomander. Hans
anförande torde ej af alla kunnat väl fattas,
men innebar imedlertid den frågan, huru-
vida det väl kunde vara meningen, att med en
fullkomlig decharge uttrycka ett missnöje öf-
ver konseljledamöternas aflägsnande och en ön-
skan att de snart måtte återkomma. Detta
tycktes tränga till samvetet. En sådan kom-
pliment åt systemet låg sannolikt icke i någons
afsigt, man ville visa mildhet och öfverseende
mot de hädangångne, men tanken att de kunde
återuppväckas förskräckte. Ett godt råd var
nu välkommet, och sedan en talare, som var
i tur, haft ordet, uppsteg ändtligen Hr Biskop
Holmström. Han syntes väl hafva uppfattat
det hotande i ställningen för ögonblicket och
hastade att turnera Doktor Thomanders an-
märkning med den invändning, att ståndets
beslut likaväl kunde tydas till belåtenhet med
den timade konseljförändringen, då det nemli-
gen uttryckte, att ståndet, enär en förändring!
redan skett, ej funne någon anmälan behöflig.
Denna tanke utvecklade han genast till en pro-
position, innefattande: att ståndet väl funnit
åtskillige af konstitutionsutskottets anmärknin-
gar icks sakna anledning, men att, då flera af
dem, mot hvilka anmärkningarne blifvit riktade,
aflidit, och andra blifvit entledigade, funne stån- !
det ingen annan åtgärd vara att vidtaga, än
att lägga betänkandet till handlingarne.
Propositionen fann bifall af många, och!
efter något pourparlerande, hvarunder en och!
annan protest till förmån för en verklig an-
mälan hördes, framställdes den af Hr Erke-
biskopen.
Men pu inträffade ett underverk; en af de
döda uppstod. F. d. Statssekreteraren Hr Bi-
skop Heurlin, hade alldeles förgätit hvad han
yttrat om sin skyldighet att afhålla sig från öf-
verläggningen om Ståndets beslut, trängde sig
igenom de vid dörren skockade åhörarne och
stod oförsedt midt ibland de församlade, fram-
för Talmansbordet. Han protesterade på det
högsta mot propositionen, såsom icke görande
skillnad mellan, som vi tyckte orden föllo sig,
defvande och döda,, med påstående att man
antingen rent af skulle göra en anmälan efter
407 S, eller ock lägga betänkandet till hand-
lingarne.
Denna uppenbarelse hade ingen god verkan;
en allmän rörelse förspordes, man yrkade be-
tänkandets genomgående punktvis för att gifva
hvar och en sin tillbörliga rätt, och talmannen
sökte förekomma reaktionen genom propositio-
gens återupprepande. Hettan lade sig och den
lindrigare mening propositionen uttryckte höll
åter på att taga favör, då, lika oförtänkt som
förut, Hr f. d. Statssekreteraren åter astod midt
ibland dera, och med bög röst protesterade.
Man vardt nu mindre öfverraskad, det välgö-
rande löjet skingrade förtrytelsen, och Hr Biskop
Nibelius lade några ord till förmån för suppli-
kanten, och begärde att meningen amen då en del
aflidit och andra blifvit entiedigade, måtte utby-
tas mot utttrycket curder närvarande omständig-.
heter, Detta beviljades under blandadt knot
och löje, och Erkebiskopen började åter upp-
läsa propositionen, då — — — men det in-
träffade ingenting; Hr Landtmarskalken, Fri-
herre Palmstjerna, som var tillstådes bland
åbörarne, hade något otaldt med Hr f.d. Stats-g
sekreteraren, upphann honom i trängseln, ett
stycke fram på gången, tog honom under ar-
men, fölide honom ut och samtalade vänligt
-