UHUVIBAe Vil UULAUBUUUUTL ULULT UUSI AUD, AL UR
tade Talaren att ett stridsfrö utkastades inom re
presentationen, och han bad husst besians, hvar
till detta kunde leda. Ansåg regeringen alltför vä
kunna afgöra frågan utan vidare opinionsyttring a
Ständerna, än den, som redan förut blitvit afgifven
Yrkade bifall till betänkandet. — H. Ex. Grofv
Posse befann sig uti ea ganska besynnerlig ställ
ning. I sjellva saken tänkte han lika mod dem
som talat omot honom, det var blott i form, de vo
ro af olika opiniozser. Om det upplystes, att Ut
skottets betänkande tydligt och bestämdt uttryckte
Ständernas tanka i näringsfrågan, då skulle han af.
stå från yrkandet af återremiss. Men hade väl sagt
att regeringen ej kuade vara tvehogse om natio-
nens önskan; men regeringen hade ej annat ait
rätta sig efter än Riksdagarnes vacklande opinio-
ner. Han ville blott hålla sig till hvad som inträf-
fst under denna Riksdag med frågan om handels-
friheten, hvilkon vid början af Riksdagen betrakta-
des helt annorlunda än nu. Om regeringen fatta-
de något beslut i näringsfrågan, utan att tillförlit-
ligt känna nationens tänkesätt derom, så uppstod
möjligen en split emelian regeringen och folket,
hyviiken Grefven önskade afvända genom framkal-
lande af ett mera bestämd: yttrande från represen-
tationens sida. — Frih. Cederström, Jakob, instäm-
de med den föregående Taiaren deri, att Utskottet
bordt yttra sig mera bostämdt, och yrkade äfven
återromiss. — Fsih. Hamilton, Hugo, trodde, att
Rikets Ständers önskningar, att få slut på oredani
närlngsväsendet, redan blifvit så bestämdt uttryck-
ta vid 7 föregående Riksdagar, att regeringen icke
möjligen kunde tveka om representationens tanka i
detta hänseende. Det ginge ej an att lemaa denna
fråga i sitt oafgjorda skick; det vore hög tid att
derpå få ett slut. Såsom ledamot af ExonomiUt-
skottet hade Talaren ej förbisett, att om denna frå-
ga skolat behandlas i detalj, så hade det blifvit en
stridsfråga, som i en så olämpligt och svårt sam-
mansatt representation som vår, ledt till skadliga
följder. Det vore utredt att ärendet icke vore nå-
gon privilegiifråga, och Ständerna hade äfven, en-
ligt Talarens tanka, enkänt att öfvergången till nä-
ringsfrihet ej borde ske brådstörtadt och på en
gång. Han hoppades att Kongl. Maj:t nu skulle
skänka ett slut åt denna fråga, och landet derige-
nom ett lugn, som på ett betänkligt sätt varit rub-
badt. — Frih. Lejonhufvud, A., upplyste atttvenne
motionärer, som yrkade obegränsad näringsfrihet,
funnit sig tillfredsställde af betänkandet, och att
ledamöterne af Borgareståndet inom Utskottet an-
såge detsamma såsom ett försoningsförslag. Trod-
de Utskottet haft skälig anledning ej ingå i detalj.
— Hr Hjerta, L., åberopade hvad han flera gån-
ger förut under denna Riksdag yttrat, att det i hans
tanka vore Ständernas pligt ait uttala för Styrelsen
den bufvudriktning, hvari den bör gå i afseende
på reformerna. Man kunde väl i detta afseende af
betänkandet sluta, att Utskottet önskade närings-
frihet: men detta vore någonting alltför obestämdt
sagdt. Det ligger i den inre makten af vissa prin-
ciper, som på förhand finnas grundade i den evi-
ga rättvisan, att de slutligen måste tillkämpa sig
ett så allmänt erkännande, att äfven deras värrsta
motståndare ej våga förneka dem rakt fram. Men
hvad göra da då i stället? De förstå blott dermed
något hel: annat, än begreppet om saken i sig sjelf
innebär. Så är det med ordet näringsfrihet och så
med ordet tryckfrihet. Det finnes nästan ingen
som numera har mod att reat ut säga: Jag är en
fiende till tryckfriheten; man har blott olika me-
ningar om hvad dermed bör förstås; soralige önska
den oiuskränkt, andra att den skall vara sluten i-
rom de trångaste band och beroende afregeringens
välbehag. Så är det äfven med näringsfriheten.
En närmare beskrifning bärom fcåa Utskottet hade
sålodes varit önsklig. Icke så mycke: i afseende
på handiverkerierna. 1 det fallot behöfdes blott
en bestämd tillstyrkan tM hvad föregående
Ständer vidgjort. Striderna emellan stadsmanna-
näringarne indördes hade dessutora under de sed-
nare åren visat ett till den grad absurad: och Kao.
tiskt förhållande, att han ansåg omöjligt det icke
någon ting i detta afseende måste göras af hvarja
regering hvars sammansättning inom sig icke vore
lika kaotisk som vår tillförne, då man sett den ena
ledamoten vara en bestämd vän af näringsfriheten,
och den andra af skråtvånget; men han trodde aw
frågan i närvarande ögonblick egentligen siod e-
mellan ståderna och iandet. Det är här, som in-
tressena äro mest spända emot hvarandåra, och det
är häruti som regeringen kan behöfva ett stöd a!
Ständernes mening, om man skall hoppas att få se
henne taga något afgörande steg. Många förhål-
landen äro dessutom alldeles egna för vårt land i
afseende på detta ämne. Naturen tyckes hafva an-
visat Norden sin serskilda plats i industrielt afse-
ende. De långa vintrarne, under hvilka landtman-
nens arbeten i jorden äro afbrutna, tyckas antyda
att slöjderna och produktionen här, mer än någon
annorstädes, böra, så vidt ske kan, taga sin bostad
på landsbygden, och städerna deremot förnämligast
blifva stapelplatser för deras afsättning och varu-
byte, samt Reg. i följd deraf framför allt vinnlägga
sig om folknäringars uppmuntran. Sådant är förhållan
det i Schweitz, och detta är en af hemligheterna i det
landets höga industrie:la ståndpunkt. Men för att
åstadkomma detta, fordras fle:e förändringar, både
i civillagen cch beskattaingssystemet, hvilka kräfva
åtminstone en bestämd opioionsyttring från Swän-
derna, i hvilket system regeringen bör fortgå. Här-
på hade bland annat Tal. egen motion om en för-
ändrad beskattaingsgrund för städerna, till lindring af
borgarens onera, syftat. Hemställde, om under des-
sa vigtiga omständigheter det vore skäl att hand-
la såsom det stod i en strof i 4845 års riksdagsvi-
sa, och hvilken Utsk. i sin tillstyrkan tyckes hafva
nästan ordagrant afskrifvit:
aSist tog do hela luntan och skrofvo utanpå:
Ers Moj:t var nådig och hjelp oss härifrå
Han begärde derföre återremiss af betänkardet.
— Grefve Frölick, David: Osktadt Grefve Pos-
ses yttrande, att ett bostämdare utiryck af Stån-
dernas opinion i frågan skulle förskaffa densamma
vigten af hans tillstyrkande i konseljen, så nödga-
des dock Talaren kalkylera vigten af detta tillstyr-
kande emot faran att återkasta frågan till nya dis-
kussioner. Grefve Posse hade sagt, att om ej
Ständarna hacgtämdt witrada cn åå kunde ei cerna