tt Joch allt hos dem, språk och författning, lagar o ejseder, det husliga och borgerliga lifvet, bär kara -teren afdenna frihbetskärlek. Deras statsinrättni är likväl aristokratisk, och folzet består af furst: Jadeismän och frie vasailer, bönder eller ärfili förpaktare. Dessa klasser äro strängt afsöndrad s ) Cirkassien är aristokratiens förlofvade land, mi ut jen aristokrati af det ursprungliga och ädla slag Ingen gäller der för adelsman, om hvilken mi vet att hans ätt någonsin tillhört en ringaro klas om än flere furstar utgått derifrån. En ädling f glej drifva något annat yrke, än försäljning af ai a byte, ty det heter, att honom avstår endast att r Ill gera och försvara folket, sedan att gå på jagt oc g sysselsätta sig med krigiska öfningar. De Cirka )siske adelsmännen hylla isynnerhet frikostighete n Joch bortskänka med lätthet hvad de äga. Med s ilna klädespersedlar äro de framförallt icke allena a frikostige, utan verkligen slösaktige, hvarföre c Jockså mången gång äro sämre klädde än deras ui a ) derhafvande. Om de än aldrig så ofia göra s -Inya rockar eller skjortor af karmosinrödt side ,såsom bruket är hos dem, så komma deras vasa 2 I ler lika ofta och begära dem till skänks. Att a slå en dylik begäran eller ens synas missnöjd dei med, anses för stor skam. Så snart man enda J anhåller om deras kläder, taga de dem af vig, gif bort dem och påtaga i stället den fattige manner drägt, ja, sjelfva tiggarens smutsiga trasor. Dai lJaf kommer det, att adelsmannen icke sällan är ,sämre klädde är det ringare folket. Endast P I stöflorne, vapnen och hästen, som de aldrig bor , gifva, kan man igemkänna den Cirkassiske adelt mannen. Tänk om man i Evropa skulle göra dylika an Jspråk på en adelsman, om frikostighet skulle var lett nödvändigt requisitum hos en välboren elle I högvälboren, och denne ej kunde göra anpråk p en motsvarande frikostighet af staten, huru skull det då gå med adeln! En följd af Cirkassiernes frihetskärlek och dera deraf föranledda isolerade lefnadssätt är kyrkoförfattningens nästan fullkomliga upphörande. Mar föreställer sig vanligtvis Cirkassien såsom helt oct hållet organiseradt på islamitisk fot, fullt af moskeer och minareter, med Imaner och böneropare samt folket nitiskt tillgifvet koranen och dess föreskrifter. Sådant är likväl alldeles icke fallet. Cirkassierne bekände sig, liksom de flesta kaukasiska stammarna, fordom till grekiska läran, och först under loppet af 47 och 48 århundradet, följaktligen långt efter Konstantinopels eröfring af Turkarne, inträngde islamismen, särdeles bland de högre klasserpa, likväl utan att bli egentligen nationel och lefvande. Resanden Interiano såg ännu flera kyrkor och andelige af grekiska läran. Nu herrskar der i landet en sällsam blandning af inhemsk vidskepelse, i förening med kristna och mohamedanska bruk. De är icke utan intresse man erfar, att Cirkassierne tillbedja ett högre väsen, en Guds moder och flera himmelska makter af andra ordningen, som de kalla apostlar. De tro på själens odödlighet, på belöning och straff på andra sidan grafven, allt efter som lefnaden här på jorden varit. Skogarne äro deras tempel och ett kors, planteradt framför ett träd, utgör altaret, vid hvilket de förrätta sitt offer i ödmjukhet, med andakt och rörelse. Hr Neumann, som bosökt dessa trakter, försäkrar, att den fromma och högtidliga gudstjensten under det fria himiahvalfvet och i den grönskande skogen gjorde på honom ett djupare och allvarligare intryck, än han erfarit i mången Europeisk kyrka. Tanken, att återvinna ett så ädelt och högsinnad: folk, som Cirkassierne, åt den kristna tron, är vacter och upplyftande. Bergsfolken, i allmänhet, böjda för stilla religiositet, känna, oaktadt sitt sjelfständighetssinne, likväl behofvet af undergilvenhet för någonting högre, och som de blott ogerna foga sig efter en mensklig myndighet, böja och ödmjuka de sig deremot så mycket viliigare inför Gud och hans representant, på det att deras trotsighet mot jordiskt tvång så mycket snarare måtte förlåtas dem. Uppriktigt måste man beklaga, att de till grekiska kyrken hörande Ryssarnes oupphörliga anfall på Kaukasus för dess befolkning på den tankan, att kristendom och slafveri vore synonyma, och att, med dena förras antagaade, skulle också all nationel sjelfständighet nödvändigt upphöra. Sass och Paskiewitsch hafva mer bidragit till islamismens spridande på Kaukasus, än alla mohamedanska andelige och missionärer sedan tusende år tillbaka. Om icke striden snart slutar, så uppkommer i denna bergstrakt en ny islamitisk stat, lifvad af ell ett nyomvändt folks religiösa fanatism. I det vestra Europa, serdeles i England, tror mången, att Ryssarne, trötte vid det onyttiga kriset, innan kort skola afstå derifrån och unna Cirkassierne fred och oberoende inom sina berg. Den ;fvannämnde resanden, Hr Neumann, anser det ör en tom villa, stt boppas något sådant. Striden ;an ännu räcka i decennier, men slutet är icke vifvelaktigt. cRyssarno måste segra, emedan alla le, som sätta sig emot den curopeiska kulturrörelens verldsvandring, i Asien eller hvar som holdst, kola af englen med det flammande svärdet för-i öras eller drifvas ut i öknarna till vilddjuren, om äro otillgängliga för ell bildning Denna enba må stå för Hr Neumans räkning. Han bar I jelf vitsordat, att Cirkassierne elldeles icke äro lr ågre vildar, att de i kultur stå aldraminst på amma ståndpunkt, som massan af ryska folket, ch att det således åtminstone icke är deras behof I ? den odling, de skulle kunna hemta från sino) esegrare, som, enligt den stora verldsplanen, kom. 2 13 att göra desso sistnämnde till deras herrar. a — En ung dräng i kommunen 8:t Pierre, 2 Calais i Frankrike skulle i slutet af förliden ånad köra ett lags osläckt kalk till Gravelines, !, en somnade under vägen på lasset; hästarne, som inde tömmerna lösa, afveko i detsamma af väe n och vagnen stjelpte i diket, som var uppfylld I g vatten, och den olycklige drängen uppvaknade,!R verböljd af kalken, som af vattnet upphettades. an kunde likväl resa sig upp, men icke befria! pe na ben, som voro uppbrände ett betydligt stycke. de ans belägenhet var ryslig; allt som han unden. äfde kalken, inträngde vattnet och gstte den im.