jsnart det inträffade något år, då krono-utskyldern:
ej i rättan tid erladoes.
Dat domslut, hvarigenom Nyqvarns-arrendet upp.
häfdes, har af anmärkaren blifvit åberopadt såsom
lett hufvudskäl mot bifall till de förra arrendato.
rernes supplik om arrendets förlängning på be
stämd tid. Arrendatorerne — säger anmärkarer
— hafva vanvärdat qvarnen samt, tvänne gånger
på 446 år, dröjt några degar, eller veckor, att er-
lägga arrendet, sem enligt hans utsago, skulle be-
talas före Thomas mässo-dagen, vid förlust af ar-
rendekontraktet.
Vore detta sannt, hade kontraktet verkligen stad-
gat, att ett dröjsmål med afgifternes erläggande, el-
ler en bristfällighet å qvarnen, skulle medföra kon-
traktets förlust; då hade aldrig varit värdt för ar-
rendatorerne att hoppas deltagande för de förut
kända följderne af en försummelse, vore den ock
af oskyldigaste art. Ty bade arrendatorerne kun-
nat, antingen i kontraktet eller i allmän lag, fin-
na det stadgande, att några dagars eller veckors
fördröjd arrendeliqvid skulleutgöra kontrakts-brott);
så hade de, hvilka, emot bättre vetande, beredt sitt
missöde, bordt skylla sig sjelfva som sig ej bättre
föresett. Men nu var förhållandet alldeles mot-
satt.
Kontraktet nämnde icke ett enda ord om arren-
dets förlust hvarken för dröjsmål uti arrendets er-
läggande, eller uti reparcrandet af qvarnen, hvars
vidmakthållande alltid låg i arrendatorernes eget
intresse.
Således då kontraktet icke föreskref något härom,
borde allmän lag lända till efterrättelse.
Men nu stadgar (med nästan samma ordställning
som i kontraktet) lagen uti 46 Cap. 2 . Jorda
Balken: att arrendator skall njuta sin städja till
godo så länge han utgör afrad eller annan årlig
skatt och tunga, och vårdar hus, åker och äng ef-
ter Lag och Byggninga Balkenn: och efterforskar man
vidare påföljden af en arrendators försummelse i
nämnde tvänne hufvudpligter, så bör man erinra
sig först, att underlåtet erläggande af afrad, ar-
rende, räntor, eller dylikt, aldrig medför avnat än
utsökniog, då ej annorlunda är stadgadt, och der-
päst att, enligt 4 8 i nyssnämnde Capitel, landtbo,
som i tre år (efter laga syn) underlåter att bygga
och reparera, kan, först vid nästa fardag efter de
tre årens förlopp, vräkas från arrendet.
Då man nu besinnar, att arrende-afgiften för Ny-
qvarn aldrig behöft utmätas: att, då första synen,
den 43 Juli 4833 hölls af Häradsrätten, bristfällig-
heterne å husen oeh hela qvarnverket stego till
blott 496 Rdr 44 sk Bko, samt att, detta oaktadt,
domstolarne, utan afbidande af de tre år under
hvilka arrendatorerne, utan äfventyr af utvräkning,
ägde rätt alt bälltra det felaktiga — likväl genast,
sillåmpade sistberörde lagrum, som ålägger vräk-
ning efter tre års försummad byggnad, och efter
votering förklarade arrendet börs, på grund af de
år 1833 befunna obetydliga bristfälligheterne, hvarå
syn aldrig vidare hölls, samt på grund af det änv-
nu obetydligare dröjsmålet med arrendeleqviden,
anses förbruset; så måste man, rörande denna rät-
tegång, fälla ett helt annat omdöme, än det an-
märkaren grundat på den grofva dikten: att för-
dröjd arrendebetalning skulle, enligt tydlig före-
skrift i kontraktet, utgöra kontraktsbrotwr.
Saken är imedlertid afgjord genom Kongl. M:ts
lom; och, utan att behöfva, eller ens vilja, klan-
ira dennå, torde man kunna påstå, att de perso-
er, som derigenom blifvit så djupt lidande, för-
jena deltagande, och att det knapptär värdigt Sta-
en, att, utan någon lindring i följderna, sätta sig
besittning af det, så hastigt och oförmodadt vun-
8, af de tappande parternes förfäder uppbyggda,
varnverket.
Vi ämna visserligen icke jemföra denna händel-
e med den i Konungaboken omtalade historien
m Naboths vingård; men vi tro dock, att både
illighet och rättvisa högt mana till hjelpsamhet
mot dem, hvilkas välfärd, på ett så öfverraskande
ätt, gått förlorad på det stora juridiska lotteri,
om snart blifvit ett ordspråk ilandet. Flere bland
em, än anmärkaren uppgifvit, äro väl omyndige;
en antalet af personerne kan vara likgiltigt, då i
lila fall saken är sann i det väsendtligaste. De blifva
roligen icke de sista som, — efter att hafva sökt
ättvisa hos den ena Statsmakten, — nödgas anro-
a ädelmodet hos den andra.
Hvsd anmärkaren ordat om Lemkeska arfvin-
arnes förmenta vinst af 34,800 tunnor spannemål
å 1146 år, utan beräkning af nybyggnader och me-
a sådant, kan äfven lämpas på hvarje i fordna ti-
er upptaget Ödeshemman, eller på hvarje i sta-
en bebyggd Ofri tomt i enskild mans hand. Här
nnas dylika tomter, som, om staden sjelf hade,
yr ett par hundra år sedan, bebyggt och uthyrt
em. kunnat, i seklernas längd, med kapitaler och
äntor inbringa mer än en million ellor mera. —
vilken skada för det allmänna att icke sjelf taga
i! Och hvilken glömska af anmärkaren, att ic-
6 räkna ränntor på sina 34 800 tunnor spanne-
ål! Denna misshushållning med Statens medel
år illa tillsamman med hans stränghet uti allt
rigt i denna sak. Icke spekulanter.
00 HH AA Hj MM 3 AMA ÖA HM sv MM IM MM PÅ) - b- HA bee — mm
--
Ö OM BB pr Mm: ry
or
Det är bekant, att kontraktsbrott, i juridisk ..e-
ning, betyder en förseelse af ena kontrahenten,
som, enligt bestämd lag eller uttrycklig öfverens-P
kommelse, berättigar den andre att upphäfva?
kontraktet.
TEEN sj
RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAKER. — X
— I går morgon arresterades nära Ladu-li