jsnart det inträffade något år, då krono-utskyldern: ej i rättan tid erladoes. Dat domslut, hvarigenom Nyqvarns-arrendet upp. häfdes, har af anmärkaren blifvit åberopadt såsom lett hufvudskäl mot bifall till de förra arrendato. rernes supplik om arrendets förlängning på be stämd tid. Arrendatorerne — säger anmärkarer — hafva vanvärdat qvarnen samt, tvänne gånger på 446 år, dröjt några degar, eller veckor, att erlägga arrendet, sem enligt hans utsago, skulle betalas före Thomas mässo-dagen, vid förlust af arrendekontraktet. Vore detta sannt, hade kontraktet verkligen stadgat, att ett dröjsmål med afgifternes erläggande, eller en bristfällighet å qvarnen, skulle medföra kontraktets förlust; då hade aldrig varit värdt för arrendatorerne att hoppas deltagande för de förut kända följderne af en försummelse, vore den ock af oskyldigaste art. Ty bade arrendatorerne kunnat, antingen i kontraktet eller i allmän lag, finna det stadgande, att några dagars eller veckors fördröjd arrendeliqvid skulleutgöra kontrakts-brott); så hade de, hvilka, emot bättre vetande, beredt sitt missöde, bordt skylla sig sjelfva som sig ej bättre föresett. Men nu var förhållandet alldeles motsatt. Kontraktet nämnde icke ett enda ord om arrendets förlust hvarken för dröjsmål uti arrendets erläggande, eller uti reparcrandet af qvarnen, hvars vidmakthållande alltid låg i arrendatorernes eget intresse. Således då kontraktet icke föreskref något härom, borde allmän lag lända till efterrättelse. Men nu stadgar (med nästan samma ordställning som i kontraktet) lagen uti 46 Cap. 2 . Jorda Balken: att arrendator skall njuta sin städja till godo så länge han utgör afrad eller annan årlig skatt och tunga, och vårdar hus, åker och äng efter Lag och Byggninga Balkenn: och efterforskar man vidare påföljden af en arrendators försummelse i nämnde tvänne hufvudpligter, så bör man erinra sig först, att underlåtet erläggande af afrad, arrende, räntor, eller dylikt, aldrig medför avnat än utsökniog, då ej annorlunda är stadgadt, och derpäst att, enligt 4 8 i nyssnämnde Capitel, landtbo, som i tre år (efter laga syn) underlåter att bygga och reparera, kan, först vid nästa fardag efter de tre årens förlopp, vräkas från arrendet. Då man nu besinnar, att arrende-afgiften för Nyqvarn aldrig behöft utmätas: att, då första synen, den 43 Juli 4833 hölls af Häradsrätten, bristfälligheterne å husen oeh hela qvarnverket stego till blott 496 Rdr 44 sk Bko, samt att, detta oaktadt, domstolarne, utan afbidande af de tre år under hvilka arrendatorerne, utan äfventyr af utvräkning, ägde rätt alt bälltra det felaktiga — likväl genast, sillåmpade sistberörde lagrum, som ålägger vräkning efter tre års försummad byggnad, och efter votering förklarade arrendet börs, på grund af de år 1833 befunna obetydliga bristfälligheterne, hvarå syn aldrig vidare hölls, samt på grund af det änvnu obetydligare dröjsmålet med arrendeleqviden, anses förbruset; så måste man, rörande denna rättegång, fälla ett helt annat omdöme, än det anmärkaren grundat på den grofva dikten: att fördröjd arrendebetalning skulle, enligt tydlig föreskrift i kontraktet, utgöra kontraktsbrotwr. Saken är imedlertid afgjord genom Kongl. M:ts lom; och, utan att behöfva, eller ens vilja, klanira dennå, torde man kunna påstå, att de persoer, som derigenom blifvit så djupt lidande, förjena deltagande, och att det knapptär värdigt Staen, att, utan någon lindring i följderna, sätta sig besittning af det, så hastigt och oförmodadt vun8, af de tappande parternes förfäder uppbyggda, varnverket. Vi ämna visserligen icke jemföra denna händele med den i Konungaboken omtalade historien m Naboths vingård; men vi tro dock, att både illighet och rättvisa högt mana till hjelpsamhet mot dem, hvilkas välfärd, på ett så öfverraskande ätt, gått förlorad på det stora juridiska lotteri, om snart blifvit ett ordspråk ilandet. Flere bland em, än anmärkaren uppgifvit, äro väl omyndige; en antalet af personerne kan vara likgiltigt, då i lila fall saken är sann i det väsendtligaste. De blifva roligen icke de sista som, — efter att hafva sökt ättvisa hos den ena Statsmakten, — nödgas anroa ädelmodet hos den andra. Hvsd anmärkaren ordat om Lemkeska arfvinarnes förmenta vinst af 34,800 tunnor spannemål å 1146 år, utan beräkning af nybyggnader och mea sådant, kan äfven lämpas på hvarje i fordna tier upptaget Ödeshemman, eller på hvarje i staen bebyggd Ofri tomt i enskild mans hand. Här nnas dylika tomter, som, om staden sjelf hade, yr ett par hundra år sedan, bebyggt och uthyrt em. kunnat, i seklernas längd, med kapitaler och äntor inbringa mer än en million ellor mera. — vilken skada för det allmänna att icke sjelf taga i! Och hvilken glömska af anmärkaren, att ic6 räkna ränntor på sina 34 800 tunnor spanneål! Denna misshushållning med Statens medel år illa tillsamman med hans stränghet uti allt rigt i denna sak. Icke spekulanter. 00 HH AA Hj MM 3 AMA ÖA HM sv MM IM MM PÅ) bHA bee — mm -Ö OM BB pr Mm: ry or Det är bekant, att kontraktsbrott, i juridisk ..ening, betyder en förseelse af ena kontrahenten, som, enligt bestämd lag eller uttrycklig öfverens-P kommelse, berättigar den andre att upphäfva? kontraktet. TEEN sj RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — X — I går morgon arresterades nära Ladu-li