208 ULL fo ht MEJA EO MvJ MM ME BV UvVeaeR tjensteskyldigheten förblifva i sitt tryckande skick för jordbrukande klassen, olägenheterna för detallmänna ökas och den arbetande befolkningens produktionskrafter försvagas. Det synes vara (ett nödvändigt vilkor för hushållningen med statsmedlen, att Rik, St. läte ett under deras garanti och vård stäldt uppbördsverk emottaga hela rikets uppbörd, samt erligt fastställd riksstat utanordna allt hvad för statskontorets utbetalningar erfordras. Om så, genom nya departementalindelningen, riksstaten kan få en passande form, så att hvarje departement får sitt belopp att enligt den fastställda staten disponera, med bestämda anslag för extra utgifter och oförutsedda behof, samt rättighet att förfoga om de besparingar, som genom förändrade organisationer kunna vinnas och i annan väg erfordras; då först vore det mål vunnet, hvarpå Rik. St. på flera sätt sökt framgå, men hvarifrån de hittills alltid blifvit afledda, genom regeringens och embetsverkens framställda hinder, samt af obeslutsamhet att taga det afgörande steget, till uppbördsverkets afskiljande från Statsverket. Näringsoch handels-lagstiftningen har man sett utöfvad af regeringen, utan allt system: endast den redan af oss antydda benägenheten att i undantagsväg stifta lagar för serskilda fall, ja, man kunde nästan säga, serskilda personer, är en princip, som framstår vid hvarje åtgärd. Den del deraf, som rörer spanmålsproduktionen, landtmannahandeln, bränvinsfabrikationen, o. s. V., har ofta visat en fullkomlig obekantskap med så väl våra inre som yttre ekonomiska förhållanden och handelsbruk. Erfarenheten synes ock numera tillräckligt hafva upplyst nationen, att den icke har att vänta något för sitt välstånd och sin trefnad, förrän frihetsprincipen blifver erkänd såsom allmän lag, och de enda undantagen ifrån denna frihet blifva de privilegier, som hädanefter endast kunna, under vissa vilkor, tillerkännas nya uppfinningar. Denna frihet i de ekonomiska välfärds-angelägenheterna utgör den säkraste grundvalen för den borgerliga och politiska friheten. Må den ej längre aflägsnas genom sofismer, understödda af osannfärdiga uppgifter och förvillande förespeglingar! Nationen bör ej tveka att yrka denna frihet: den är en allmän rätt, endast maktspråk hafva kunnat inskränka den; intressena hafva varit maktspråkens allierade, okunnigheten dess handtlangare; men nationen behötver icke att låta sig längre af dessa beskattas på ett sätt, som ohjelpligt undergräfver dess välfärd. Hon behöfver det så mycket mindre, som de i följd af de så kallade privilegierna nu bestående näringsidkare icke böra förlora genom frihetens införande, så vida de vilja beflita sig att begagna de företräden de ega genom sin redan ordnade rörelse; och framför allt bör hon icke låta förleda sig, att under föregifvande af dessas så kallade rättigheter! och vådor ingå i ett skadestånds-system, som skulle medföra ökade offer, för att framkalla! I I i nya privilegier och nya skadestånd i en vexlande ordning. Detsamma, som bär blifvit yttradt om näringslagstiftningen i det hela, gäller ock specielt om tullväsendet. Det är lätt förklarligt, att jordbruket, bergshandteringen och skogsväsendet hafva icke under en sådan regerings ekonomiska system kunnat vinna den förkofran, hvactill nationens flit och omtanka, under andra förhållanden, säkert skulle fört den. Wi hafva antydt skattläggningarnes förderfliga inflytelse på nyodlingarne. Dessa sednare äro dock vilkoret för boskapsskötselns utvidgande. Det är den gamla jorden, som skall ingå i cirkulationsbruket. Det är den nya, som skall utvidga detta och öka ängsodlingens möjlighet. Det är denna, som skall gifva verklig styrka till åkerbruket. Men — behofver man sky förbättringen, för att ej blottställas för godtyckliga nya beskatiningar, roteringar, m, m., då blifva odlarens bemödanden ringa — och i ett land der odlingen bar så stor inflytelse på klimatets mildring och på befolkningens tillväxt, är det nästan ett brott mot det att icke blott skydda, utan äfven, att icke uppmuntra densamma. Det är bindren emot jordbrukets förkofran, såväl de negativa, som ligga i bristande kommunikationer och afsättningstillfällen och i handelsbruken, som de di rekta i tjensteoch arbetsskyldigheter och skatteväsendet, som höra genom alla samhällsklassers bemödanden afhjelpas, på det att dessa sedan gemensamt med landets jordbrukare må kunna njuta frukterna deraf. MHvarje lindring i de bördor feodalväsendet, katholska klosterskyldigheterna eller Carl XI:s inrättning af en krigarekast fordom pålagt svenska jordbrukaren, är ett hjelptag i spaden, som vänder en ny torfva; och denna skänker en rik lön åter, till alla samhällsklasser, genom ökade tillgångar på jordbrukets produkter och minskade pris. Det är ett af vårt svenska borgarestånds största misstag, i vår sista hundratjuguåriga riksdagshistoria, att det understött regeringens samt frälseoch lönaristokraternas ensidiga motstånd emot all förminskning i jordbrukets skatter och onera; Ra ; mm (0 pe on e i . -GA AA mm mm