— Högv. Presteståndei har hos kongl. Maj:t
anbållit, att de uti cirkuläret den 5 Maj 1837
presterskapet affordrade uppgifter angående fat-
tigvårdens tillstånd måtte få uppböra, och Rege-
ringen har bifallit detta för innevarande år.
———LLVU NIER
— Dagligt Allehanda för i dag har en arti-
kel, som vi rekommendera till genomläsning,
innefattande några välgrundade anmärkningar
vid de reservationer, som en del ledamöter af
KonstitutionsUtskottet gjort emot det beslut,
bvarigenom Utskottet förklarat Ståndens Talmän
oberättigade att vägra proposition på ett be-
tänkande, deruti ett Utskott tillstyrkt en förut
väckt och af något Riksstånd till Uiskotts be-
handling remitterad motion. Mycken förskräc-
kelse har härvid uppenbarat sig isynnerhet hos
några ledamöter af Presteståndet och enkanner-
ligen hos Biskop Holmström, öfver den vådliga
cmaktfullkommenhet,, som Utskottet kunde här-
igenom i framtiden tillvälla sig öfver Ständerna.
Det är snart sagdt på en gång bedröfligt och
löjligt att höra denna olåt från samma ledamö-
ter eller medlemmarne af samma fraktion, som
med den bästa smak och det fullkomligaste lugn
i verlden vid förra Riksdagen understödde och
försvarade Erkebiskopen von Rosensteins vägran
af proposition på indragningsmaktens upphöran-
de, ehuru denna vägran bestämdt åsyftade, att
dåvarande KonstilutionsUtskott måtte äga den
amaktfullkommenhet, att lägga Ståndet ett bet-
sel i munnen, medelst ett godtyckligt tillägg,
hvilket Utskottet utan all befogenhet ville in-
tvinga i propositionen; samme ledamöter, som
icke finna något besynnerligt i att denna makt-
fullkommenhet skall finnas hos Talmännen, och
desse derigenom blifva i stånd att qväfva äfven
det billigaste förslag, om äfven förut samtyckt
af både Utskott och Riksstånd, såsom händelsen
var med nyssnämnde exempel; det är, säga vi,
någonting bedröfligt att se samma fraktion nu
tortera både logik, språkbruk och grundsatser, för
att komma till pass åt vissa förutfattade begrepp
eller önskningar. Dagligt Allehanda innebåller
i detta afseende ett ganska träffande uttryck.
aLikasom konsten att dåna är af vigt i kokette-
riet, så är äfven konsten att bäfva, n. b. i rät-
ter tid och med god smak, en icke obetydlig
ingrediens i en vårdad politisk uppfostran. Man
bäfvar, om folkets ombud visa minsta lust att
utöfva sin makt, t. ex. afskaffa orimliga och nes-
liga statsinkomster, eller om deras financiella
afldelningar tillstyrka dem dylikt; men man bäf-
var icke, om alla möjliga inkräktningar göras
på representanternas maktfullkommenhet, om Ta-
lemän skulle söka paralysera Ständernas beslu-
tande rätt, eller något dylikt.
För att nu i korthet fatta huru öfver flödig
den ifrågavarande bäfvan verkligen är, behöfver
man blott erinra sig, alt Ständerne hafva full
makt att bifalla eller afslå hvad Utskottet pro-
ponerat. Att tala om en inkräktnixg och makt-
ullkommenhet bos Utsk:n öfver Stärderna sjelf-
va, derföre att Talmännen icke skulle öga att
vägra proposition på eit Uskottsbetänkande (så-
vida det ej innefattar en ny af Utskotiet väckt
råga), är således, närmare betraktadt, en vill-
arelse, vi vilja ej säga sofism, sum blott hos
le allrakortsyntaste kan för ett eller annat ö-
sonblick trotsa efteriankan.
——L 0 VN ts
