VIRA IUADURH SINVIGt, Ta RIVCLCASU ö På INUTKUpen till sent inpå nätterna, med gransknirg af de förflutna årens rageringsåtgärder. Frukten af detta arbete vore det sakrikaste betänkande, som något Konstitutionsuiskott lemnat, hvari förekommo en stort mängd anmärkningar efter 407 regeringsformen. Och just i samma ögonblick, då detta betänkande inkommer på Ståndens bord, mötes det af den nu ifrågavarande propositionen från Regeringen. Han vill: icke yttra sig om det intryck, som skulle .luppstå hos nationen, af sådana anspråk från de . Jafgående rådgifvarnes sida, och hvilka begrepp skulle föranledas om de nya, i anledning af beredvilligheten att understödja dessa anspråk. Men han ville blott hemställa, hved följden skulle blifva -Jom de godkändes, och om Ständerna derigenom giage in på, att Konungens rådgifvare, när de icka Jängre anses förtjente att i sitt vigtiga kall bibehållas, äro skyddade mot allt äfventyr, som kunde föresväfva dem personligen i händelse af bristando nit, skicklighet och drift, genom att en del, såsom nu skett, just när faran nalkats, lyckas blifva förflyttad till andra platser med lika goda inkomster, och de, för hvilka några sådana tillflyktsorter för ögonblicket icke funnits till hands, skola serskildt belönas af Rikets Ständer. Hvad Iblefve då resultatet af dechargebetänkandets pröfning? Jo, att om äfven hvarenda anmärkning af Jalla Riksstånden gillades, och Ständerna sålunda uttalade sin öfveriygelae, att Rådgifvarne icke motsvarat sitt kall, så funnes ej annan utväg, än att lägga till handlingarna detta arbete, på hvilket Usskottet, med den ansträngning om nyss nämnts, arbetat i nära fem månader. Om någonting kunde sägas innefatta ett gäckeri med den konstitutionella ansvarigheten, så trodde han, att det skulle ligga i ett så inkonseqvent förfaringssätt. Beträffande sjelfva personerna, Talaren anmärkte, i afseende på hvad som anförts, angående Friherre kerhjelms 38:åriga tjonstgöring i statens värf, att bemälie Friherre hade tagit afsked såsom Ryttmästare år 4810, och derifrån till 4823 ej baft någon annan befattning än såsom Teaterdirektör, hvilket svårligen kunde kallas jett statens embete, men Ifrån den tiden egt ganska lönande befattningar. Grefve Härd bade först för 40 å 42 år sedan, ifrån att vara privatman, fått sig ew Landshöfdingeför,ordaande, också ett embete med ej dåliga Inkomister, och ej tjenat hälften af den tid, sora berättigar till pension. Fiågan reducerade sig således j egentligen derbän, huruvida de embstsmän, som ega de största lönerna i staten, skola vara mera I berättigade till pension, om dö afgå före den legliga tiden, än embetsmän med mindre löser äro det. Dervid måste man förutsätta ett af två, att desse Herrar antingen egt Konungens förtroende jeller icke. Hede de haft Kozungens förtrosnde, I såsom propositionen antyder, och ändock afgått af legen fri vilja, så voro åtmiastone skäl ati afvakta! tiden, tills deechargebetänkandet blifvit pröfvadt och visade, huruvida de derjemte hade Ständernas, innan Stateutskottet företoge at: yttra sig om pensionen. Hade de åter ej haft Konungens förtroende, så hade väl propositionen ej blifvit gjord. Doatta anhöll han få yttra i ollmänbket om principen, som han ansåg Representantens ovilkorliga pligt att noggrannt vårda. Skulle åter, afsorskilda skäl, konsiderstiorer komma i fråga, så ville han lemna derhän, huruvida någon sådan möjligen kunde tala för Grefve Hård, som genom inkallandet i Statsrådet kommit att lemna en annen befattning, der han visserligen varit aktad för allvar och redligket och, efter allmänna tankap, mera på sin plats, än i Rådet. Hvad Friherre Åkerhbjelm angick, så ansågs han ega nog enskild förmögenhet, för att ej behöfva anropa staten om bergning för : sina återstående dagar. — I afseende på Hrr Grip och Hartmansdorff erinrade Talaren, att den förre hade flera klagopunkter mot sig ifrån Konstitutionsutskottet, än någon af de öfrige förvaltningsj cheferne. Dessutom vore det af bilågorna till dechargebetänkandet bekont, att Tit. Grip hade till : statsrådsprotokollet yttrat åsigter i afseendo å Ri-! kets Ständer, som gåfvo anledning till den an-j( märkningen, att om Ständerna pu belönade honom med bibehållande af lönen, så gjorde de alldeles . såsom barnet, hvilket nödgas kyssa riset, som det 1 Dyss fått smaka; och angående Hr von Hirtmans! dorff, som nyligen haft förordnande till en lands-C a i k 5 Nn höfdingeplats, den han af okänd orsak lemnat, att allmänna tankan, så vidt Talaren kände em denne grn betsman, väl vore, att han såsom Statssekreterare för ecklesiasiikårenderna ådagolagt rättiådigbet och oväld i utöfningen af sitt embete, men leremot gevom sina tillgörenden på en annan väg och sina förferanden emot tryckfriheten) kostatl andet en penningeuppoffring, så stor; att blotta f äntan derå utgjorde vida mer, än beloppet af den t å indragningsstat föreslagna lönen. Hr Lefrn, P. Sedan de båda Statsmakterna, i I len väg grundlagen föreskrifvor, afskaffat Statesoreterarsemletena, an:åg han innehbafvarne berätigade till pension. Ingen laglig grund funnes att öÖ etaga dem ena dylik rättighet, der stödde sig tvert. S m på 55 och 56 S6 Reg. Form. Vid 4893 ärsly iksdag, sedan Ständerna beslutit, att allmänna maasinsinrättningen skulle upphöra, hade de till Kong! I Mej:t ingått med en skrifvelse, hvari de förklarar 9! le, att direktionens ledamöter, embetsmän och bek jente skulle bibehålla sina löner på indragningstet. Vid 4828 ärs riksdog hade Ständerna beiljat Majorerne Mottoni och Friherre Koskull att IC å bibehålla sina innehafvande löner såsom pensio Y er. Dessa tvänne tjenstemän hade dock endast g onstitutorialsr. på sina beställningar; så mycket . nindre kurde lönernes bibehållande på indragingsstat vägras dem, som i kraft af fullmakter iniehade de embeten på ordinarie stat, hvilka genom fozrungs och Ständers beslut nu blifvis indragne, 2! enledning af den invändning, den föregågnde Ta-ic aren giort, att de nuvarande föredragande Stats-!p åden innehade samma embeten sor de förra Statsekreterarne, så ville Talaren endast erinra derom, tt de förre voro Konungens rådgifvare i alla mål, )P! å Statssekreterarne blott varit det i sådane, som ört hvarderas departement. Om detta ej konsti-!,. uerade en väsentlig skilnad emellan dessa båda mbeten, så vissto han i sanning ej hvad som gjore det. be nn