- VIRA IUADURH SINVIGt, Ta RIVCLCASU ö På INUTKU-
pen till sent inpå nätterna, med gransknirg af de
förflutna årens rageringsåtgärder. Frukten af detta
arbete vore det sakrikaste betänkande, som något
Konstitutionsuiskott lemnat, hvari förekommo en
stort mängd anmärkningar efter 407 regeringsfor-
men. Och just i samma ögonblick, då detta betän-
kande inkommer på Ståndens bord, mötes det af
den nu ifrågavarande propositionen från Regeringen.
Han vill: icke yttra sig om det intryck, som skulle
.luppstå hos nationen, af sådana anspråk från de
. Jafgående rådgifvarnes sida, och hvilka begrepp skulle
föranledas om de nya, i anledning af beredvillig-
heten att understödja dessa anspråk. Men han
ville blott hemställa, hved följden skulle blifva
-Jom de godkändes, och om Ständerna derigenom
giage in på, att Konungens rådgifvare, när de
icka Jängre anses förtjente att i sitt vigtiga kall
bibehållas, äro skyddade mot allt äfventyr, som
kunde föresväfva dem personligen i händelse af
bristando nit, skicklighet och drift, genom att en
del, såsom nu skett, just när faran nalkats, lyckas
blifva förflyttad till andra platser med lika goda
inkomster, och de, för hvilka några sådana till-
flyktsorter för ögonblicket icke funnits till hands,
skola serskildt belönas af Rikets Ständer. Hvad
Iblefve då resultatet af dechargebetänkandets pröf-
ning? Jo, att om äfven hvarenda anmärkning af
Jalla Riksstånden gillades, och Ständerna sålunda
uttalade sin öfveriygelae, att Rådgifvarne icke mot-
svarat sitt kall, så funnes ej annan utväg, än att
lägga till handlingarna detta arbete, på hvilket
Usskottet, med den ansträngning om nyss nämnts,
arbetat i nära fem månader. Om någonting kunde
sägas innefatta ett gäckeri med den konstitutio-
nella ansvarigheten, så trodde han, att det skulle
ligga i ett så inkonseqvent förfaringssätt. Beträf-
fande sjelfva personerna, Talaren anmärkte, i af-
seende på hvad som anförts, angående Friherre
kerhjelms 38:åriga tjonstgöring i statens värf, att
bemälie Friherre hade tagit afsked såsom Ryttmä-
stare år 4810, och derifrån till 4823 ej baft någon
annan befattning än såsom Teaterdirektör, hvilket
svårligen kunde kallas jett statens embete, men
Ifrån den tiden egt ganska lönande befattningar.
Grefve Härd bade först för 40 å 42 år sedan, ifrån
att vara privatman, fått sig ew Landshöfdingeför-
,ordaande, också ett embete med ej dåliga Inkom-
ister, och ej tjenat hälften af den tid, sora berätti-
gar till pension. Fiågan reducerade sig således
j egentligen derbän, huruvida de embstsmän, som
ega de största lönerna i staten, skola vara mera
I berättigade till pension, om dö afgå före den leg-
liga tiden, än embetsmän med mindre löser äro
det. Dervid måste man förutsätta ett af två, att
desse Herrar antingen egt Konungens förtroende
jeller icke. Hede de haft Kozungens förtrosnde,
I såsom propositionen antyder, och ändock afgått af
legen fri vilja, så voro åtmiastone skäl ati afvakta!
tiden, tills deechargebetänkandet blifvit pröfvadt
och visade, huruvida de derjemte hade Ständernas,
innan Stateutskottet företoge at: yttra sig om pen-
sionen. Hade de åter ej haft Konungens förtroen-
de, så hade väl propositionen ej blifvit gjord.
Doatta anhöll han få yttra i ollmänbket om princi-
pen, som han ansåg Representantens ovilkorliga
pligt att noggrannt vårda. Skulle åter, afsorskilda
skäl, konsiderstiorer komma i fråga, så ville han
lemna derhän, huruvida någon sådan möjligen kunde
tala för Grefve Hård, som genom inkallandet i
Statsrådet kommit att lemna en annen befattning,
der han visserligen varit aktad för allvar och red-
ligket och, efter allmänna tankap, mera på sin
plats, än i Rådet. Hvad Friherre Åkerhbjelm an-
gick, så ansågs han ega nog enskild förmögenhet,
för att ej behöfva anropa staten om bergning för :
sina återstående dagar. — I afseende på Hrr Grip
och Hartmansdorff erinrade Talaren, att den förre
hade flera klagopunkter mot sig ifrån Konstitu-
tionsutskottet, än någon af de öfrige förvaltnings- j
cheferne. Dessutom vore det af bilågorna till de-
chargebetänkandet bekont, att Tit. Grip hade till :
statsrådsprotokollet yttrat åsigter i afseendo å Ri-!
kets Ständer, som gåfvo anledning till den an-j(
märkningen, att om Ständerna pu belönade honom
med bibehållande af lönen, så gjorde de alldeles .
såsom barnet, hvilket nödgas kyssa riset, som det 1
Dyss fått smaka; och angående Hr von Hirtmans- !
dorff, som nyligen haft förordnande till en lands-C
a
i
k
5
Nn
höfdingeplats, den han af okänd orsak lemnat, att
allmänna tankan, så vidt Talaren kände em denne
grn betsman, väl vore, att han såsom Statssekrete-
rare för ecklesiasiikårenderna ådagolagt rättiådig-
bet och oväld i utöfningen af sitt embete, men
leremot gevom sina tillgörenden på en annan väg
och sina förferanden emot tryckfriheten) kostatl
andet en penningeuppoffring, så stor; att blotta f
äntan derå utgjorde vida mer, än beloppet af den t
å indragningsstat föreslagna lönen.
Hr Lefrn, P. Sedan de båda Statsmakterna, i I
len väg grundlagen föreskrifvor, afskaffat Stateso-
reterarsemletena, an:åg han innehbafvarne berät-
igade till pension. Ingen laglig grund funnes att öÖ
etaga dem ena dylik rättighet, der stödde sig tvert. S
m på 55 och 56 S6 Reg. Form. Vid 4893 ärsly
iksdag, sedan Ständerna beslutit, att allmänna ma-
asinsinrättningen skulle upphöra, hade de till Kong! I
Mej:t ingått med en skrifvelse, hvari de förklarar 9!
le, att direktionens ledamöter, embetsmän och be- k
jente skulle bibehålla sina löner på indragnings-
tet. Vid 4828 ärs riksdog hade Ständerna be-
iljat Majorerne Mottoni och Friherre Koskull att IC
å bibehålla sina innehafvande löner såsom pensio- Y
er. Dessa tvänne tjenstemän hade dock endast g
onstitutorialsr. på sina beställningar; så mycket .
nindre kurde lönernes bibehållande på indrag-
ingsstat vägras dem, som i kraft af fullmakter in-
iehade de embeten på ordinarie stat, hvilka genom
fozrungs och Ständers beslut nu blifvis indragne, 2!
enledning af den invändning, den föregågnde Ta-ic
aren giort, att de nuvarande föredragande Stats-!p
åden innehade samma embeten sor de förra Stats-
ekreterarne, så ville Talaren endast erinra derom,
tt de förre voro Konungens rådgifvare i alla mål, )P!
å Statssekreterarne blott varit det i sådane, som
ört hvarderas departement. Om detta ej konsti-!,.
uerade en väsentlig skilnad emellan dessa båda
mbeten, så vissto han i sanning ej hvad som gjor-
e det. be
nn