AN nn Mm AV CC aAa KA At Vv LJ fl ningar, skulle utskottet gerna hafva instämt i de aktningsvärda mäns tankar, som ansett Landshöfdi.gar böra bibehållas vid sina embeten intill dess de för bevisliga lagbrott eller för bevislig försumlighet att fullgöra Konungens bud, kunde derifrån lagligen dömas, eller med skäl suspenderas. Men en Landshöfding verkställer icke blott; han bör be reda Konungens beftallningar genom noggranna underrätltelser om tillståndet i hans län, genom nitiskt meddelade upplysningar om medlen att det förbättra. Till denna frivilliga verksamhet fordras skicklighet, kunskap, välvilja och en sann medborgerlig anda Man lemnar till en hvar att bedöma, buru mycket af detta hopp inträffade sedan år 1809 — och hvad andel den 100 år gamla instruktionen, eller personligheterna, samfält eller enskildt deruti äga; tillräckligt bevisad är likväl nödvändigheten, att Konungens Befallningshafvande försättas i beroende af någon myndigbet, som kan dels upplysa och råda i frågan om utfärdandet af sådana påbud som röra allmänna polisen och hushållningen, dels hämma all egenmägtighet i dessa delar, intill dess K. Maj:t derölver resolverat, på det att hela landsorter icke må vara underkastade en embetsmanna-godtycklighet, som icke är väl förenlig med det lagbundna statsskicket i öfrigt. Dessa misstag om grundlagsstiftarnes afsigter hafva vållat många brister i kedjan af de krafter, som ämnades att med nit och verksamhet utföra de stora förbättringar, hvilka år 1809 antyddes såsom mål för statsmakternas samverkan. Men likväl torde ingenting så mycket bidragit att öka de menliga följderna deraf, som det sätt hvarpå rådgifvarekallet vid thronen blifvit utöfvadt. Vi hafva redan i början af denna afhandling visat, huru stor förtröstan grundlagsstiftarne fästade vid Statsrådets inrättning; huru de till och med benämnde de der föredragande personer, såsom ministrar; huru de trodde Konungen ublifva upplyst, icke endast af dessa ministrar,, utan äfven genom Statsråden, om demvn. Skådar man de hufvudgrunder för ärendernas föredragning, som finnas bestämde i SG:ne 5, 7, 8, 9 och 10, Regeringsformen, kan man icke fördölja för sig, att det varit dessa ministrar, som grundlagen ålagt, katt utreda och bereda alla allmänna regeringsarenden,, Statsrådet, aattsig öfver deras förslag yttra,, samt Konungen att, efter mogna underrättelser och råd, fatta sitt beslut. Det är beklagligtvis kändt, att denna sakerDas ordnade gång blifvit åsidosatt, och att det till och med skett på ett sätt, som tillintetgjort den garanti för nationen, som med grundlagens stadganden åsyftas. Rådslagen hafva oltast blifvit förvandlade till reservationer; och frågorna, långt ifrån att genom förberedande arbeten emellan de föredragande hafva blifvit undersökta till sitt sammanhang med öfrige styrelsegrenar. och med det hela af statsbestyret, hafva ofta blifvit öfverlemnade till StatsRådspröfningen på ett sätt, som hade bordt visat StatsSekreterarne, att de icke egt H, M. Konungens förtroende, och att tvert emot grundlagens syftemål (se Art. II) dolda rådgifvare varit deraf i besittning. Detta borde äfven vara det man egentligen har att antaga såsom orsak till det osammanhang, det principlösa och skadliga, som en hop positiva åtgärder utvisa; och med förmodan, att det nit, denj skicklighet och drift funnits hos de föredragande, som Reg.-formen förutsatt, torde det äfven få antagas såsom skäl till den underlåtenhet att befordra rikets sannskyldiga bästa, som i snart sagdt alla delar af administrationen låtit sig förmärka och hvarpå vi i det föregående af, denna afhandling meddelat så talrika bevis. Möjligheten af ett sådant tillstånds mer än ljuguåriga fortfarande låter sig likväl. blott förklaras, genom det från konstitutionens anda afvikande sätt, hvarpå Rikets Ständers granskningsrätt öfver rådslagen, af Konstitutions-Utskottet hittills vid alla riksdagar blifvit utöfvad : ett förfarande, som icke nog kan ogillasg så vida medborgerlighet och laglydnad skola uppmanas, att handla i vår representations mödosamma och otillfredssällande former, och ensidigheten och lycksökeriet afskräckas att kringgå folk-ombudens rättighet till upplysande och sanna uppgifter af dem, åt hvilka granskningsverket blifvit uppdraget. Det är omöjligt att bär meddela alla de anmärkningsvärda fall, hvari rådgifvarnes handlingssätt varit underkastadt de grundligaste anmärkningar, utan att Rikets Ständers Konstitutions-Utskott vid föregående riksdagar fästat Rikets Ständers uppmärksamhet derpå. Men för att på samma gång kunna meddela en kort öfversigt af de sista tjuu årens minnesvärdaste förhållanden och rättfärdiga det lilla antal personer, som redan allt ifrån år 1823 sökt fästa nationens uppmärksamhet på de afsteg från lagarna och landets sannskyldiga nytta, hvartill Regeringen gjort sig skyldig, vilje vi sammanföra de vigtigaste deribland i de slutreflexioner, som vi gå att göra. NÄGRA UPPLYSNINGAR OM BANKENS SEDELNUMRERING OCH EERR FERDINAND Å TOLLIN.