AN nn Mm AV CC aAa KA At Vv LJ fl
ningar, skulle utskottet gerna hafva instämt i de
aktningsvärda mäns tankar, som ansett Landshöf-
di.gar böra bibehållas vid sina embeten intill dess
de för bevisliga lagbrott eller för bevislig försum-
lighet att fullgöra Konungens bud, kunde derifrån
lagligen dömas, eller med skäl suspenderas. Men
en Landshöfding verkställer icke blott; han bör be
reda Konungens beftallningar genom noggranna un-
derrätltelser om tillståndet i hans län, genom ni-
tiskt meddelade upplysningar om medlen att det
förbättra. Till denna frivilliga verksamhet fordras
skicklighet, kunskap, välvilja och en sann medbor-
gerlig anda
Man lemnar till en hvar att bedöma, buru
mycket af detta hopp inträffade sedan år 1809
— och hvad andel den 100 år gamla instruk-
tionen, eller personligheterna, samfält eller en-
skildt deruti äga; tillräckligt bevisad är likväl
nödvändigheten, att Konungens Befallningshaf-
vande försättas i beroende af någon myndig-
bet, som kan dels upplysa och råda i frågan
om utfärdandet af sådana påbud som röra all-
männa polisen och hushållningen, dels hämma
all egenmägtighet i dessa delar, intill dess K.
Maj:t derölver resolverat, på det att hela lands-
orter icke må vara underkastade en embetsman-
na-godtycklighet, som icke är väl förenlig med
det lagbundna statsskicket i öfrigt.
Dessa misstag om grundlagsstiftarnes afsigter
hafva vållat många brister i kedjan af de krafter,
som ämnades att med nit och verksamhet utföra de
stora förbättringar, hvilka år 1809 antyddes så-
som mål för statsmakternas samverkan. Men
likväl torde ingenting så mycket bidragit att öka
de menliga följderna deraf, som det sätt hvar-
på rådgifvarekallet vid thronen blifvit utöfvadt.
Vi hafva redan i början af denna afhandling
visat, huru stor förtröstan grundlagsstiftarne fä-
stade vid Statsrådets inrättning; huru de till
och med benämnde de der föredragande per-
soner, såsom ministrar; huru de trodde Konun-
gen ublifva upplyst, icke endast af dessa mini-
strar,, utan äfven genom Statsråden, om demvn.
Skådar man de hufvudgrunder för ärendernas
föredragning, som finnas bestämde i SG:ne 5, 7,
8, 9 och 10, Regeringsformen, kan man icke
fördölja för sig, att det varit dessa ministrar,
som grundlagen ålagt, katt utreda och bereda al-
la allmänna regeringsarenden,, Statsrådet, aattsig
öfver deras förslag yttra,, samt Konungen att,
efter mogna underrättelser och råd, fatta sitt
beslut.
Det är beklagligtvis kändt, att denna saker-
Das ordnade gång blifvit åsidosatt, och att det
till och med skett på ett sätt, som tillintetgjort
den garanti för nationen, som med grundlagens
stadganden åsyftas. Rådslagen hafva oltast blif-
vit förvandlade till reservationer; och frågorna,
långt ifrån att genom förberedande arbeten e-
mellan de föredragande hafva blifvit undersök-
ta till sitt sammanhang med öfrige styrelsegre-
nar. och med det hela af statsbestyret, hafva
ofta blifvit öfverlemnade till StatsRådspröfnin-
gen på ett sätt, som hade bordt visat Stats-
Sekreterarne, att de icke egt H, M. Konungens
förtroende, och att tvert emot grundlagens syf-
temål (se Art. II) dolda rådgifvare varit deraf
i besittning. Detta borde äfven vara det man
egentligen har att antaga såsom orsak till det o-
sammanhang, det principlösa och skadliga, som
en hop positiva åtgärder utvisa; och med för-
modan, att det nit, denj skicklighet och drift
funnits hos de föredragande, som Reg.-formen
förutsatt, torde det äfven få antagas såsom skäl
till den underlåtenhet att befordra rikets sann-
skyldiga bästa, som i snart sagdt alla delar af
administrationen låtit sig förmärka och hvarpå
vi i det föregående af, denna afhandling meddelat
så talrika bevis. Möjligheten af ett sådant till-
stånds mer än ljuguåriga fortfarande låter sig
likväl. blott förklaras, genom det från konsti-
tutionens anda afvikande sätt, hvarpå Rikets
Ständers granskningsrätt öfver rådslagen, af Kon-
stitutions-Utskottet hittills vid alla riksdagar
blifvit utöfvad : ett förfarande, som icke nog
kan ogillasg så vida medborgerlighet och lag-
lydnad skola uppmanas, att handla i vår repre-
sentations mödosamma och otillfredssällande for-
mer, och ensidigheten och lycksökeriet afskräc-
kas att kringgå folk-ombudens rättighet till upp-
lysande och sanna uppgifter af dem, åt hvilka
granskningsverket blifvit uppdraget. Det är o-
möjligt att bär meddela alla de anmärkningsvär-
da fall, hvari rådgifvarnes handlingssätt varit un-
derkastadt de grundligaste anmärkningar, utan
att Rikets Ständers Konstitutions-Utskott vid fö-
regående riksdagar fästat Rikets Ständers upp-
märksamhet derpå. Men för att på samma gång
kunna meddela en kort öfversigt af de sista tju-
u årens minnesvärdaste förhållanden och rätt-
färdiga det lilla antal personer, som redan allt
ifrån år 1823 sökt fästa nationens uppmärksam-
het på de afsteg från lagarna och landets sann-
skyldiga nytta, hvartill Regeringen gjort sig
skyldig, vilje vi sammanföra de vigtigaste deri-
bland i de slutreflexioner, som vi gå att göra.
NÄGRA UPPLYSNINGAR OM BANKENS SE-
DELNUMRERING OCH EERR FERDINAND
Å TOLLIN.