der8 gemensamma beslut, icke i egenskap alprivilegil fråga, utan såsom hörande till Rikets civil-lag. 4823 förklarade Kongl. Maj:t att ehuru han fann frägan vara af ekonomisk natur, han likväl icke velat derom besluta, efier föregången öfverläggning med Rikets Ständer och hänsköt till deras pröfning, dea år 4816 tillförordnade komraitteen3 utarbetade fö-slsag till handtverkerioch handelsreglementen, semt till förordning angående gerningsmäns antagande på landet. Rikots Ständer öfverlemnade i an edning deraf till Konungen ett af dem, efter ssama uppställning och i mänga fall efter samma åsigter, men med ätskilliga förändringar utarbstadt förslag till författningar i dessa ämnen, och aflemnade dessförutan en underdånig skrifvelse angående fabriksgesäller och arbetares antagande, afflyttning, rättigheter och skyldigheter, m. m. Borgareståndei delade ej medståndens beslut och ingick med en serskild underdånig skrifvelse, hvari Ståndet sökte gifva vigt åt skräförfattningens nödvändighet och nytta, men erkände i likhet med år 1812 behvivet af dess öfverseende och förändring. 41830 aflemnade Borgareständet till Kongl Maj:t serskilde, då utarbetade förslag till handelsoch khandtverksordningar, samt till författning rörande de handtverk, som utan burskap kunde få å landet idks.s, hvilka förslag voro mycket skiljaktige med de Rixzets Ständer år 4823 aflemnat. Ståndet vände sig icke till sina medständ; ansåg frågan vara inom Riksens Ständer afgjord och beroende af Kongl. Mej:ts slutliga afgörande. 41835 eaflemnade Rikets Ständer åter till Kongl. Msj:t en skrifvelse i ämnet, hvari de anhöllo, att 4823 års förslag måtte pröfvas, och med de rättelser och förändringar, som ansågos nödiga, före nästa riksdag, såsom allmän lag till efterrättelse utfärdas. Borgareståndet reserverade sig deremot, men yttrade, aatt den vigtiga frågan icke längre kuade lemnas på den ståndpunkt af öfvergång, osuxerhet och vacklande, hvarpå den sig befinner, utan att samhällets hela mnäringslif derigenom lider;; och Ståndet anförde äfven till Konungen åtskilligt angående sira åsigter i ämnet. Kong!. Maj:t lemnade dessa handlingar till Kommersekollegium, med befallning att efter pröfning af kommitterades och 1823 års Rikets Ständers förslag inkomma med nytt förslag till förnyade författningar, så tidigt, att Kongl. Moj:t kunde blifva i tillfälle, att före slutet af år 18355 fatta beslut. Kollegium medhann ej detta förr än 1836, då förslagen aflemnades. Utskottet hemtar af dessa förhållanden motiverna till följande slutsatser: 4:0 att näringsfrihetens tillämpning och reglementerandet derom icke innefattar egenskap af ståndsprivilegium, samt att båda statsmakterna blifvit ense derom, att frågan om en vidsträcktare fri het i utöfning af handel och handtverk, är af ekonomisk beskaffenhet, och följaktligen beroende endest af Kongl. Moj:ts nådiga pröfning och afgörande; 2:0 att samma fråga, så vidt den önskningsvis kuade bero och framställas af Rikets Ständer, redan vid Riksdagen 1893 blifvit slutligen behandlad medelst tre Stånds i grundlagsenlig ordning vidtagna beslut, samt Borgareståndets till Kongl. Maj:t 1 underdånighet aflåtna serskilda skrifvelser, jemte i sammanhang dermed år 4830 ingifne förslag till reglemantariska stadganden i förevarande ämnen. I följd hvaraf, under loppet af sistlidne Riksdag, de tro Stånden gemensamt och Borgareståndet enskildt, ytterligare hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhållit, att näringsfrihetsfrågan i sin helhet miåtie snart, medelst allmänt lagstadgande, blifva sluiligen afgjord; och 3:o att under de många år, som förflutit, sedan striden begyntes om näringsfrihetens bestämmande, å:skilliga jomkningar i detaljer skett, men att icke dess mindre de egentliga principfrågorna ännu förblifvit oupplöste, och antagit, å hvardera af de tvistandes sida, den riktning efier motsatta opinioner, ett någon vänlig förening icke kan tillvägabringas, och att förthy allt debatterande inom representationens serskilda afdelningar för ett dylikt ändamål! måste bli onyttigt och föranleda snarare till ämnets iaveckling, än utredande; hvaraf åter tydligen följer att en allmän önskan antyder, såsom enda möjligheten att snart komma till reda i ett tillstånd af oordning och förlägenhet, att Kongl. Maj:t täckes begagna sin afgörande rätt, och sålunda, gonom ett utfärdadt lagbud, afsluta striden och derigenom upplysa alla vederbörande om deras lagliga rättigheter eller reglementariska förbindelser. Utskottet förmenar, att om regeringen hunnit be: ggna tiden efter år 1836 och att utfärda beslut i denna angelägenhet, hade näringsfrihetsfrågan redan upphört att vara ämne för missbelåtenhet och missförstånd, och Utskottet anser att den således ickol nu bör åter framställas till tvisteämne, utan föreslår: Att de till Utskottet remitterade motioner ickel böra föranleda till annan åtgärd, än att Rikets Ständer måtte besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t, deruti Rikets Ständer i underdånighet tillkännagifva den förmedan, att numera alla upplysningar vunnits, som kunnat anses nödiga, i afseende på j rättelser eller tillägg vid Rikets Ständers förslag till lagstiftning om näringsfriheten med hvad dertill hörer, samt att Kongi. Maj:t följaktligen, i öfverensstämmelse med så väl de tre RiksStåndens, som äfven Borgarståndets serskildt, tid efter aunen, samt serdeles vid Riksdagen åren 4829 och 1830 i underdånighet aflåtne önskningar, täcktes i nåder, ! ju för dess hellre, utfärda de allmänna författningtr, som skola i förevarande ämne till efterrättelse lända. Åtskilliga af Borgareståndets ledamöter hefva instämt i en reservation af Hr Christerson, hvari den åsigt framställes, att den år 4809 så mycket omtvistade 114 regeringsformen icke borde vara utan all betydelse i denna fråga och Ständernas rätt reserveras, att icke bero af tre Stånds beslut och Konungens sanktion. Reservanterna yrka, att en skarpare skilnad göres emellan stadsmannaoch : Jandtmannanärisgar samt emellan handtverkerier och fabriker, samt att alla näringar, utom landt-. slöjden, böra under burskap i stad, såsom deras