der8 gemensamma beslut, icke i egenskap alprivi-
legil fråga, utan såsom hörande till Rikets civil-lag.
4823 förklarade Kongl. Maj:t att ehuru han fann
frägan vara af ekonomisk natur, han likväl icke
velat derom besluta, efier föregången öfverläggning
med Rikets Ständer och hänsköt till deras pröfning,
dea år 4816 tillförordnade komraitteen3 utarbetade
fö-slsag till handtverkeri- och handelsreglementen,
semt till förordning angående gerningsmäns anta-
gande på landet. Rikots Ständer öfverlemnade i
an edning deraf till Konungen ett af dem, efter
ssama uppställning och i mänga fall efter samma
åsigter, men med ätskilliga förändringar utarbstadt
förslag till författningar i dessa ämnen, och aflem-
nade dessförutan en underdånig skrifvelse angående
fabriksgesäller och arbetares antagande, afflyttning,
rättigheter och skyldigheter, m. m. Borgarestån-
dei delade ej medståndens beslut och ingick med
en serskild underdånig skrifvelse, hvari Ståndet
sökte gifva vigt åt skräförfattningens nödvändighet
och nytta, men erkände i likhet med år 1812 be-
hvivet af dess öfverseende och förändring.
41830 aflemnade Borgareständet till Kongl Maj:t
serskilde, då utarbetade förslag till handels- och
khandtverksordningar, samt till författning rörande de
handtverk, som utan burskap kunde få å landet id-
ks.s, hvilka förslag voro mycket skiljaktige med de
Rixzets Ständer år 4823 aflemnat. Ståndet vände
sig icke till sina medständ; ansåg frågan vara in-
om Riksens Ständer afgjord och beroende af Kongl.
Mej:ts slutliga afgörande.
41835 eaflemnade Rikets Ständer åter till Kongl.
Msj:t en skrifvelse i ämnet, hvari de anhöllo, att
4823 års förslag måtte pröfvas, och med de rättel-
ser och förändringar, som ansågos nödiga, före nä-
sta riksdag, såsom allmän lag till efterrättelse ut-
färdas. Borgareståndet reserverade sig deremot,
men yttrade, aatt den vigtiga frågan icke längre
kuade lemnas på den ståndpunkt af öfvergång, o-
suxerhet och vacklande, hvarpå den sig befinner,
utan att samhällets hela mnäringslif derigenom li-
der;; och Ståndet anförde äfven till Konungen åt-
skilligt angående sira åsigter i ämnet.
Kong!. Maj:t lemnade dessa handlingar till Kom-
mersekollegium, med befallning att efter pröfning
af kommitterades och 1823 års Rikets Ständers för-
slag inkomma med nytt förslag till förnyade för-
fattningar, så tidigt, att Kongl. Moj:t kunde blifva
i tillfälle, att före slutet af år 18355 fatta beslut.
Kollegium medhann ej detta förr än 1836, då för-
slagen aflemnades.
Utskottet hemtar af dessa förhållanden motiverna
till följande slutsatser:
4:0 att näringsfrihetens tillämpning och regle-
menterandet derom icke innefattar egenskap af
ståndsprivilegium, samt att båda statsmakterna blif-
vit ense derom, att frågan om en vidsträcktare fri
het i utöfning af handel och handtverk, är af eko-
nomisk beskaffenhet, och följaktligen beroende en-
dest af Kongl. Moj:ts nådiga pröfning och afgö-
rande;
2:0 att samma fråga, så vidt den önskningsvis
kuade bero och framställas af Rikets Ständer, re-
dan vid Riksdagen 1893 blifvit slutligen behandlad
medelst tre Stånds i grundlagsenlig ordning vid-
tagna beslut, samt Borgareståndets till Kongl. Maj:t
1 underdånighet aflåtna serskilda skrifvelser, jemte
i sammanhang dermed år 4830 ingifne förslag till
reglemantariska stadganden i förevarande ämnen.
I följd hvaraf, under loppet af sistlidne Riksdag,
de tro Stånden gemensamt och Borgareståndet en-
skildt, ytterligare hos Kongl. Maj:t i underdånig-
het anhållit, att näringsfrihetsfrågan i sin helhet
miåtie snart, medelst allmänt lagstadgande, blifva
sluiligen afgjord; och
3:o att under de många år, som förflutit, sedan
striden begyntes om näringsfrihetens bestämmande,
å:skilliga jomkningar i detaljer skett, men att icke
dess mindre de egentliga principfrågorna ännu för-
blifvit oupplöste, och antagit, å hvardera af de tvi-
standes sida, den riktning efier motsatta opinioner,
ett någon vänlig förening icke kan tillvägabringas,
och att förthy allt debatterande inom representa-
tionens serskilda afdelningar för ett dylikt ändamål!
måste bli onyttigt och föranleda snarare till äm-
nets iaveckling, än utredande; hvaraf åter tydligen
följer att en allmän önskan antyder, såsom enda
möjligheten att snart komma till reda i ett till-
stånd af oordning och förlägenhet, att Kongl. Maj:t
täckes begagna sin afgörande rätt, och sålunda, go-
nom ett utfärdadt lagbud, afsluta striden och der-
igenom upplysa alla vederbörande om deras lagli-
ga rättigheter eller reglementariska förbindelser.
Utskottet förmenar, att om regeringen hunnit be- :
ggna tiden efter år 1836 och att utfärda beslut i
denna angelägenhet, hade näringsfrihetsfrågan redan
upphört att vara ämne för missbelåtenhet och miss-
förstånd, och Utskottet anser att den således ickol
nu bör åter framställas till tvisteämne, utan före-
slår:
Att de till Utskottet remitterade motioner ickel
böra föranleda till annan åtgärd, än att Rikets
Ständer måtte besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
deruti Rikets Ständer i underdånighet tillkänna-
gifva den förmedan, att numera alla upplysningar
vunnits, som kunnat anses nödiga, i afseende på j
rättelser eller tillägg vid Rikets Ständers förslag till
lagstiftning om näringsfriheten med hvad dertill
hörer, samt att Kongi. Maj:t följaktligen, i öfver-
ensstämmelse med så väl de tre RiksStåndens, som
äfven Borgarståndets serskildt, tid efter aunen,
samt serdeles vid Riksdagen åren 4829 och 1830 i
underdånighet aflåtne önskningar, täcktes i nåder, !
ju för dess hellre, utfärda de allmänna författnin-
gtr, som skola i förevarande ämne till efterrättelse
lända.
Åtskilliga af Borgareståndets ledamöter hefva in-
stämt i en reservation af Hr Christerson, hvari den
åsigt framställes, att den år 4809 så mycket om-
tvistade 114 regeringsformen icke borde vara
utan all betydelse i denna fråga och Ständernas
rätt reserveras, att icke bero af tre Stånds beslut
och Konungens sanktion. Reservanterna yrka, att
en skarpare skilnad göres emellan stadsmanna- och :
Jandtmannanärisgar samt emellan handtverkerier
och fabriker, samt att alla näringar, utom landt-.
slöjden, böra under burskap i stad, såsom deras