tlilgalt så, att Svenska folket 1 kritllska tdpungter
åtagit sig en hög bevillning, beräknad blott för den
tid, som krisen skulle räcka. Att för någon tid
bära en tung börda, kam gå an och är ibland nöd-
vändigt. Men, hvad som en gång blifvit beviljadt,
det har staten behålllt såsom sin evärdeliga egen-
dom och inkomst, fastän de förhållanden upphört,
för hvilka det varit beviljadt. Staten harlakttagit
den grundsatsen, att aldrig släppa efter, hvad han
en gång fått i sina klor, och han räknar sig till
förtjenst, att han midt under det djupaste fredslugn
icke fordrar högre bevillning än den, som blef be-
viljad under de mest stormiga och oroliga tider,
då man måste ansträrga sina yttersta kraftor för
att rädda statens tillvaro. Summan är den, att
Svenska folket lider af öfverbeskattning, och att
denna är en bland hufvudorsakerna till dess fattig-
dom och obestånd. Och den, som nekar detta, har
har antingen icke reflekterat öfver saken och upp-
fattat dess rätta förhållande, eller har han saknat
förmåga att öfvertyga sig om en för honom obe-
haglig sanning, eller ock talar han, af mennisko-
fruktan, af lystnad efter menniskogunst, eller, med
ett ord, af något slags consideration, mot sin öfver-
tygelse. Och den, som gör det sistnämda med vett
och vilja, i en sak af denna beskaffenhet och denna
vigt, han är en förrädare mot sitt fädernesland och
emot sin — Konung.
Nykterhetssaken.
En väckelse är gifven, det är visst, en opposi-
tion har uppstått mot den der väl kända satsen,
att der, sem sviker uti dryckom, sviker ock i an-
drom styckom, och så mycket har denna opposi-
tion verkat, att nämnda sats icke mer uttalas med
samma sjelfförnöjelse som fordom, med samma an-
språk på bifall, samma säkerhet i tungomålet. O-
pinionen har börjat, om icke taga en annan rikt-
ning, åtminstone hejda sig, tveka och besinna sig.:
Och hvem kan neka opinionens makt? Ar det
icke hen, som sätter de eljest hvilande krafterna i
förelse och begagnar dem som blotta verktyg? Var
det icke hon, som, midt under sjelfva jerhåldern,
böjde den stålklädda riddaren på knä för den o-
beväpnade qvibpan och kastade jordens mäktige i
stoftet för don, som ingen makt hade, anpan än o-
pinionens? Nå väl, opinionen har börjat undergå.
förändring. Har ock nykterhets-absolutismens ja
kobinism ännu icke gjert rätt många proselyter;
så bidraga dock äfven Haltandrianers och Dagtin
giers girondister hvad de kunna till undergräfvans
det af den thron, på hvilken fylleriets legitimitet så
längs innehaft ett obestridt herravälde. Noekas kan
fmedlertid icke, att nykterhetsvännernas bemödande
i Sverige baft rirga framgång, jemfördt med den
i de Förenta Staterna, — om man eljest får sätta
tro till allt, som skrifves. Men har någom gjort
sig reda för ersakefna till detta fenomen? Jag
vill framlägga min åsigt deraf.
I Förenta Staterna är ingen herre och ingen
huad. Der är ingen klass i samhället, som lefver
och brillerar på massans utpressade skatter. Der-
före, om den bildade mannen der sägor till den råna
fyllhurden: Öfvergif bränvinet, ty det är ett för-
gift för kropp ach själs, kan denne icke svara ho-
nom så här: Så-å! Det är då icke nog, att du
och dina kamrater frossen på min bekostnad: du lj
vill tilll och med icke unna mig att taga en sup,
den enda njutning jag har råd att bestå mig, 8e-f
dan jag åt eder utgjort mina dryga och tryckande
skatter. I Amerika finnes icke de der vägarnes
nerifrån uppåt och uppifrån neråt, hvilka städse
försvåra passagen för allt, som skall fram; der är
jemn mark: hvar och en ser i den andra sin med-
borgare icke sin förman eller underhafvande; han
vet, att det är hans vederlike, som talar honom
till. Och hvad mäktigt inflytande on sådan om-
ständighet utöfvar, när det gäller, icke att befalia,
utan att öfvertyga, det kan ingen förbise, som kän-
ner menniskonaturen rätt. Låt en hop ursinniga
gastar ämna sig till ett dumdristigt streck, och
en förståndig menniska, som möter dem, skulle af-
råda derifrån: de skola vara stendöfva för hans var-
ning, de skola skuffa honom undan sig i diket. Men
låt en bland dem sjelfva säga: Nej, gossar! det
här går icke an, låt oss företaga något annat; han
skall genast aflsda hela svärmen, som en fårhop.
Vederlikheten är med ett ord väl blott en biem-
ständighet, men dock af oändligt inflytande, när
det gäller att öfvertyga en massa. Dessutom till-
hör väl denna sak mer religiositetens område, än
den å-la-modiska associations-andans och ordens-
vurmeri-andans, och i Förenta Staterna herrskar,
om jag får tro det lilla, jag derom läst, mor verk-
lig religiositet, än här. Det är ock ganska natur-
ligt, ty, der hvar och en får hafva tin tro, der har
ock hvar och en någon tro, någon religion; men,
der religionen är ställd under en statskyrkas al- i
lom bjudande och allom rådande katolicism, der
är mången utan all tro och religion. Religionen
tillhör, enligt sin natur, ett rike, som icke är af l
denna vörlden, och detta rike vill, lika litet som
något annat, lyda främmande lagar; det tål icke,
att verldens riken derinom bjuda och råda. Ehvad
kyrkan uppslukar staten, eller staten uppslukar kyr: !
kan, så kommer religionen under främmande her-
ravälde: hon tål icke detta slafveri, hon faller i
apati och vanmakt. Men detta må vara en sak för
sig. Allt nog, nykterhetens sak möter i Sverge
många hinder, som i Amerika icke finnas, Och
hvad säger nu den svenska bonden om detta nyk-
terhetsväsende? Jo, det säger han: Nu vilja de
förbjuda bonden att taga sig on sup; slutligen för-
bjuda de väl honom att äta också. Och de säga,
att de föregå med godt exempel: det tror jag rar
sandes väl! Jag har icke råd jag att köpa viner
och andra dyra utländska drycker. Orden äro icke
mina: jag anför dem bokstafligen, såsom jag dem
med mina begge öron hört af bondens mun. Lig-
ger nu i dessa ord någonting grundadt, någonting
träffande? Anmärkom nu först, att det hörer tilll
tonen i vissa kretsar att påstå, det bonden ingar
lunda blir fattig genom sina utlagor, utan genom
sitt fylleri. Man har ju till och med ibland il
tryckta skrifter fått se en kalkyl öfver, huru myje-
ket bränvinsimporten öfverstiger kronoutskylderna.
Detta är att indirekte säga till bonden: du skulle
supa mindre, så skulle du nog kunna utgöra dina
pålagor. Jag skulle mycket bedraga mig, om icke
något sådant äfven uttryckligen blifvit till honom