tlilgalt så, att Svenska folket 1 kritllska tdpungter åtagit sig en hög bevillning, beräknad blott för den tid, som krisen skulle räcka. Att för någon tid bära en tung börda, kam gå an och är ibland nödvändigt. Men, hvad som en gång blifvit beviljadt, det har staten behålllt såsom sin evärdeliga egendom och inkomst, fastän de förhållanden upphört, för hvilka det varit beviljadt. Staten harlakttagit den grundsatsen, att aldrig släppa efter, hvad han en gång fått i sina klor, och han räknar sig till förtjenst, att han midt under det djupaste fredslugn icke fordrar högre bevillning än den, som blef beviljad under de mest stormiga och oroliga tider, då man måste ansträrga sina yttersta kraftor för att rädda statens tillvaro. Summan är den, att Svenska folket lider af öfverbeskattning, och att denna är en bland hufvudorsakerna till dess fattigdom och obestånd. Och den, som nekar detta, har har antingen icke reflekterat öfver saken och uppfattat dess rätta förhållande, eller har han saknat förmåga att öfvertyga sig om en för honom obehaglig sanning, eller ock talar han, af menniskofruktan, af lystnad efter menniskogunst, eller, med ett ord, af något slags consideration, mot sin öfvertygelse. Och den, som gör det sistnämda med vett och vilja, i en sak af denna beskaffenhet och denna vigt, han är en förrädare mot sitt fädernesland och emot sin — Konung. Nykterhetssaken. En väckelse är gifven, det är visst, en opposition har uppstått mot den der väl kända satsen, att der, sem sviker uti dryckom, sviker ock i androm styckom, och så mycket har denna opposition verkat, att nämnda sats icke mer uttalas med samma sjelfförnöjelse som fordom, med samma anspråk på bifall, samma säkerhet i tungomålet. Opinionen har börjat, om icke taga en annan riktning, åtminstone hejda sig, tveka och besinna sig.: Och hvem kan neka opinionens makt? Ar det icke hen, som sätter de eljest hvilande krafterna i förelse och begagnar dem som blotta verktyg? Var det icke hon, som, midt under sjelfva jerhåldern, böjde den stålklädda riddaren på knä för den obeväpnade qvibpan och kastade jordens mäktige i stoftet för don, som ingen makt hade, anpan än opinionens? Nå väl, opinionen har börjat undergå. förändring. Har ock nykterhets-absolutismens ja kobinism ännu icke gjert rätt många proselyter; så bidraga dock äfven Haltandrianers och Dagtin giers girondister hvad de kunna till undergräfvans det af den thron, på hvilken fylleriets legitimitet så längs innehaft ett obestridt herravälde. Noekas kan fmedlertid icke, att nykterhetsvännernas bemödande i Sverige baft rirga framgång, jemfördt med den i de Förenta Staterna, — om man eljest får sätta tro till allt, som skrifves. Men har någom gjort sig reda för ersakefna till detta fenomen? Jag vill framlägga min åsigt deraf. I Förenta Staterna är ingen herre och ingen huad. Der är ingen klass i samhället, som lefver och brillerar på massans utpressade skatter. Derföre, om den bildade mannen der sägor till den råna fyllhurden: Öfvergif bränvinet, ty det är ett förgift för kropp ach själs, kan denne icke svara honom så här: Så-å! Det är då icke nog, att du och dina kamrater frossen på min bekostnad: du lj vill tilll och med icke unna mig att taga en sup, den enda njutning jag har råd att bestå mig, 8e-f dan jag åt eder utgjort mina dryga och tryckande skatter. I Amerika finnes icke de der vägarnes nerifrån uppåt och uppifrån neråt, hvilka städse försvåra passagen för allt, som skall fram; der är jemn mark: hvar och en ser i den andra sin medborgare icke sin förman eller underhafvande; han vet, att det är hans vederlike, som talar honom till. Och hvad mäktigt inflytande on sådan omständighet utöfvar, när det gäller, icke att befalia, utan att öfvertyga, det kan ingen förbise, som känner menniskonaturen rätt. Låt en hop ursinniga gastar ämna sig till ett dumdristigt streck, och en förståndig menniska, som möter dem, skulle afråda derifrån: de skola vara stendöfva för hans varning, de skola skuffa honom undan sig i diket. Men låt en bland dem sjelfva säga: Nej, gossar! det här går icke an, låt oss företaga något annat; han skall genast aflsda hela svärmen, som en fårhop. Vederlikheten är med ett ord väl blott en biemständighet, men dock af oändligt inflytande, när det gäller att öfvertyga en massa. Dessutom tillhör väl denna sak mer religiositetens område, än den å-la-modiska associations-andans och ordensvurmeri-andans, och i Förenta Staterna herrskar, om jag får tro det lilla, jag derom läst, mor verklig religiositet, än här. Det är ock ganska naturligt, ty, der hvar och en får hafva tin tro, der har ock hvar och en någon tro, någon religion; men, der religionen är ställd under en statskyrkas ali lom bjudande och allom rådande katolicism, der är mången utan all tro och religion. Religionen tillhör, enligt sin natur, ett rike, som icke är af l denna vörlden, och detta rike vill, lika litet som något annat, lyda främmande lagar; det tål icke, att verldens riken derinom bjuda och råda. Ehvad kyrkan uppslukar staten, eller staten uppslukar kyr: ! kan, så kommer religionen under främmande herravälde: hon tål icke detta slafveri, hon faller i apati och vanmakt. Men detta må vara en sak för sig. Allt nog, nykterhetens sak möter i Sverge många hinder, som i Amerika icke finnas, Och hvad säger nu den svenska bonden om detta nykterhetsväsende? Jo, det säger han: Nu vilja de förbjuda bonden att taga sig on sup; slutligen förbjuda de väl honom att äta också. Och de säga, att de föregå med godt exempel: det tror jag rar sandes väl! Jag har icke råd jag att köpa viner och andra dyra utländska drycker. Orden äro icke mina: jag anför dem bokstafligen, såsom jag dem med mina begge öron hört af bondens mun. Ligger nu i dessa ord någonting grundadt, någonting träffande? Anmärkom nu först, att det hörer tilll tonen i vissa kretsar att påstå, det bonden ingar lunda blir fattig genom sina utlagor, utan genom sitt fylleri. Man har ju till och med ibland il tryckta skrifter fått se en kalkyl öfver, huru myjeket bränvinsimporten öfverstiger kronoutskylderna. Detta är att indirekte säga till bonden: du skulle supa mindre, så skulle du nog kunna utgöra dina pålagor. Jag skulle mycket bedraga mig, om icke något sådant äfven uttryckligen blifvit till honom