nas genom religionsundervisningen, kunna, om
man så vill, äfven upphinnas genom folkskolan,
och dessutom ännu några flera, på statens väl-
färd direkt verkande; och skulle åter några syf-
temål bättre upphinnas blott och bart gexom
den kyrkliga undervisningen och genom blotta
folkskolan, så är det ändå visst, att folkskolan
alltid kommer att bispringa och underbjelpa
hvarje ändamål, som vinnes inom kyrkan. Ty
hvarigenom är det som religionslärare utmärka
sig framför religionsåhörare? Är det icke ge-
nom den tillsats af verklig bildning, hvilken
de fått på sin del? Och är det icke just den-
na tillsats, som nu är fråga om att införa,
fastän i en lägre grad, ifolkskolan. Hvad må-
ste följden blifva af den högt fruktade upplys-
ningens stegrande inom folkskolan, i afseende
på presternas förhållande till sina åhörare? In-
gen annan än att presterna borde få lättare att
uttrycka sig, och lättare förstå, då åhörarne
sjelfva i någon mån äro delaktiga af den bild-
ning, med hvilken lärarne sjelfva prunka. Sed-
nare tiders homileter hafva börjat att inse nöd-
vändigheten af att äfven på predikstolen söka
att amalgamera det kristliga lifsämnet med den
närvarande tidens bildning, på det satt intet
svalg dem emellan måtte uppstå, som kunde
bindra kristendomens inflytande i alla sferer af
verksamhet och lif. Huru mycket underlätta-
des icke efterföljandet af denna regel, derige-
non att allmogen sjelf, som i allmänhet utgör
den förnämsta, oftast enda delen af åhörare,
personalen inom fäderneslandet, hade åtminsto-
ne så mycken reda på tidens gång, att man
kunde nämna för dem de allmännaste begrep-
pen i hvarje kunskap, utan fara att miss-
förstås eller icke ens förstås. Anmärkaren sät
ter visst icke så högt värde på tidens upplys-
ning, han tror, att vi ganska väl, så herrar som
bönder, kunna blifva saliga utan inhemtande af de
oändligt många kunskaper i alla vetandets riktnin-
gar, hvaraf vår tid öfverflödar. Men då hela
slägtet en gång ätit af kunskapens träd, så
måste ett fortsatt älande deraf bota skadan;
det kan ej hbjelpas. Ej heller bjelper det der-
med, att en och annan, t. ex. de lärde, prest-
ståndet och några andra äta. Alla, som fallit
genom kunskapen, måste genom samma kun-
skap, genom hvilken de fallit, tillbaka igen. )
Således ligger det i slägtets natur, att kunska-
per måste slägtet ha, och ingen, som bör till
slägtet, får derifrån uteslutas. Aro nu alla
bröder och den ene skyldig att bjelpa den an-
dra, och är staten just en sådan bjelpanstalt,
för upprätthållande af hvarje enskilds rätt så
följer deraf nödvändigt, alt steten måste be-
kymva sig om, att befordra alla sina medlem-
mar till kunskap och ljus. I huru stort ma?
Jemt upp i så stort målt, som är till finnan-
des, i den närvarande tidpunkten, i hvilken
staten verkar. Är det ock visst, att det hela
endast befioner sig väl, när hvarje dess del är
i välstånd, och består det hela blott i mindre
delar; så är det obegripligt, huru en sådan upp-
lyst och skarpsynt man, som Prosten Å., kan
komma till en sådan slutsats, att folkskolans
bildning endast vore gagnande för kommunen,
och derföre endast och allenast af densamma
borde besörjas. Äro då de kunskapsämnen, som
folkskolan skulle meddelas, såsom ekonomi,
naturkunskap, jordbeskrifning och jordmäts
ningslära, m. fi., så litet vigliga för samhället,
rvarföre lögges då så stor vigt på dem hos
samhällets styresmän (embetsmännen), och hvar-
öre hafva de lärt dem, om de icke skola lära
ut dem åt andra, och hvar skola de till det si-
sta gagna, om icke på landsbygden? Om nu
andsbygden sjelf ville draga försorg om in-
vemtandet af de ämnen, för hvilkas meddelande
it embetsmännen staten redan gjort så stora
ippoffiingar, skulle då staten icke beredvilligt
så folkets önskningar till mötes och räcka det
n bjelpsam hand? Det förefaller oss, liksom
nan i förevarande fall bandlade på samma sätt,
om om man nekade en gosse studiebiträde,
är ban ville studera på egen hand; men så
ort han Jät tvinga sig till studier, påkostades
jan oändliga summor. Här förutsättes, att fol-
et sjelf ville upplysningen: men saken förhål-
er sig lika riktigt, om folket skulle tvingas
lertill. Ty staten ) har en gång upphäfvit sig
Her blifvit vald till förmyndare, och det må
an gerna vara, blott han är det med besked,
synnerhet när det är fråga om individernas
pplysning och sanna väl. Det är en commal
argon bland menniskor af alla stånd och kias-
er, att mdet bästa man kan lemna sina barn
r upplysning; ty detta arfkan icke bortfagas.
Må staten, i afseende på sina barn, äfven be-
jerta denna gamla fadersregel och i upplys-
ingsfrågor icke skilja sina intressen från kom-
nunernas!
.
) Jomför Menniskoslägtets Saga I, p. 58.