OM FOLKUPPLYSNINGEN I SVERIGE.
Andra Artikeln.
Vi yttrade i slutet af den förra artikeln or
detta ämne, att vi ansågo lämpligt välja et
yttrande af Hr Prosten Åstrand, afgifvet i Fat.
tigvårdskommitten, till apropos eller utgångs-
punkt för vår polemik i detta ämne. Isynner-
het tyckes det förtjena att tagas i betraktande
hurusom då Hr Prosten vill göra gällande der
satsen, att ingen kan tvingas att inhemta et:
; kunskapsmått öfver bans behofp -— stigande
hvarmed utan tvifvel menas, att emedan bon-
den icke sjelf inser behofvet af politisk upp-
lysning, eller, för att tala i öfverensstämmelse
med föregående bild, emedan bonden, under
det herremannen oupphörligt stått på honom,
vuxit krokig och således på mången god dag
icke fått del af ljuset, så har han ändtligen
kommit derhän, alt han sjelf anser sig icke
behöfva det, hvartill han aldrig förnummit, att
han hbaft någon rättighet, och när han kommit
på denna punkt, så bör målet med hans ute-
slutande från politisk upplysning, nemligen en
deraf följande politisk träldom, anses vara vun-
net, och det vore inkonseqvent att begå ett
nytt tvångsmål genom att bocka upp igen den
nedtryckta ryggen, samt dymedelst omintetgöra
sina förra vackra arbeten. Emedan satsen o-
utvecklad bar sken af sanning för sig, så bar
den indragit inom sin trollkrets fyra andra
Herrar i kommitten, nemligen Hr Biskop Heur-
lin, Dr Anjou, Generaldirektören Livijn, och
Major Palander. Alla desse herrar hafva för-
enat sig med Prosten Å. om den meningen,
att, sedan foiket blifvit så nedbockadt mot jor-
den, att det icke mera anser sig behöfva annat
ljus än solljuset, för att påta i jorden, så bör
man framgent hålla dem i okunnighet om hvad
desammas frid tillhörer, eller med andra ord,
emedan de sjelfva icke inse sitt behof af poli-
tisk upplysning och uppfostran, så bör man ic-
ke lägga tu strån i kors för att skingra deras
förvillelse. Men sägen oss, mine herrar! skulle
man icke med lika rätt kunna påstå, att ingen
kan tvingas till en moralisk bandling, som öf-
verstiger hans moraliska behof, d. ä. hans käns-
la af det moraliskt rätta. De gifvas ju t. ex.
de, hvilka icke akta för rof att offentligen ned-
svärta medmenniskors moraliska karakter och
att tillställa de hätskaste oroligheter mellan
medborgare. Skulle man nu icke kunna tvinga
dessa för den allmänna säkerheten farliga per-
soner att, åtminstone i det yttre, antaga en bät-
tre moral, än de sjelfva anse sig behöfva? Det
är ju tydligt, att kunskapens nödvändighet uti
ifrågavarande fall icke kan bestämmas af den
subjektiva känslan af dess behof eller icke bhe-!
hof; ty denna känsla kan vara förderfvad, för-
alskad, såsom oftast är händelsen med känslor,
och som just är händelsen uti ifrågavarande fall.
En Lapp, en Hottecntott, eller Vilden i allmän-
het — icke känner han behof af det, som vår
allmoge nu likväl anser sig behöfva, t. ex. en
ckort undervisning om nödiga stycken som hö-
ra till vår kristendom, föreställd i frågor och
svar,; men skulle missionsverket derföre icke
söka att bibringa honom katekesisk undervis-
ning? och huru mången af våra bönder, för att
taga exempel af den jordiska upplyningen, an-
såg väl, för ett decennium sedan, odlingen af
klöfver, jordens enskiftande m. m. nödvändigt:
