(och två kammarskrifvare, hvilket Utskottet icke-
funnit skäl tillstyrka.
Kontraktsprosten Tunelius talade för förhöjnin
gen ad interim, tills nästa riksdag. Antog såsom
hufvudregel att lönerna till statens embetsmän må-
)este vara tillräckliga, om ej all lust och drift att
fullgöra sina åligganden skall försvinna och tillfo-
(ga det alimänna långt större skada än de besparda
Rikgdalerna. Meddelade åtskilliga uppgifter om gö-
romålens tilltagande I Statskontoret efier år 1896.
Hufvudgakligen i enahanda syftning yttrade sig
Prosten Stenhammar, Biskoparne Holmström, He-
dren och Heurlin, Doktorerne Agrell, Bruhn, Pro-
sten Hallbeck, Prolessor Grafström, äfvensom Bi-
skop Tegner, hvilken derjemte i förbigående gaf
StatsUtskotier ea anmärkning i afseends på Ut-
skottets skäl för afstyrkande af det ökade enslaget.
Det första af dessa skäl, hvilket man kunde be-
nämna generalbasen, vore redan återremitteradt till
Utskottets närmare begrundande, och alla de öfri-
ga skälen torde få vandra samma väg.
För bifall till betäxkande: talades deremot Kon-
traktsprosten Sandberg, hvilken visst icke ville be-
strida hvad som anfördt blifvit om mängden af gö-
romålen och vigten, men hyste den betänklighet,
att icke blott tjenstemännen i de lägre graderna
egde befattningar på flera ställen, utan hvad än
mera vore, och hufvudsakligen betydde, att leda-
möterne voro i tillfälle att på andra ställen be-
kläda vigtiga platser såsom direktör vid Kongl.
Maj:ts hefzapell och spektakler, ladamot i Rikets
Allmänna ärenders beredning, ledamot i Kongl. Ge-
neraltulistyrsisen m. m. Om tjenstemännens tid u-
teslutande egzgmades åt göromålen vid det embets-
verk, der de först blifvit anställde, förmodade han
att den nu ifrågaställde förökade personalen icke
funnes af bebofvet påkallad. Derusti instämde Pro-
siarne Lindmark och Källgren, Kontraktsprosten
P. G. Svedelius, Prosten Ödmann.
1 ssmma anda talade äfven Kontraktsprosten
Nordhammar, som tillade, att det vore i högsta
måsto önskvärdt, om med tjenstemännens både å-
ligganden och löner så förfogades, catt den dyr-
bara tiden ej mårte upptegas af språng från det o-
na embetsverkot will det andra. Afven Prosten
Säve, hvilken tillika med besvarardo upptog chvad
en snillrix Talare tillåtit sig skämta öfver on så
kallad generalbas,, den Utskottet ansågs nog ofta:
bagegna såsom inledaing till sina betänkanden och
afslag, i afseende hvarpå hen förmodade det icke
kunna vara någon obekant, hvilken denna uppslags-:
ton är, samt att den ej helier kan af någon rö-
presentant jäfvas, neimligen statens knappa tillgån-
gar och den förväntade nya organisationen af em-
batsverken, föe hvilken men ej velat bevilja stör-
re embetsmarnaporsonal och löceförhöjningar. Der-
emot ville han hemställa, hvilken grundtomen kun-
de vara hos de värde talare, som idkeligen yrka!
på ökade anslag för de fleste af civilv embetsver-!
ken, om icke den borde anses hvila på följande
begge förutsättningar: comåttligheten al embett-
verkens behof och outtömiigneten af statens till-;
gåpgars. Prosten Sidner förenade sig häri. I
e Biskop Tegner replikerade Prosten Säve att i.
siället för ast kalla Utskottets allmänna princip
ageneralbaso, kunde han beaxämna den med lecus
communis (Gemeinplatz) eller en sanning, som rik-!
tig i sig sjelf, likväl vid tillämpningen kunde mä-
ta hvarjehanda svårigheter, stundom en ogörlighet.
I afseende på Prosten Säves hemställan om upp-
slagstonen, som låge til! grund hos dem, hvilka, o-
like honom, yrkade ökade anslag för embetsver-
ken, tillkom det icke Talaren ensam att derpå sva-!
ra, och, ehuru han helst sett, ait en sådan fråga!
uteblifvit, finge han för egen del förklara, att han
icko fann det med en klok hushållning förenligt,
au likt och olikt afslå begärda anslsg, på samma
gång som man erkände deras nödvändighet.
Biskop Bedren förnekade icie grundsatsen för
det samtidiga beklädandet af flara tjenster och era-
beten, men hvilket i ve: kställigheten ofia mött hinder,
som icke läto sig besegras. Om satsen antogs,
fordrades i sammenharg dermed en annan lika o-
eftergiflig, att tjenstemännen böra vara så tillräck-
ligen lönte, att de icke behöfde ätaga sig någon!
annan befattning. Frågade om man kunde vänta
sig, alt en person, som efter sju å åtta års lönilös
tjenstgöring vann en befordran med 400 R:drs lön,
icke både borde och måste, om sig så göra lät, på
annat håll öka sin förtjenst och sina tillgångar. Kun-
de man fordra elier beräkna, att tjerstemännaen akul-
le vara upptagna ef de, enligt instruktionen dem
åliggends göromål från morgon till sfton, så bor-
de äfven lönerna derefter vara afpassade, men så-
dant torde falla sig tungt för statsvorket och i
verkställigheten omöjligt. Derföre måste det stå!
hvar och en öppet att begagna sin tid och sina
krafter såsom honom bäst syntes, då det lät för-.
ena sig med ets nöjaktigt fullgörande af åtagne
tjenstepligter. Deruti instämde Prostarne Tunelius
och Berlin semt Doktor Wieslander.
Tiorde punkter. Kongl. Kammarrätten. Kongl.
Moj:s hade äsiat en tillökning i staten af 13 075!
Rdr 28 sk. 9 rst., hvilkes Utskottet afstyrkt.
Dokor Björkman. Det redlösa skick, hvarutihbant
bofarade, att erabetsvarken korame at: försättas ge-li
nom den föreslagna löreregleringen, torde i främ-;
sta rummet träffa Kammarrätten, som af bespa- 4
singorna årligen åtnjutit 45,000 Rdr. Då sådana j
icke vidare funnos, kunde han ej inse annat än q
att, under förbidan på den väntade reorganisatio-(
nen, detta embetsverk torde, till stort mehn för ä-(
rendernas gång, komma at i sin verksamhet af-;
stadna. Yekadoderföre återremiss. Ungefär isam-:
na syftning yttrade sig Blskoparne Hedren, Teg-1
rer och Heurlin sami Prosten Stenhammar, och 1
i anslaget måtte på interimstat till nästa rikedagc
ippföras. Äfven Doktor Thomander snsåg en till-s
ökning i Kammarrättons stat, med afseende på den
mängd af göromål, hvaraf den vore öfverhepad,.
oundvikligen nödig, men reserverade sig deremot 1
utt den må på ordinario fot bestämmas. Äfvenlz
Kontraktsprosten Halibeck wmedgaf ökade lönean-:
I
8
r
O
a
0
s
lag, men tillade: cMan talar väl om de många
nål, som der förekomma, och jag medger detta,
nen man bör icke holler förtiga, att de på ett e-
et sätt tillskapas. I revisiomskontoren göras an-
närkningar, hvilka, till förklarings afgifvande, kring-
ändas i landsorterne, icke sällan vittnande om o-
unonighet och mindre sktsamhet, samt blifva, se.
an da med färklasing åtarknan dt ill tärna I.