DAT VE, CMV HVHACH POR HaStt fora sig,
är för henne blott ett oväsenduliigt fohum på
lifvet, men beberrskar hennc icke; hon har mäk-
tat se förbi det — icke genom studier, icke
genom en oftast förslöande verldserfarenhet, u-
tan genom denna sinnets fullkomliga renhet,
som aldrig förvärfvas, men deremot så lätt för-
loras. Det blir läsaren genast så lätt om hbjer-
tat; han känner, att der finves ingenting koust-
ladt, tvingadt, konventionelt. Religiositeten är
sann och djup cceb urartar aldrig till den sjelf-
plågande martyrdomen eiler det i tid och otid
pjunkande (vi bade så när sagt prunkande) pie-
steriet, som tråkar ut oss hos så mången annan
qvinlig författare. Den är kärlek, men glad
kärlek, lefnadsfrisk och förtröstansfull. Den är
icke instuderad ur katekeser, utan ur egen me-
ditation — ty deraf synes förf. hafva varit mäg-
tig — och framför allt utur bjertat.
Lika fri som förf. är från det andliga kotte-
riet, lika upphöjd är bon äfven öfver detta verlds-
liga pryderi, som Lbos många andra likasom på
hvar sida hviskar åt oss: nog vet jag en hel
bop om denna verldens smuts, men förstår att
kämpa deremot, åtminstone att dölja mina kun-
skaper. Den fullkomligt rene vet icke någon-
ting att dölja och behöfver ingen ting kringgå
med förtäckta ord. Det orena är för borom
en abnormitet, icke en egen verld med egna
låckelser och egna strider mot Jåckelserna. .
Men, säger man, denna renhet är dock en
ofullkomligbet; och med den kan man icke må-
la verlden, sådan hon nu är. — Ja, tyvärr
ligger en hel hop sanning i denna invändning,
så vida detta asådan hon är, skall betyda det
samma som sådan verlden i. allmänbet är. De
målare, som offrat hela sitt lif på endast ma-
donnor och englar, äro visserligen äfven ofull-
komliga, emedan de icke tillika målat djeflar
och ohyggligheter; men vi älska dem dock och
— — förlåta dem många nuditeter, som vi icke
skulle förlåta de andra. Desse veta också det-
ta och vakta sig gerna att ge oss något att
förlåta; de veta, att icke blott dem renovm äro
all ticg ren, utan äfven den orenom ingen
ling ren,
Näst derna höga renhet har ingen ting hos förf.
frapperat oss så, som den ovsnliga förmågan att
individualisera, stt af sina bjelter och bjeltinnor
göra menniskor, icke lufibilder, icke idealer. De
flesta romaner — äfven de Kaldra som sötaste, åt
hvilka åtminstone det sköna könet ville resa äre-
stoder — förefalla oss oftast såsom hertigens af
Palagonia beryktade trädgård, der da granpneste
blommor och buskar prunkade, men samtlige gjor-
da ef färgadt glass eller andra oförgängliga ämnen.
Naturen var bara, som man säger, något auppbjelpte;
der hennes färger icke voro nog bjerta, hennes pro-
portioner icke alldeles efter den böge ägarens smek,
der hade men fuskat aldrig så litet och åstadk:or-
mit en behöflig, smakfull förbättring. Allt, som
möjligen kunde astöta ögat, var visligen undan-
röjdt och, hvad som fsttedes, ditlsgdt. Det var en
nalionel trägård, der naturen icke fick luxuriera
eller tiliåta sig anbormiteter.
Så äro de fleste al de menskolifvets örtasårdsr,
som upplåtag för oss i moderna romener, held:
dem af författarinnor; och det har derföre fröjdat
038 mer än venligt att beskåda de figurer, dem nu
ifrågavarande författarinna framställt till åskådan-
de. Då äro menniskor, mer än vi nyligen sett.
Framför all: skulle vi till Järnrens uppmärksambet
rekommendera en Fröken Eva Nordenspets — den
älskligeste och frisksste vareise, hvarmed vi nyss
gjort bekantskap. Ebo som utaa en varm känsla
omkring hjertat ken betrakta denna muntra, men
tillika allvarliga Eva, den har sannerligen intet
i paradiset att göra. Och bexnes vän, Gunnila
Cederliog, som skall utgöra ett ef de der högre
begåfvede och lugnt, som Greklands guder, verksn-
de väsenden, äfven hon är menniska, då deremot
våra öfriga författarinnors tillstymmelser i samma
väg äro odrägliga fantssier, stränga och sjukliga,
med spörlif om själen. När de uppträda på sca-
nen, erfar man samma känsla, som en skolpojke
i ett kyrkförbör; man nödgas erkänna, att de äro
mycket moraliska och religiösa och fördiga att —
dö för en idee. Do säga väl, att de vilja lefva för
den; men vi få aldrig riktigt i vårt hufvud, att de-
ras diktan och traktan är lefva. För att undvika
skandal, vilja vi icke nämna någon af dess. dygde-
nes och religionens martyrer; men läsaren känner
lätt igen dem. Gunnila deremot är, med bela sin
storhet, ganska treflig och lefnadsfrist, lika som
Margareta Alden.
Två olika exemplar af samma porträtt äro dssca
båda förträffligheter imedlertid icke; och just här-
utinnan skiljer sig förevarande författarinna från
sina föregångsrinnor i slimänhet. Dessa hafva en
gång förfårdigat en typ af allt stort och ädelt; och
tem framhbafva de alltid identisk, om än något o-
lika kostymerad. Gurnila och Margreta äro der-
emot icka blott olika uistyrda, utsn äro genska
riktigt två o!ika menniskor, hvilket vill säga nå-
gon ting helt annst. i .
Läsaren skall säkert instämma i detta vårt om-
döme och således äfven i vår bodräfvelsa öfver, att
en dylik tslang skulle bortryckes i förtid och icke
hinna (eller kanske rättare icke hinna förvärfva
nog sjelfförtroende, för att våsa) förstega något ar-
bete af videträcktare plan. Hvad vi fått, är frag-
menter, eskisser, försötr. Vi vilja icke gå allmän-
eten i förväg, eller minska dess nöje, genom fram-
tällning af någon analys af planer cch upprännin-
sr i desivcken, som aSmåsakernpo innebålls. Des-
a planer äro tills vidare blott bisaker; men de
ro dock af den beskaffenhet, att de låta oss ange
iylika af stort värde, i fall en större tenko ekolat
enomföres.
Då allmänheton vy
gen har gå myckat att sak.