nvarom våra ensklida sängsäiskaper dageiligen öfvertyga. En förtjepst måste man likväl medgifva theaterns sångskolor, nemligen att hbafval dragit unga personer från sina yrken, uppe-j bållit dom en tid med öfningar och sedan förkastat dem som oduglige. Skuile Hans Excellens vilja sätta dessa fakta i tvifvelsmål, så är man beredd att tjena med ett och annat bevis. Det svåraste skälet är likväl, att de enskilda teatrarne gifva så oskickliga och osnständiga pjeser. För stt bestyrka detta, använde Talaren mångfaldiga argumernter och främst den ganska geniali-l ska redan för 6 år sedan begagnade liknelsen em de tvenne misörerne, hvaraf den segrar, som gräfver sig djupaet ned i dyn, d. v. eg. som ger de smutsigaste styckena. (Man trodde hittills, att minörerne icke gräfde egentligen i smutson, uten i jorden under fisndens förskansningar.) Insändaren erkänner gerna, att han icke är mycket bevandrad på denna terrärg och gålsdes ganska villig, att öfverlåta den till Hans Exc. ensamma dizposition. Han måste erkänna, det han icke sctt och aldrig hört talas em något oanständigt stycke gifvet på någon enskild Svensk tbeater, och han skulla vara Herr Grefven särdeles förbunden, om han täcktes anföra något sådant. Deremot ihågkommer han sig hafva sett på Kongl. theatern eit stycke kalladt: Fostersonen, hvars grund och heia utveckling hyllar på den högst anständiga och trefliga historien, att en ung officer, midt under striden mot sitt lands fiender och invid dess hufvudstads murar, röfvar åt sig en ung, aldeles obekant flicka, för att mot henne begå ett skändligt väld; kan har der sett den af Hans Exc. såsom ett af mönstren i god smek citerade Tartujf, förträfflig och klassisk, som hvar man vet, men emot hvars stränga ärbarhet, efierl vår tids begrepp, en och anvan invändning må hända kunde göras; Don Juan med sio gudomliga musik, men sitt ganska menskliga innehåll, der otrohet, våld och list, svaghet och begär i hvart ögonblick omvexla med hvarann och med sina föremål, der den ena qvinnliga personen visar sig till en verkligt förvånande grad eftergifven; den andra på sjelfva bröllopsdagen ett alltför lätt fångadt rof för förförelsea, och den tredje just för några veckor sedan hörts i ett då sjunget, men förut alltid förbigångetrecitativ, förtro sin älskare, ett hon om natten såg en främmande man hos sig inträda och dervid anade ingenting ondt, emedan hen trodde att det var han; Kotzebues pjeser med sin slippriga moral, nästan endast uppförde på Kongl. teatern; och slutligen denna balett, som Hr Grefven försäkrar vara ett så nödvändigt ingrediens i en Kongl. teater, men som alla enskilde ha dex olyckan att sakna, denna baleti med sina nuditeter, sina bensträckningar, sina luftiga drägier, hvari inte fruntimmer utom teatern skulle vilja blifva öfverraskad hemma i sin boudoir, än mindre deri synes i ett sällskap. Men hvilka äro då de enskildte theaterdirektörer, dem H:r Grefven beskyller för stt så djupt gräfva sig ned i smutsen? Jo, Herr Torslow, om beskaffenheten af hvars repertoir hvar och en kan öfvertyga sig; Herr Djurström, en af våra utmärkta litteratörer och af hvars öfversatta stycken Kong. theatern tillegnat sig en sior del; de öfriga kringresande theaterföreståndarena, Herrar Berggren, Wallin, Broman m. fl. angående hvilka man likväl icke hört talas om att de smutsat sig, hvarken med valet af stycken eller med någonting annat — man kan nemligen icke supponera, att Herr Grefven anklagar andra parter, än dem som finnas. Vi ana, ait de mot hans beskyllningar ha en och annan reklamation att göra. Herr Grefven säger sig böra undantaga hbufvudstäder, der theatrarna stå under ovilkorlig censur. I sådant fall måste Stockholm undantagas, der en sådan censur sedan 6 år tillbaka är införd, en censur, så ovilkorlig, som någon kän vara, emedan den icke innehåller ens ett spår af någon instruktion för censorerne, och som skulle kunna lemna dessa tillfälle att efter godtycke förbjuda hvart enda stycke, ämnadt att uppföras på en theater, i fall icke lyckligtvis lagens verkställare haft något mera vanlig takt än dess fader Herr Siatssekreteraren v. Hartmansdorff. Men censuren gäller icke blott Stockholm, den gäller alla provinstheatrar. Således faller skulden för deras nedgräfvande i smutsen, i fall de någon gång skulle roa sig med ett dylikt experiment, icke på dem, utan på censorerne. Men dessa äro statens embetsmän; följaktligen uppkommer här i landet aldrig någon förbrytelse mot seder och anständighet, och följaktligen kan man om Herr Grefva Löwenhjelms tal fråga detsamma som en Engelsk parlaments-ledamot om en annans: aTalade den värde herren om frågan eller talade han icke om frågan? Om han icke talade öfver frågan, om hvad i naturen eller utom densamma, talads han då? Men vi börja ana: Herr Grefven talade om den snön som föll i fjol; han talar om hvad som icke mer är till; han talar om de enskildta theatrarna innan de lyckliggjordes af consuren och sattes inom bank och stör. Fy skäm ut Er, j obeskedliga och oanständiga Stockholmsboer, som i några och tretio år förut hvarjo sommar på Djurgården sett dessa djupa gräfoingar I smutsen, utan att hvarken Era lukteller syn-organer doraf funnit sig stötta!l ja, blygens alla Svenska städers innevånare och possesjonater på landsbygden rundtomkring, som fördragit åskådandet al så mycken skandal! Veten då icke, att hvad som passar för adeliga sköllemärkens innehafvare, passar icke för Er, som iren till för att arbeta och betala skatter? Men ycker sig härvid höra ett rop från östan, ett rop rån vestan, ett rop från alla fyra väder, som pro.esterar mot beskyliningen, försäkrands, att de ej olifvit varse någontingoanständigt, någonting för seierna kränkande uppfördt på theatrarna. Deri nåste de ropande ha orätt; ty att Herr Grefyven kulle vilja inför sitt Stånd och inför nationen oroducera uppgifter, tagaa helt och hållet ur luf-. en, är icke troligt, borde åtminstone icke vara det. l: Men måhända — vi säga måhända, ty man kanl! Uldrig så noga veta hvart fantasiens vingar föra enl: i alare, när han en gång kommit i farten — menar Ir Grefven icke Sverige. Visserligen skulle man tunna tro, att han det gör, emedan han omnämrer Stenborgs theater såsom ett undantag, ehuru l lågon påstår sig komma ihåg, att just der spola-: es: Den förförde ynglingen, der åskådaren inför-: les i en offentlig skökas boudoir och fick höra hen -l! 18 öfverlägga med sin förtragna Om sättet att hat.