nvarom våra ensklida sängsäiskaper dageiligen
öfvertyga. En förtjepst måste man likväl med-
gifva theaterns sångskolor, nemligen att hbafval
dragit unga personer från sina yrken, uppe-j
bållit dom en tid med öfningar och sedan
förkastat dem som oduglige. Skuile Hans Excel-
lens vilja sätta dessa fakta i tvifvelsmål, så är man
beredd att tjena med ett och annat bevis.
Det svåraste skälet är likväl, att de enskilda
teatrarne gifva så oskickliga och osnständiga pje-
ser. För stt bestyrka detta, använde Talaren mång-
faldiga argumernter och främst den ganska geniali-l
ska redan för 6 år sedan begagnade liknelsen em
de tvenne misörerne, hvaraf den segrar, som gräf-
ver sig djupaet ned i dyn, d. v. eg. som ger de
smutsigaste styckena. (Man trodde hittills, att mi-
nörerne icke gräfde egentligen i smutson, uten i
jorden under fisndens förskansningar.) Insändaren
erkänner gerna, att han icke är mycket bevandrad
på denna terrärg och gålsdes ganska villig, att öf-
verlåta den till Hans Exc. ensamma dizposition.
Han måste erkänna, det han icke sctt och aldrig
hört talas em något oanständigt stycke gifvet på
någon enskild Svensk tbeater, och han skulla vara
Herr Grefven särdeles förbunden, om han täcktes
anföra något sådant. Deremot ihågkommer han sig
hafva sett på Kongl. theatern eit stycke kalladt:
Fostersonen, hvars grund och heia utveckling hyl-
lar på den högst anständiga och trefliga historien,
att en ung officer, midt under striden mot sitt lands
fiender och invid dess hufvudstads murar, röfvar åt
sig en ung, aldeles obekant flicka, för att mot hen-
ne begå ett skändligt väld; kan har der sett den af
Hans Exc. såsom ett af mönstren i god smek ci-
terade Tartujf, förträfflig och klassisk, som hvar
man vet, men emot hvars stränga ärbarhet, efierl
vår tids begrepp, en och anvan invändning må
hända kunde göras; Don Juan med sio gudomliga
musik, men sitt ganska menskliga innehåll, der
otrohet, våld och list, svaghet och begär i hvart
ögonblick omvexla med hvarann och med sina fö-
remål, der den ena qvinnliga personen visar sig
till en verkligt förvånande grad eftergifven; den
andra på sjelfva bröllopsdagen ett alltför lätt fån-
gadt rof för förförelsea, och den tredje just för nå-
gra veckor sedan hörts i ett då sjunget, men förut
alltid förbigångetrecitativ, förtro sin älskare, ett hon
om natten såg en främmande man hos sig inträda
och dervid anade ingenting ondt, emedan hen trodde
att det var han; Kotzebues pjeser med sin slippriga
moral, nästan endast uppförde på Kongl. teatern;
och slutligen denna balett, som Hr Grefven försäk-
rar vara ett så nödvändigt ingrediens i en Kongl.
teater, men som alla enskilde ha dex olyckan att
sakna, denna baleti med sina nuditeter, sina ben-
sträckningar, sina luftiga drägier, hvari inte frun-
timmer utom teatern skulle vilja blifva öfverraskad
hemma i sin boudoir, än mindre deri synes i ett
sällskap.
Men hvilka äro då de enskildte theaterdirektö-
rer, dem H:r Grefven beskyller för stt så djupt
gräfva sig ned i smutsen? Jo, Herr Torslow, om
beskaffenheten af hvars repertoir hvar och en kan
öfvertyga sig; Herr Djurström, en af våra utmärk-
ta litteratörer och af hvars öfversatta stycken Kong.
theatern tillegnat sig en sior del; de öfriga kring-
resande theaterföreståndarena, Herrar Berggren,
Wallin, Broman m. fl. angående hvilka man lik-
väl icke hört talas om att de smutsat sig, hvarken
med valet af stycken eller med någonting annat —
man kan nemligen icke supponera, att Herr Gref-
ven anklagar andra parter, än dem som finnas. Vi
ana, ait de mot hans beskyllningar ha en och an-
nan reklamation att göra. Herr Grefven säger sig
böra undantaga hbufvudstäder, der theatrarna stå
under ovilkorlig censur. I sådant fall måste Stock-
holm undantagas, der en sådan censur sedan 6 år
tillbaka är införd, en censur, så ovilkorlig, som nå-
gon kän vara, emedan den icke innehåller ens ett
spår af någon instruktion för censorerne, och som
skulle kunna lemna dessa tillfälle att efter godtyc-
ke förbjuda hvart enda stycke, ämnadt att uppfö-
ras på en theater, i fall icke lyckligtvis lagens
verkställare haft något mera vanlig takt än dess
fader Herr Siatssekreteraren v. Hartmansdorff. Men
censuren gäller icke blott Stockholm, den gäller
alla provinstheatrar. Således faller skulden för de-
ras nedgräfvande i smutsen, i fall de någon gång
skulle roa sig med ett dylikt experiment, icke på
dem, utan på censorerne. Men dessa äro statens
embetsmän; följaktligen uppkommer här i landet
aldrig någon förbrytelse mot seder och anständig-
het, och följaktligen kan man om Herr Grefva Lö-
wenhjelms tal fråga detsamma som en Engelsk
parlaments-ledamot om en annans: aTalade den
värde herren om frågan eller talade han icke om
frågan? Om han icke talade öfver frågan, om hvad
i naturen eller utom densamma, talads han då?
Men vi börja ana: Herr Grefven talade om den
snön som föll i fjol; han talar om hvad som icke
mer är till; han talar om de enskildta theatrarna
innan de lyckliggjordes af consuren och sattes inom
bank och stör. Fy skäm ut Er, j obeskedliga och
oanständiga Stockholmsboer, som i några och tret-
io år förut hvarjo sommar på Djurgården sett des-
sa djupa gräfoingar I smutsen, utan att hvarken
Era lukt- eller syn-organer doraf funnit sig stötta!l
ja, blygens alla Svenska städers innevånare och
possesjonater på landsbygden rundtomkring, som
fördragit åskådandet al så mycken skandal! Veten
då icke, att hvad som passar för adeliga sköl-
lemärkens innehafvare, passar icke för Er, som
iren till för att arbeta och betala skatter? Men
ycker sig härvid höra ett rop från östan, ett rop
rån vestan, ett rop från alla fyra väder, som pro-
.esterar mot beskyliningen, försäkrands, att de ej
olifvit varse någontingoanständigt, någonting för se-
ierna kränkande uppfördt på theatrarna. Deri
nåste de ropande ha orätt; ty att Herr Grefyven
kulle vilja inför sitt Stånd och inför nationen
oroducera uppgifter, tagaa helt och hållet ur luf-.
en, är icke troligt, borde åtminstone icke vara det. l:
Men måhända — vi säga måhända, ty man kanl!
Uldrig så noga veta hvart fantasiens vingar föra enl:
i
alare, när han en gång kommit i farten — menar
Ir Grefven icke Sverige. Visserligen skulle man
tunna tro, att han det gör, emedan han omnäm-
rer Stenborgs theater såsom ett undantag, ehuru l
lågon påstår sig komma ihåg, att just der spola-:
es: Den förförde ynglingen, der åskådaren inför-:
les i en offentlig skökas boudoir och fick höra hen -l!
18 öfverlägga med sin förtragna Om sättet att hat.