LEAVE 1 TULL MVYIVISSVE 8RrrHIVIMAe TA RV Mvs
vara vår pligt, att vända oss till mensklighetens
och rel;gionens vänner i andra länder, som ännu
äro invecklade i slafveriets eller slafhandelns sy-
stem, och hvilkas uppmärksamhet mäbanda ännu
ickie blitvii tillräckligen fästad på de; ämne, som
är föremålet för denna adtess.
RIESDAGEN.
Grefve D. Frölichks ytirande på Riddarnuset,
vid föredragningen af BevillningsUtskot-
tets betänkande, angående bevillningsgrun-
derna.
(Då detta yttrande i vår tanka på ett för-
tjenstfulli satt ingår i sjelfva gruvderaa för be-
skaltningea och kastar en blick på tillståndet
i landet, så införes det här sevskildt in ex-
tenso.)
Det torde vara förgäfves, att under närvarande
förbilleaden söka göra några slaisekonomistka gruad-
satser i afseende på beskattning och dess inverkan
på samhället gällande. Imedlertid är man skyldig
den siundande tiden och sig sjelf att visa, om man
äger några, eller om man tve:tiemot de vittnesbörd,
man vid den aldra minsta exkursion åt laadsbyg-
den, har för sina ögon, af ekonomisk: beiryck i alla
näringsgrenar, af låga priser på födoämnen och än-
dock en nästan afstannad upphandling deraf, låga
arbetslöner och likväl en tynande rörelse, — eller
om tvertemot de oMiciella vittaesbörd man har att
bem2a för tilltagande fattigdom, nemligen en till-
sättning af kommitteer Sör fattigvård, öfverljudd
kiagan öfver tilltagande lösdrifve:i och brettslighet,
om, säger jeg, till trots af alla dessa symptomer
hvarpå mau kan igenkänna beskaffenheten af dea
sjukdomsart, hvaraf vår landsbygd och våra närin-
gar lida, man likväl funnit sig af vissa frejdade
talare i detta och andra Riksstånd öfvertygad, det
icke carmod utan cöfvermod vore förhandea, det
apauperismen, lik en ouiredd naturkrafs, vållade
o.edan, och att aiällgångar, ännu ytterligare till-
gånyar icke fattades. Min mening utwalar jag
derföre nu, (om jag också icke så snart blir i till-
fälle att bevisa den), att det är från en i flera sek-
ler uthärdad, och i sednare tider stegrad och der-
jemte systematiserad, mot landets tillgångar opro-
portiooerlig beskattning och från inskränkning i
folkets näringsfrihet, (bibehåller om också icke
vidtagen för att kunaa inbringa denna beskattning)
och sluteligen från användandet på improduktiva
föremål, såsom krig, stora rustningar i fredstid,
dyrt styrelsemachine:i m. m. af de medel, dem fol-
ket i sitt armod frambrivgat, som allt både mate-
rieit och moraliskt ondt i samhället väsendtligen
leder sitt ursprung. Hade den alldeles icke slösin-
nade eiler lättjefulla Svenska nationen någonsin
få.t anderum, äfven under fredens lugn, att samta,
det är för sig sjelf bibehålla, så mycken frukt af
sil: arbete, som icke oundgängligen behöfdes ati
afstå till samhällsskydd, så att rörliga kapitaler hos
massan af folket kunnat komma i stadig tillvext;
eller om det slags säkerhet till egendom bär i lan-
det någonsin existerat, som betryggande idogheten
för oberäkneliga ryckningar af lagstiftningen och
administrationen, allestädes, der den funnits, och
der tillräckliga kapitaler saknats inom landet, in-
lockat utländska, hvilka här dock icke vågat pla-
cera sig; hade man besinnat, att i ett kapital-fat-
tigt land, eller der förmögenheten icke vwisar sig i
jemnt tilltagande, befolkningens tillvext snarare är
ett tecken, ja nastan en verkan af fattigdomen och
alldeles icke tvertom, ehuru i vissa landsorter, der
folkxökningen är stationär, orsaken dertill, vid när-
mare undersökning, kan finnas vara, att det ekono-
miska tillståndet icke är alldeles utblottadt; att
derenot, om man äfven der, genom ytterligare be-
skaliniog inskrävkie landtiiannens tillgångar, så
att ban hade ingenting att dela emellan sina barn,
mer än den graverade jorden, så skulle, under den
sednares oupphörlisa styckning, såsom i Daler2e
och en del af Wermland — troligen äfven i de
nordligare trakterne — pauperismen och folkökninv-
gen tilltaga i bredd med hvarannan och i bredd
jemväl med sedeförderfvet. Om nu det finnes va-
ra ea savning, att em hård beskattnings resultater
ä:o så olycksdigra och att det är lika fåfängt, un-
der dess bibehållande, att genom periodiska und-
sälsningar eller ariificiella arbetsförtjenster, eller
genom hved s!ag af fattigvårdsinrätiningar som
heldst, söka bota eller förekomma den öfverhand-
tagande pauverismen, som att med tullagar och
privilegier söka upprättbål!a fabriker och manufak-
turer i ett lord, der Fapitalförmögenheten antin-
gen är alltför ringa eller också så illa fördelad, att
de som kunura köpa äro alltför få, emot dem som
vilja sälja; så är det ju nära ändamiålslöst, att Rik.
Ständer bråka siva bjernor för att i underdånig!
önskoingsväg vifurdera och bereda plåster åt do
verbölder, som på siatskroppen och öfverallt suc-
cessivt slå ut, derest de icke i beskattnirgsväg sö-
ka bota sjurdomen något radikalere. Beskattnio-
gen, den möjligen missta nemligen, e!ler dea ovrd-:
vikliga för sietsemachbinens gärg, får icke heller av-
Svarsritt kastas på hvilket föremål som heldst. Det år
icae ligiltigt för sambällets förkofran — om också
för statskassan — aniivgen man srattlägger folkets
personer, och deras kapitsa!er, elle. deras Fopsumr
L
1
tioa ech deres inkomsier. Af alla fyra ru upp-
j
I
(
(
räknade föremål, är det förstnämnda, ellor skatt-
läggning af personer, den bärdastö och minst ra-
tionella. Den som ingenting eger mer än s!a kropp
och med denprva, i fall den båller målet och icke
ör missbildad, står i pligiband till det allmännas.
försvar, den syres icko njuta mycket skydd afsta-
ten, för hvilkea bara behöfver betala. Det lilja ban I!
kan förvärfva utöfver sitt uppehälle, borde ban in- f
om kommunen få autönrda till sin egen och sivaj:
berns moraliska och inteliektuella förkofren, on-!
nors blir han sjelf, liksom affödan, snart lösdrit- ;
1
f
Å
vere. Att sedermera vilja beskatta dem sårom så-
dene för all den skada, samhället af dessa lider,
är en gruvdsats så originelt orimlig, att den för-
tjerar ett eget namn efter sin uppfianare.
1 o-dniogen derefter är beskattning å kapitaler
den minst tillvådliga. Om man försöker, att be-1
skatta enskildes kontanta kapitaler, så förfljita dela
sig u: landet och belägenheten blir än värre ef- 1:
teråt. För vissa kesser, t. ex. den fattigaste klas-l(
m-. AL. vr vo . åardtnaeforam Afa darag anda