RT TR BR AO Sverges käcka allmoge, i hopp att, då indelningsverkets grundvilkor befriade den från all personlig utskrifoing, de redan af 4809 års Sänder begärda undsrsökningarve och den då af Regeringen iofvade plan för indelningsverkets förbättrando, skulle lindra de ekenomiska bördoresz, sedan allmogen erbjöd sina personer, Saltpetergärden dravbade jordbruket allena, tuilbestämmelserna riktades hufvudsakligen mot de delar af förbrukningen, som utgjordes föremål för massans af folket bshof. D2 då antagna prineiperna, ait kasta allmänna bovillningen hufvudsakligen på den synliga förmögenheten, ech den betydliga kapitationsafgiften, di:abbade allmogen och joardegerdomen till ett ofantligt större belopp, än öfriga feltklasser och stadsegendom. År 1816 kastades bela knektebållets lifmundering på roten, fastän den bordt af siaten bekostes. Mötespasievolansen, redan 4812 beslutad på ett sält, som öfverflyttade hela denna kostnad på Rustoch Rotehållare, dols ifrån soldaten, som iaom regementets siånd bsarda hålla sig sjalf, dels ifrån staten, som förut bestridt de större lägrens utgifter — uttegs icke desto mindre, äfven under kriget. Då ändiligen Rotehållare lirdrades ifrån halfve kosimaden af indeldte soldatens beklädnad, hafva de likväl alltsedan dragit bördan af de ökade skyldigheter för torpess vård, hvilka ursprungligen aldrig ingått i indelningsverkets plan, men genosa soldatens kommsnderingar till sllmänna arbeten ech garnisenstjomstgöringar blifvit ej ringa betungande. r 1823, då em minskning 1 bevillning af Rikets Ständer beslutades, blef der egentligen tillvägabragt i da delar, sem lemnade allmogen föga eiler ingem nedsättning i sina utskylder. Man teg nämligen hela den afjordbruket samlade seltpeterfomden, hvilken gjorde alla tillskott af de iekojordbrukands klasserna obeböfliga, för de då, tillfälliga utgifterna i och för Täronföljarens resa. 4898 30 årens Riksdeg är ännu i friskt minne, buru då possevolansen af Regeringen, med de tre Ståndens bifall, ålades svenska jordbruket ånyo, såsora en det uteslutande tillhörig afgift. Tullinkomstens förökning sökte man betrygga gexom afgifter för massans af folket behbofsartiklar, hvilka stegrades öfver allt förhållande till andra varer, de der, såsom icke i landet preducerade i tillväck!ig mängd, eljest anses böra med exdest ringa tull beläggas. Betraktar man bevillningens resultater, skall man med förundran fioda, huru litet deraf, som ej af jordbruket eriägges. Af de 2!, millioner Rdr, som denna inkomst utgör, bidraga städerna allenast med personal bevillning med 635.000 Rår, festighers-bevillning 4112,000, för borgerlig rörelse 280 000, och i öfrigt 706,000 Rir; tillsammans 527000 Rår. Bränvins-. bränninags-afsaifsen för landet går allsra till större belopp, än hvad samtlige städer i Riket ina!les erlägga till Stats kassae. Men, om det af de här uppgifaa förbållandsn lärt inses, att det är jordbruket, som isynnerhet utgör nästan hala vår statskostnad; och om det doraf visar stig, huvu orimligt det är, att dess intresso icke i national-representationen kan göra sig gällande, msd mera än; en röst af de fyra; huru mycket angelägnare äri det då icke, att de öfrige RiksStånden noggracnt! och oväldigt besinna BondeStåndsts ställning och Svenska s!imogzens billiga anspråk på lättnad i bördor och på garantier för framtiden. Ridderskapet! och Adeln delar visst, som innebafvare sf em del utaf Sverska jorden, i någon mån samma intresss; men dea åtostager i löningsväg af Statam ännu mer, än hvad den lemnar; Presterskapet vet ganska väl, att dess underhåll hufvudsakligen anskaffes af allmogen; hvaremot dessa deltagande i statsbördorna är jemförelsevis så obetydligt, att det ej synes kusna ge det något anspråk på en fjerdadel i representations-rätten, hvars iorymmande åt dets:mma snarare kan anses som ett bevis på lagstiftareas förlitande till dess upplysning, rättskänsla och fosterlandskärlek, samt vördnad för den höga lära, det förkunnar. BorgareStåndet torde nu vara tillräckligt umndervisadt af en sorglig erfarenhet, huru föga hittills stätt att vinna för städernas förkofran, gezom jordbrukets betryck; det bör deremot icke kunna dölja för sig, att det är genom alimoszeas trefnad och välstånd, so:4 handel och näringar skola hemta lif och kraft; besinnande den i proportiom obstydliga del, hvarmed de egentligen; representerande klasserna af städornas invånara till! starsuoderhillet bidrega, måste BorgareStåndet känna sig uppmansdt, att understödja BondeStåndets bemödande för en jemnare fördelning af skaitobördorna, en billig lindring i de svåra onera, tjengteoch arbetsskyldigheter, som ållgsa jordbruket, samt en soggrannare hushållning med ! EE medlen. Da: vore beklagligt, om inom nämnda. Stånd ännu skulle kunra göra sig gällande den! bögst oriktiga åsiglen: att hvarja ältnad i den ena! folkkiassens bördor skulle verka til den andras! skade. Det är genom ett gemensamt aktgifvande på ailn klassers rätt och fördelar, som samhället ; vinner en sanna styrka; det är derigenom devl, skördar eaighetens, arbetramhecens och irefnadens : frukter. Beskotiningsfrågorna tillhöra egentligen icke Regerincons handläggning, och att hos henna vänta en bemedlisg i äenna fråga, ett uppfyllande sf det i för 31 år sedan gifaa löftet, hsr föga skäl för sig, I då vi fuonit henne vägra emottega en IramställI ning om våra öfriga bekymmer och medien till j deras afhjeipande. Ståndes är skyldigt att änvu tro och hoppas på sina Med-ständers billighetskänsla, och icke med ett misströstande stillatigande lemna det sista medlet ob:gsgnadi. Med den allmänna pligt, Monaiskav äger att trol: sin nästa om do redligaste afsigter, så länge dess I handKngssätt icke oemotstindhgen tvingar till eni moisatt tanka, — mad den serskilda förbindelec vil! ägs, ett hos våra Med-ständer antaga dessa afsig-: ter, sunne vi ej förmoda, att de skulla vara likgiltiga för en framställning ef vår önskan, äf vårt i j t t f f 1 t r Re betryck, elier förbise slla de skäl, som tala för eit välvilligt lyssnande till vär begäran, — skälen af naturlig billighet och af upphöjd statsmanna-klokhet, dsnna klokhet, som måste råde, att ej utså ytterligare tvedrägtsfrön bland Rikets Representanter, än de, som beklagligon redan vid 4899 års Riksdag i denna fråga utsåddes, — att göra något för ast bibehålla endrägt, utom hvilken ingen samverkan blind RiksStånden är tänkbar, föliaktlisen