domnar derulti den kropp, som skulle skyddas
deraf. Sådant är förbållandet i vår verldsdel,
der regeringarne söka bibehålla sig såsom mi-
litärmakter mot den nya tidens makt — tan-
ken — som mer och mer blir en folkets makt.
Att till och med det ursprungliga ändamålet
med en stående arme, och hvad dit hörer,
mera mot- än medverka, när till dess under-
båll (mest på paradfot) bonden måste ut med,
vore det också sista styfvern, kan knappast
disputeras. Så förvändes rätta förhållandet e-
mellan ändamål och medel äfven i den saken.
Också stiger en högljudd klagan från bondstu-
gan till palatset — ty de tysta suckarnas tid
är vid sin utgång — öfver tredje hufvudtitelns
oproportionerliga belopp, några andra titlars
att förtiga, hvilka ännu tyckas ligga inom ett
helgadt område, ty sjelfva det allmänna sunda
förnuftet 2flägger blott småningom vissa pani-
ska intryck och barndomsvanor. Hvilken mot-
sägelse är det icke, om vi se rakt på saken,
att furstarne tyckas slutit ett evigt fredsför-
bund inbördes, med uppräknandet af hvars
välsignade frukter de ganska flitigt vittna i de-
ras egen sak, men att de ändå låta de strids-
rustade härarne stå oförminskade qvar. Ar
det då nationerna som göra krig mot hvaran-
dra. Så illa förstå de icke sitt gemensamma
iotresse. Den der ,eviga freden, är visserligen
ingenting annat än en floskel bland alla andra
af samma kategori; men vårt fäderneslands
farligaste fiende är i alla fall icke den som
skulle förgäfves angripa oss utifrån, om vi icke
hade midt ibland oss på den Svenska jorden
den fiende, som icke besegras med svärd. Dess
namn är pauperism, och pauperismen visar sig
hos oss såsom stamfader för många vanskapade
afkomlingar: arter af sedeförderf, hvilkas ge-
nealogi kan reduceras till den säkra slutsatsen,
att ;synden födde döden,. Denne fruktansvärde
pauperism, som fått sitt eget namn sedan den
blef en egen beståndsdel af samhällsföreningen,
smittar ikring sig, är en invärtes kräfta, som
endast ökar sig under de plåsterlappar hvar-
med den betäckes af kloka gubbar. Så också
jagas rofdjuret 2f den, hvars födkrok detär
att vara jägare, och hvars samvetspligt det
borde vara, att döda afveln i rofdjurets kula.
— Att komma åt Folkens penningar är, efter
alla synbara tecken, vår tids regeringskonst,
som dertill icke försmår något verktyg, hvar-
emot å folkets sida de ifrån högre ort så illa
anskrifna liberala idterna,, samlas, såsom i
deras focus, i iden om menniskovärdets, alla
grundlagars grundlag. Det är en pligt, som
folket har till sig sjelft, att lemna styrelsen
dessa medel, statsmedel benämnda, för möjlig-
heten af hvilkas fortfarande utgifvande imed-
lertid fordras, att de skola vara räntegifvande.
I annat fall torde den dag komma, då kapital-
insättningarne icke endast upphöra, utan ock
de redan gjorda blifva utpantade. Folket vill
hafva vissa nödvändighetlsvaror för sina pengar
— vill hafva rättvisa, aktning, till och med
uppfostran, hvilket ej heller är för mycket be-
gärdt; och en regering. svm folket föga kän-
ner . annorlunda än som dess pensionstagare
en regering, som endast med skenbarheter
och hbaranger söker vederlägga den allmänna
misstankan om dess uteslutande egennytta, den
leker mera än rådligt är med en allvarsam sak.
Folkets pengar skola äfven i förvaltvingens
händer vara folkets, ett förskott åt framtiden,
ett årligt utsäde, hvaraf åtminstone största de-
len bör falla i god jord och bära frugt. Huru
länge såningsmannen bortkastar sin säd för in-
tet, bedragen på sina förhoppningar, kommer
han dock sent omsider under fund med, att
det är hans eget fel om ban ej undanrödjer
törnen och undviker stenören. Vi hoppas, att
dessa reflexioner icke skola finna tillämpning
på den regeringspersonal, som nu öppnat sin
bana.