domnar derulti den kropp, som skulle skyddas deraf. Sådant är förbållandet i vår verldsdel, der regeringarne söka bibehålla sig såsom militärmakter mot den nya tidens makt — tanken — som mer och mer blir en folkets makt. Att till och med det ursprungliga ändamålet med en stående arme, och hvad dit hörer, mera motän medverka, när till dess underbåll (mest på paradfot) bonden måste ut med, vore det också sista styfvern, kan knappast disputeras. Så förvändes rätta förhållandet emellan ändamål och medel äfven i den saken. Också stiger en högljudd klagan från bondstugan till palatset — ty de tysta suckarnas tid är vid sin utgång — öfver tredje hufvudtitelns oproportionerliga belopp, några andra titlars att förtiga, hvilka ännu tyckas ligga inom ett helgadt område, ty sjelfva det allmänna sunda förnuftet 2flägger blott småningom vissa paniska intryck och barndomsvanor. Hvilken motsägelse är det icke, om vi se rakt på saken, att furstarne tyckas slutit ett evigt fredsförbund inbördes, med uppräknandet af hvars välsignade frukter de ganska flitigt vittna i deras egen sak, men att de ändå låta de stridsrustade härarne stå oförminskade qvar. Ar det då nationerna som göra krig mot hvarandra. Så illa förstå de icke sitt gemensamma iotresse. Den der ,eviga freden, är visserligen ingenting annat än en floskel bland alla andra af samma kategori; men vårt fäderneslands farligaste fiende är i alla fall icke den som skulle förgäfves angripa oss utifrån, om vi icke hade midt ibland oss på den Svenska jorden den fiende, som icke besegras med svärd. Dess namn är pauperism, och pauperismen visar sig hos oss såsom stamfader för många vanskapade afkomlingar: arter af sedeförderf, hvilkas genealogi kan reduceras till den säkra slutsatsen, att ;synden födde döden,. Denne fruktansvärde pauperism, som fått sitt eget namn sedan den blef en egen beståndsdel af samhällsföreningen, smittar ikring sig, är en invärtes kräfta, som endast ökar sig under de plåsterlappar hvarmed den betäckes af kloka gubbar. Så också jagas rofdjuret 2f den, hvars födkrok detär att vara jägare, och hvars samvetspligt det borde vara, att döda afveln i rofdjurets kula. — Att komma åt Folkens penningar är, efter alla synbara tecken, vår tids regeringskonst, som dertill icke försmår något verktyg, hvaremot å folkets sida de ifrån högre ort så illa anskrifna liberala idterna,, samlas, såsom i deras focus, i iden om menniskovärdets, alla grundlagars grundlag. Det är en pligt, som folket har till sig sjelft, att lemna styrelsen dessa medel, statsmedel benämnda, för möjligheten af hvilkas fortfarande utgifvande imedlertid fordras, att de skola vara räntegifvande. I annat fall torde den dag komma, då kapitalinsättningarne icke endast upphöra, utan ock de redan gjorda blifva utpantade. Folket vill hafva vissa nödvändighetlsvaror för sina pengar — vill hafva rättvisa, aktning, till och med uppfostran, hvilket ej heller är för mycket begärdt; och en regering. svm folket föga känner . annorlunda än som dess pensionstagare en regering, som endast med skenbarheter och hbaranger söker vederlägga den allmänna misstankan om dess uteslutande egennytta, den leker mera än rådligt är med en allvarsam sak. Folkets pengar skola äfven i förvaltvingens händer vara folkets, ett förskott åt framtiden, ett årligt utsäde, hvaraf åtminstone största delen bör falla i god jord och bära frugt. Huru länge såningsmannen bortkastar sin säd för intet, bedragen på sina förhoppningar, kommer han dock sent omsider under fund med, att det är hans eget fel om ban ej undanrödjer törnen och undviker stenören. Vi hoppas, att dessa reflexioner icke skola finna tillämpning på den regeringspersonal, som nu öppnat sin bana.