komma till det intressantaste al sjellva debatterna.
— PLN
Grefve David Frölichs yttrande på Riddarhu-
set den 9 Maj vid återremissen af 33:e
hufvudtiteln :
aVi hafva nu åhört under 2:e dagars plena an-
märkningar, rörande Statsutskoitets förslag, att re-
glera 3:e hufvudtiteln. För dena, som ej förstår el-
ler anses kunna förstå krigsvetenskapen, hvarut-
innan vankats åtskilliga intressanta föreläsnin-
gar, har åiskilligt varit att lara och lakttaga,
och jag anser mig icae böra dölja beskaffenbeten
af det intryck jag rönt, då jag å detta rum haft
tillfälle åhöra, bvad jag torde få anse för större
delen af svenska krigsbefälets samfäldta tankar och
åsigter öfver armåens tillstånd och bebof. Enligt
deiia intryck förefaller det mig, som hade befälet,
med få undantag och endast utgående från den
synpunkt detta befäl såsom en från sambhällsinrätt-
ningen i öfrigt frisiående korps, hade atv iaktiaga,
betraktat regleringen af armesns stat. Och om
det då å ena sidan är tillfredsställande att erfara,
-det en allmännare spridd humanistisk bildning, i
förening med den mera utvecklade vetenskapliga,
närmat militären till det civila, utan att bafva
förringat eller gjort intrång på det heroiska, så
kan man å andra sidan icäe undgå att beklaga,
det militären icke synes vilja uppfatta frågan om
statens utgifter för militära behof ur samina syn-
punkt, som landets öfriga invånare, nämligen om
det egentligen nödvändiga och ändamålsenliga för
landets försvar — detta nödvändiga, pröfradt, med
hänseende till landets tillgångar. Att vilja be-
strida, det en armå, för att ånyo uppträda på Tysk-
lands eller Lifflands slätter, måste, efter konstens
reglor och andra kontinentala pationers exempel,
ega proportionen af de olika vapnen så eller så,
vara organiserad så eller så till sqvadroner elier
plutoner, vore en dårskap af hvarje person, som
icke genomgått graderna. Så snart Hrr Repsesen-
anter af militärståndet med sin enorma öfvervigt
inom Ridderskapet och Adeln behaga uppstälia den
debattabla frågan på denna gruad, så hafva vi öf-
rige intet annat att göra, än att maka ät ess; ty
på denna, för den strategiska exercisen inskränkta
arena böra vi ingalunda stå i vägen. Skulle åter
en och annan lika mycket statsman eiler till och
med simpel landtman som militär tillåta frågans
förflyttning på en annan, måhända högre grund,
den af det nu nästan isolerade Sverges effektiva
försvar till möjligaste bästa köp, så fråga vi vörd-
samligen: om värt krigsbefäl verkligen vill påstå,
att hvad lardet, under eti 95:årigt fredstillstånd,
på dess begäran i ständigt stigande skala tillsläppt,
verkligen blifvit användt på ett sådant säst, att,
i bändelse af behof, ändamålet befunnits motsva-
radt? Om den så mycket beprisade stående och
inde!ta stammen verkligen skolat visa sig af on så
frervägands förtröfllighet, att dess intrinseka mot-
stånds kraft mot ett fiendtligt infall jemförelsevis
varit större, än eN med samma kostnader organi-
serad mindre ständig här, såsom cadre understödd
ech införiifvad i farans stund med en fullständi-
gare och likväl på det hela icke dyrare nationai-
beväriog? Om de vakanser, sore hittills utan im-
puls från Ständernas önskningar flerfaldigt tillåtits,
ja befordrats inom de iadelta regementerna, för att
lemna tillgångar till musik och anåra till försvaret
egentligen direkte icke behöfliga ändamål, äro och
böra anses principenliga, men deremot Statsutskot-
tets förslag till vakanser principvidriga? Och om
ändtligen, vid genomläsningen 8f revisionsberät-
telserne, med hvilken genomläsning jag fruktar
större delen af våra tappre Talare å detta rum
föga besvärat sig, närvarande representation verk-
ligen kan bafva inhemtat den öfvertygelse, att med
statens medel, anslagne eller ämnade på ett eller
annat sätt till försvarsverket, så blifvit hushålladt,
att nationen kan bysa serdeles förtroende till sine
försvarares här yttrade omdömen, om ansvarens
ledande till försvar i verkligheten. Jag behöfver
blott hänvisa till artiklaroa under Kongl. Krigs-
koliegium och specielt deraf beträffande utrednings-
afdelningen, passevolsnskassorna, extra anslagsre-
dovisningen, rm. m. Den uppfattning, hvartill man
oemotståndligen tvingas af Revisorernes granskning
i dessa delar, huru ofullständig än densamma måst
blifva, i anseende till räkenskapssättets i flere de-