kars skälmar! Eder tillhör lagern, oss steken! E der poesiens rus, oss champagnens fragga, den v nedsvälja i sällskap med claqu-urernes anförare och de anständigaste damer. Vi äta, dricka, blifva ap plåderade, uthvisslade ochj glömda, uodsr det J blif ven firade i xåda varldarnes, revyer och huagren: afvaktan sf den herrligasts odödlighet. Huru blef nu Georges Sands drama emottaget, denna största skriftställarinnas, som det nya Fraukrike freambragt? Var detta emottagande afgjordt dåligt eller så der till hälften godt? Uppriktigt teladt, kan jag icke besvara dessa frågor med bestämdt ja eller nej, eburu jsg bivistade representationen från början till slut. Aktoingen för dot stora namnet tillintetgjorde måhända månget ondt förebafvande, och representationen afbröts icke genom dessa tumulter, som pläga förefalla vid upp: förandet af Victor Hugos pjeser. Jag väntade det värsta. Alla författarinnans antagonister hade bestämt möte itheatre francais ofantliga salong, som rymmer mer än 2000 personer. Teaterstyrelsen hade ställt omkring 440 biljetter till författarinnans disposition, för att utdelas till hennes vänner; men jag tror att genom någon qvislig nyck kommo biot: få till de rätta, applådsrande händerna. Om en organiserad truppför applådissemenier (claque) var alldelas icke fråga; den vanliga anföraren för densamma hade erbjudi: sin tjenst, men den blef icke emottagen af den stolta författarinnan af Lelia. De så kallade Romrarne, hvilka sitta i midten af parterren, uader den stora ljuskronan, och applådera så fliiigt, då en pjss af Ancelot eller cribe uppföres, syntes denna afton icke till. De bifallsyttringar, som dock ofta och tillräckligt larmande läto höra sig, hade så mycket mera värde. Öfver pjesens förtjenst öfverhufvud vill jag icke bär fälla något omdöme. Nog af, författaren är Gsorges Sand, och det tryckta arbetet öfverlemnas om ett par dagar åt kritiken i hela Europa. Det är en fördel, som de stora reputationerna njuta: att dömas af en jury, som icke låtar vilseleda sig af några litterära Eunucker, hvilka låta sina hvisslande stämmor ljuda ur en vrå på någon parterr eller i någen jurnal. Om sjelfva spelet kan jog tyvärr icke säga annat än allt ondt. Utom den berömde Dorval, som icke, spelade sämre, men också icke bättre, än vanligt, visade alla de andra skådespelarne en afgjord medelmåtta. Författarinnan tyckes hafva förutseit, huru föga hennes arbete hade att vänta af skådespelarnes mimiska förmåga, oaktadt alla de koncessionear hon gjort åt deras nycker; ty i ett samtal med en tysk vän yttrade hon skämtsamt: Ser ni, alla Fransmän äro födda aktörer, och hvar och en spelar sin roll i verlden, mer eller mindre lysande; men de bland mina landsmän, som hefva minst talang för den ädla skådespelarekonsten, egna sig åt teatern och blifva skådespelaren