rande det antal, som för hela regementets kampering är behöfligt, vaktoch sjukhyttor inbe räknade. Kostnaden derför lärer uppgå till 11408 Rdr. Kostnaden för en halmhytta beräknas nemligen till 22 Riksdaler, då deremot ett tält al väf, beräknadt att med reparationer hållas brukbart i 16, högst 20 år, kostar ungefärligen 60 Rdr. Det inrymmer då 25 man. — — — — r — En anmärkningsvärd omständighet inom det offentliga lifvet i vårt land är de konstitutionella begreppens tröga utveckling. Den är anmärkningsvärd, men visst icke förunderlig, Ity orsakerna dertill ligga i öppen dag. Fördelningen i fyra stård är redan ett nästan oöfverstigligt hinder mot nämnde utveckling; den inskränker riksdagsmannens verksambet, upptager den ofia i beräkning för ståndsfördelarnas bevakande och utvidgande och inom denna krets är gemenligen hvarje representant, äfven den nykomne, temligen hemmastadd; uppkommer blott fråga om ståndsprivilegier, så finner man hvar och en på sin plats, väl underkunnig i både anfall och försvar. Mången af dem, som I bevistat våra riksdagar, har också aldrig gått utom denna krets. En annan orsak, täflande med den förra, och, i förening med den alldeles oöfvervinnelig, är det långa afståndet mellan riksdagarne. Den tillfälliga beröring medborgaren hvart femte eller sjette år får med det offentliga lifvet, tjerar icke stort att hos honom bilda och utveckia de konstitutionella begreppen, synnerligast som denna beröring per medium ej träffar honom mer än högst två gånger. Vidare bar den prekautionen, att hvarje stånd blifvit ställdt under en af regeringen utnämrd monitör eller talman, icke mycket bidragit att höja representanternas insigter och derpå grundade anspråk. Styrelsens oproportionerligt stora och mot den representativa statsformen stridande makt och andel ilagstifte ningen är slutligen ett oberäkneligt stort hinder mot en fri verksamhet hos representationen. Biorsakerna, som ur de nu nämnde eller andra tillfälliga förhållanden uppkomma, äro oberäkneliga. Symptomerna af denna tröga utveckling eller obekantskapen med det konstitutionella statsskicket röja sig så ofta, att man merendels nödgas låta dem passera utan anmärkning. Sålunda har man ännu vid innevarande riksdag icke kommit längre i konstitutionelt vetande, än att de af regeringen tillsatte monitörer tilltrott sig vägra att låta utskottens betänkande komma till afgörande i stånden. Blotta gehöret säger redan, att det ej kunnat vara grundlagstiftarens mening att en enda, af regeringen, utan afseende på ståndets bifall, tillförordnad person skulle äga magt öfver en af Ständernas talrikaste adelningar ända derbän, att det betänkande denna afdelning på Ständernas anmodan författat, icke utan bemälde persons bifall finge komma under Ständernas pröfning, eller rättare sagdt, icke finge afgöras på annat sätt än denna person föreskrefve; icke dess mindre, och oaktadt grundlagen i en särskiid uttryckligen stadgar huru med betänkanden förbållas skall, hafva ståndens talmän vid innevarande riksdag tillagt sig den här omförmälda magt, och tre stånd låtit sig dermed nöja. Men det är ett annat och icke mindre märkvärdigt bevis på de konstitutionella begreppens inskränkthet, vi bär, med anledning af det som nyligen passerat, vilja påpeka, och detta är en viss fraktions yrkande, att Ständerna ej skulle vara befogade att yttra sina opinioner angående armens organisation, eller i allmänhet med försvarssystemet. Denna fördom har varit allmännare än man tror; mången devuerad representant har läst sin grundlag så, att ban af BR, F:s 42 S: cOfver Rikets krigsmagt till lands och sjös äger Konungen Högsta Befälet, dragit den slutsats, att Konungen ägde enväldigt besluta öfver försvarsverkets organisation, och ganska många tro än i dag, att ordet xkommandomål, som börjar påföljande S, innefattar allt hvadj till försvarsverket hör. Om denna fördom än uppkommit genom oförmåga att läsa grundlagen, har den likväl blifvit understödd af tillfälliga förhållanden. Det verksammaste bland dessa har utan tvifvel varit den omständigheten, att fältberre-talangen hbos vår Du regerande Konung var den egenskap, vid hvilken nationen till en början fästade sina största förhoppningar. Med denna åsigt kände man sig både villig och förbunden att åt fältherren oinskränkt öfverlemna allt hvad till försvarsverket hörde, så mycket heldre, som denna öfverlåtelge befriade från det för mången så mödosamma besväret att sjelf tänka. Från en sådan före