rande det antal, som för hela regementets kam-
pering är behöfligt, vakt- och sjukhyttor inbe
räknade. Kostnaden derför lärer uppgå till
11408 Rdr. Kostnaden för en halmhytta beräk-
nas nemligen till 22 Riksdaler, då deremot ett
tält al väf, beräknadt att med reparationer hål-
las brukbart i 16, högst 20 år, kostar ungefär-
ligen 60 Rdr. Det inrymmer då 25 man.
— — — — r
— En anmärkningsvärd omständighet inom
det offentliga lifvet i vårt land är de konstitu-
tionella begreppens tröga utveckling. Den är
anmärkningsvärd, men visst icke förunderlig,
Ity orsakerna dertill ligga i öppen dag. Fördel-
ningen i fyra stård är redan ett nästan oöfver-
stigligt hinder mot nämnde utveckling; den in-
skränker riksdagsmannens verksambet, upptager
den ofia i beräkning för ståndsfördelarnas be-
vakande och utvidgande och inom denna krets
är gemenligen hvarje representant, äfven den
nykomne, temligen hemmastadd; uppkommer
blott fråga om ståndsprivilegier, så finner man
hvar och en på sin plats, väl underkunnig i
både anfall och försvar. Mången af dem, som
I bevistat våra riksdagar, har också aldrig gått
utom denna krets. En annan orsak, täflande med
den förra, och, i förening med den alldeles o-
öfvervinnelig, är det långa afståndet mellan
riksdagarne. Den tillfälliga beröring medbor-
garen hvart femte eller sjette år får med det
offentliga lifvet, tjerar icke stort att hos honom
bilda och utveckia de konstitutionella begrep-
pen, synnerligast som denna beröring per me-
dium ej träffar honom mer än högst två gån-
ger. Vidare bar den prekautionen, att hvarje
stånd blifvit ställdt under en af regeringen ut-
nämrd monitör eller talman, icke mycket bi-
dragit att höja representanternas insigter och
derpå grundade anspråk. Styrelsens opropor-
tionerligt stora och mot den representativa
statsformen stridande makt och andel ilagstifte
ningen är slutligen ett oberäkneligt stort hinder
mot en fri verksamhet hos representationen.
Biorsakerna, som ur de nu nämnde eller andra
tillfälliga förhållanden uppkomma, äro oberäk-
neliga.
Symptomerna af denna tröga utveckling eller
obekantskapen med det konstitutionella stats-
skicket röja sig så ofta, att man merendels
nödgas låta dem passera utan anmärkning. Så-
lunda har man ännu vid innevarande riksdag
icke kommit längre i konstitutionelt vetande,
än att de af regeringen tillsatte monitörer till-
trott sig vägra att låta utskottens betänkande
komma till afgörande i stånden. Blotta gehöret
säger redan, att det ej kunnat vara grundlag-
stiftarens mening att en enda, af regeringen,
utan afseende på ståndets bifall, tillförordnad
person skulle äga magt öfver en af Ständernas
talrikaste adelningar ända derbän, att det be-
tänkande denna afdelning på Ständernas anmo-
dan författat, icke utan bemälde persons bifall
finge komma under Ständernas pröfning, eller
rättare sagdt, icke finge afgöras på annat sätt
än denna person föreskrefve; icke dess mindre,
och oaktadt grundlagen i en särskiid ut-
tryckligen stadgar huru med betänkanden för-
bållas skall, hafva ståndens talmän vid inneva-
rande riksdag tillagt sig den här omförmälda magt,
och tre stånd låtit sig dermed nöja.
Men det är ett annat och icke mindre märk-
värdigt bevis på de konstitutionella begreppens
inskränkthet, vi bär, med anledning af det som
nyligen passerat, vilja påpeka, och detta är en
viss fraktions yrkande, att Ständerna ej skulle
vara befogade att yttra sina opinioner angående
armens organisation, eller i allmänhet med för-
svarssystemet. Denna fördom har varit allmän-
nare än man tror; mången devuerad represen-
tant har läst sin grundlag så, att ban af BR, F:s
42 S: cOfver Rikets krigsmagt till lands och
sjös äger Konungen Högsta Befälet, dragit den
slutsats, att Konungen ägde enväldigt besluta öf-
ver försvarsverkets organisation, och ganska
många tro än i dag, att ordet xkommandomål,
som börjar påföljande S, innefattar allt hvadj
till försvarsverket hör.
Om denna fördom än uppkommit genom oför-
måga att läsa grundlagen, har den likväl blifvit
understödd af tillfälliga förhållanden. Det verk-
sammaste bland dessa har utan tvifvel varit den
omständigheten, att fältberre-talangen hbos vår
Du regerande Konung var den egenskap, vid hvil-
ken nationen till en början fästade sina största för-
hoppningar. Med denna åsigt kände man sig
både villig och förbunden att åt fältherren oin-
skränkt öfverlemna allt hvad till försvarsverket
hörde, så mycket heldre, som denna öfverlåtel-
ge befriade från det för mången så mödosamma
besväret att sjelf tänka. Från en sådan före-