tGreiven Ded Bär all la DeEgagaa NUNaDet ans meg rättvist ineluderande af den nu tjonstfrie första Dirsktören, gifva Theater-Direktionen ett förtjent beröm. Denna direktionens ekonomiska administration vere förträfflig ech derom karg hvarje sakkunnig forskare öfvertyga sig. Han ville yttra detta, emedan styrelsen af en tester är bland de svåraste att bedöma och förmodligen just derföre allraflitigast bedömes. Man betviflade e sthetiska förmågan hos högt utmärkta embetsmän, som eenst sin lefaad åt helt olika yrken. Repertoiren hade aldrig tillföreag varit så lysande, och få direktioner, (Grefrens egen allraminst) kunde mäta sig med demna i fråga om stora, klassiska, väl uppsatta och lyckade teaterstycken. Uppsättanrdet af Robert de Normandie var, i denna väg, ett dristigt, af framgåogen rättfärdigadt företag, och ble? ett mästerstycke, som hedrade båda de nuvaTande direktörerne. Denna direktion vore derjemte redan högt förtjent af framtiden. Uian skolor äger en teater i Stockholm ingen framtid. Tviflaren må genomgå de sednare 40 årens namnlistor. Man hade talat em Gustaf III:s teater, och utan tvifvel lyste den genem stora talanger; men hvarifrån voro de komna? Fru Möller var en Dansks, Fru Marcadet Fransyska, Mamsell Stading en Tyska, Fru Karsten en Polska. De voro icke Svenska. Den pm. v. direk. tion, Grefven loftalade, kade skänkt scezaen en Mlle Jenny Lind, en Fru Gåalhaar, en Fru Almlöf och en Fru Hjortsberg, hvi!ka alla 4 skulle, i hvad land som hseldet, fraxmstå som högt utmärkta konstnärer. Och hvilken annen dirsktions bomödandena har väl burit em sidan frukt? — ej att förgäta de förtjenstfulle sujetter, som på karlsidan bilfvit dasade — och allramiest att ingem direktion mågomsin ställt på scenen en sådan Sveask dansör som Herr Johanson. Beträffaade det nu ifrågavarande anslaget, anhöll Grefvem att få kalla Ståndets uppmärksamhet på Grefve Gy!denstolpes träffamde och å saken gåenge erinran, att Teaterm, blott i bevillnieg, till staten återskattar mera än detta bidrag. Hr Bjerla ansåg ganska vägadt att bastrida något af hvad en man med så ster sakkängedom i det förevarande ämnet, som Hr (Grefve Löwenbjelm, yttrat, i synnerhet i de delar, som Mr Grefven homtat från rin egen erfarenhet; men, det oaktadt, trodde han sig nästan kunna påstå, att erfarenheten jäfvade Hr Grefvens sats, att en Kongl. teater icke kunde bära sig uten anslag: motsatsen hade visat sig med vår Kongl. teater, under dena tid Grefven varit dess styresman, då han ville minnas, att den gifvit ett vida större öfverskowt, än det nu ifrågavarande statsanslagst. Han vilie icke heller betrida hvsd Grefven anfört om följden al: den täflan, som skulle uppstå genom flere teatrars tillvaro på samma ställe; kan ville blott deraf draga ett obestridligt corolarium, nämligen ett om konkurrensen mellan sådana teatrar går ut på en täfJan, att hinna längst i sedeslöskhet och publikens smak, är sådan, som Hr Grefven anfört, så skulle denna smak i Englands, Frankrikes, Preussens m. 1. hufvudstäder redan vara sjunken så lågt, att! den knappt kunde ytterligare förderfvas; och det syptes Talaren svårt, att förena denna slutsats med Hr Grefvens nyss afgifna fördelsktiga omdöme om den rena smak, som vår teaterdirektion ädagslagt! i valet af här uppförda stycken, då dessa just uteslutsnde utgöras af öfversättningar från originsler, som gifvits på de der teatrarns, der smaken är så i grund förderfvad. Mea det vore i rynnerhet en annan omständighet, för hvilken täflan mellan flere teatrar, i hans tanka, skulle befinnas nyttig. Man vet, att det egontligem är lyriska scenen, som uppehåller vår teaterkassa, då deremot en beståmd förlust är på den dramatiska. Hvad är då den! egentliga orsaken på den större publikens likgiltighet jemförelsevis för den sednare? Jo, att Stock-: holmsboerne i samtalen från scenen få se fram: ställda idel fransyska förhållanden, huru än bjelten i; pjesen skal göra en promenad till cMsudonr, en lustresa till eRouonr, huru den och den saken kostar så och så många aframcs, huru det är så och så många alieues till det och det stället, huru man köpt så många caunes i den och den boden 0. 8. Vv. Detta anslår icke på en stor del sinnen; , de vilja hafva föremålen och benämningarna närmare införlifvade med sina egna seder och bruk, sin omgifning och sina idassociationer, med ett ord, de vilja hafva styckena mera svenska. Detta torde icke kunna vinnas, utan att en täflan mellan enskilda teatrar uppstår, som tvingar direktionerna att söka inhemska författares medverkan. Den satsen, att publiken endast har en viss summa att årligen bekosta på det dramatiska nöjet, tog han sig friheten att helt och hållet bestrida; man hade sett vid de perioder, då utmärktare stycken gifvits, att den Kongl. teatern haft vida större inkomst för flere månader, ja stundom för ett helt år, än under andra lika långa perioder. Dessutom har erfarenheten öfverallt visat, att der tillgång finnes på bildande röjen, som äro af beskaffenhet att locka folket till sig, så händer det att publiken sparar in på andra lefnadsbehof, för att bestå sig mer af de förra; flere familjer på landet, som lefva ! af sina penningar, föranledas derigenom, att passera sin tid i hufvudstaden, och det bänder till och med, att personer af de arbetande klasserna! anstränga sina krafter mera, för att erhålla en större srbetsförtjenst, blott i ändamål att besöka) sådana nöjen, eller föredraga dessa framför krogens i samma mån, som de finna de förre underhållande, 0. s. V. Hr Dalman, W. F., instämde med Hr Hjerta. Ett skat ville han dock tillågga, nemligen att, sedan censuren numera eller efter sista riksdag äfven bär vore införd i afseende på teatern, någon skälig farhåga icke torde förefinnas, att man här skulle få se osedliga stycken uppföras, åtminstone, icke mer osedliga än på den Kongl. scenen. Talaren kunde i detta fall alldeles icke medgifva, att den sednares företräde i dramatisk lyx gaf den nå1 got företräde i estetisk smak. Talaren förmodade: i öfrigt, att Grefve Löwenhjelm hade sig bekant, i huruledes i flera trakter af hufvudstaden åtskilligec små enskilda teatrar varit af polisen tolererade, der: de fattigare folkklasserna kunnat tillbringa sin afton för en tolfskilling — och Talaren trodde icke, :i att detta vore mer ledande till osedlighet, än om I 2 oo At RR IE RR ER Ro RR CP ÅA MF OD (TN mm AR en mn oe mm -——ww AM Er AA ö k E ö