tGreiven Ded Bär all la DeEgagaa NUNaDet ans meg
rättvist ineluderande af den nu tjonstfrie första
Dirsktören, gifva Theater-Direktionen ett för-
tjent beröm. Denna direktionens ekonomiska
administration vere förträfflig ech derom karg
hvarje sakkunnig forskare öfvertyga sig. Han
ville yttra detta, emedan styrelsen af en tester är
bland de svåraste att bedöma och förmodligen just
derföre allraflitigast bedömes. Man betviflade e
sthetiska förmågan hos högt utmärkta embetsmän,
som eenst sin lefaad åt helt olika yrken. Reper-
toiren hade aldrig tillföreag varit så lysande, och
få direktioner, (Grefrens egen allraminst) kunde
mäta sig med demna i fråga om stora, klassiska,
väl uppsatta och lyckade teaterstycken. Uppsättanr-
det af Robert de Normandie var, i denna väg, ett
dristigt, af framgåogen rättfärdigadt företag, och
ble? ett mästerstycke, som hedrade båda de nuva-
Tande direktörerne.
Denna direktion vore derjemte redan högt förtjent
af framtiden. Uian skolor äger en teater i Stock-
holm ingen framtid. Tviflaren må genomgå de sed-
nare 40 årens namnlistor. Man hade talat em
Gustaf III:s teater, och utan tvifvel lyste den ge-
nem stora talanger; men hvarifrån voro de komna?
Fru Möller var en Dansks, Fru Marcadet Fransy-
ska, Mamsell Stading en Tyska, Fru Karsten en
Polska. De voro icke Svenska. Den pm. v. direk.
tion, Grefven loftalade, kade skänkt scezaen en Mlle
Jenny Lind, en Fru Gåalhaar, en Fru Almlöf och en
Fru Hjortsberg, hvi!ka alla 4 skulle, i hvad land
som hseldet, fraxmstå som högt utmärkta konstnärer.
Och hvilken annen dirsktions bomödandena har väl
burit em sidan frukt? — ej att förgäta de förtjenst-
fulle sujetter, som på karlsidan bilfvit dasade —
och allramiest att ingem direktion mågomsin ställt
på scenen en sådan Sveask dansör som Herr Jo-
hanson.
Beträffaade det nu ifrågavarande anslaget, anhöll
Grefvem att få kalla Ståndets uppmärksamhet på
Grefve Gy!denstolpes träffamde och å saken gåenge
erinran, att Teaterm, blott i bevillnieg, till staten
återskattar mera än detta bidrag.
Hr Bjerla ansåg ganska vägadt att bastrida något
af hvad en man med så ster sakkängedom i det
förevarande ämnet, som Hr (Grefve Löwenbjelm, yt-
trat, i synnerhet i de delar, som Mr Grefven hom-
tat från rin egen erfarenhet; men, det oaktadt,
trodde han sig nästan kunna påstå, att erfarenhe-
ten jäfvade Hr Grefvens sats, att en Kongl. tea-
ter icke kunde bära sig uten anslag: motsatsen
hade visat sig med vår Kongl. teater, under dena
tid Grefven varit dess styresman, då han ville min-
nas, att den gifvit ett vida större öfverskowt, än
det nu ifrågavarande statsanslagst. Han vilie icke
heller betrida hvsd Grefven anfört om följden al:
den täflan, som skulle uppstå genom flere teatrars
tillvaro på samma ställe; kan ville blott deraf draga
ett obestridligt corolarium, nämligen ett om kon-
kurrensen mellan sådana teatrar går ut på en täf-
Jan, att hinna längst i sedeslöskhet och publikens
smak, är sådan, som Hr Grefven anfört, så skulle
denna smak i Englands, Frankrikes, Preussens m.
1. hufvudstäder redan vara sjunken så lågt, att!
den knappt kunde ytterligare förderfvas; och det
syptes Talaren svårt, att förena denna slutsats med
Hr Grefvens nyss afgifna fördelsktiga omdöme om
den rena smak, som vår teaterdirektion ädagslagt!
i valet af här uppförda stycken, då dessa just ute-
slutsnde utgöras af öfversättningar från originsler,
som gifvits på de der teatrarns, der smaken är så
i grund förderfvad. Mea det vore i rynnerhet en
annan omständighet, för hvilken täflan mellan flere
teatrar, i hans tanka, skulle befinnas nyttig. Man
vet, att det egontligem är lyriska scenen, som up-
pehåller vår teaterkassa, då deremot en beståmd
förlust är på den dramatiska. Hvad är då den!
egentliga orsaken på den större publikens likgil-
tighet jemförelsevis för den sednare? Jo, att Stock-:
holmsboerne i samtalen från scenen få se fram- :
ställda idel fransyska förhållanden, huru än bjelten i;
pjesen skal göra en promenad till cMsudonr, en
lustresa till eRouonr, huru den och den saken ko-
star så och så många aframcs, huru det är så och
så många alieues till det och det stället, huru
man köpt så många caunes i den och den boden
0. 8. Vv. Detta anslår icke på en stor del sinnen; ,
de vilja hafva föremålen och benämningarna när-
mare införlifvade med sina egna seder och bruk,
sin omgifning och sina idassociationer, med ett
ord, de vilja hafva styckena mera svenska. Detta
torde icke kunna vinnas, utan att en täflan mellan
enskilda teatrar uppstår, som tvingar direktioner-
na att söka inhemska författares medverkan. Den
satsen, att publiken endast har en viss summa att
årligen bekosta på det dramatiska nöjet, tog han
sig friheten att helt och hållet bestrida; man hade
sett vid de perioder, då utmärktare stycken gifvits,
att den Kongl. teatern haft vida större inkomst
för flere månader, ja stundom för ett helt år, än
under andra lika långa perioder. Dessutom har
erfarenheten öfverallt visat, att der tillgång finnes
på bildande röjen, som äro af beskaffenhet att
locka folket till sig, så händer det att publiken
sparar in på andra lefnadsbehof, för att bestå sig
mer af de förra; flere familjer på landet, som lefva !
af sina penningar, föranledas derigenom, att pas-
sera sin tid i hufvudstaden, och det bänder till
och med, att personer af de arbetande klasserna!
anstränga sina krafter mera, för att erhålla en
större srbetsförtjenst, blott i ändamål att besöka)
sådana nöjen, eller föredraga dessa framför kro-
gens i samma mån, som de finna de förre under-
hållande, 0. s. V.
Hr Dalman, W. F., instämde med Hr Hjerta.
Ett skat ville han dock tillågga, nemligen att, se-
dan censuren numera eller efter sista riksdag äf-
ven bär vore införd i afseende på teatern, någon
skälig farhåga icke torde förefinnas, att man här
skulle få se osedliga stycken uppföras, åtminstone,
icke mer osedliga än på den Kongl. scenen. Ta-
laren kunde i detta fall alldeles icke medgifva, att
den sednares företräde i dramatisk lyx gaf den nå- 1
got företräde i estetisk smak. Talaren förmodade:
i öfrigt, att Grefve Löwenhjelm hade sig bekant, i
huruledes i flera trakter af hufvudstaden åtskilligec
små enskilda teatrar varit af polisen tolererade, der:
de fattigare folkklasserna kunnat tillbringa sin af-
ton för en tolfskilling — och Talaren trodde icke, :i
att detta vore mer ledande till osedlighet, än om I
2 oo At RR IE RR ER Ro RR
CP ÅA - MF OD (TN mm AR en
- mn oe mm
-—- —- ww AM Er AA
ö
k
E
ö