i underd. anmälas.s Efter denna anvisning skuile beslutet således blott ad Botitiam meddelas Kongl. Maj:t och detts, såsom det bör förefalla, till följe af en inom Utskottet förut företagen votering öfver sjelfva den abstrakta principfrågan, hvilken då ännu synes hafva saknat hestämdi föremål, men som man vid detta tillfålle vill söka göra gällande, kalverensstämmelse med den röstande majoritetens sigt. Det är denna principfråga jag nu utber mig att något närmare få skärskåda under den tredubbla synpunkten af våra gruadlagars, för mig å:minstone, icke tvetydiga mening, af dessas speciella förhållanden till nu ifrågavarande inrättnings serskilda beskaffenhet, och slutligen i afseende på hittills iakttagen praxis. Det torde vara obestridligt att, om på sätt 83 S:a Regeriogsformen innehåller, våra grundlagar skola efter ordalydelsen tillämpas, får detta icke så tillgå, att man lösrycker en enstaka och tillägger den sedan en extensiv eller restriktiv tydning. Hvarje S mäste tvertom, för att blifva riktigt tillämpad, tagas i sammanhang med alla öfriga SS i grundlagen, hvilka röra samma ämne. Denna allmänna princip ber jag nu att få tillämpa på den ö7 S:n i Regeringsformen; på denna S, som så ofta varit åberepad till stöd för det påstående, att Rik. St. ega, utan KE. M. sanktion bestämma de ordinarie statsintraderna. 59 S:n innehåller: cEfter rikets och statsverkets tillstånd och behof låte Konungen till Utskottens öfverläggning framställa hvad staten kan tarfva utöfver de ordinarie inkomsterna, och hyvilka behof genom bevillningen böra fyllas. Häraf synes tydligt, att grundlagsstiftaren ansett de ordinarie intraderne såsom något fest bestående, hvilket icke vid hvarje riksdag är öfverläggning underkastadt, och således icke heller hvart ö:te år upphörande, såsom 61 :n Regeringsformen stadgar om bevillningen. 62 S:n af samma gruadlag innehåller vidare: sedan Statsverkets behof blifvit af Statsutskottet uppgifna och af Rik. St. pröfvade, ankommer det på Rik. St. att en deremot svarande bevillning sig åtega etc. Det synes sålunda, åtminstone för mig, vara tydligt, att den Rikets Ständers beskattningsåtgärd, som uti 57 S:n bestämmes, genom den 62 S:n, jemförd med den 59, blifvit så modificerad, att den endast har till föremål de bevillningar som Rik. St. sig äåtaga till fyllande af bristen uti de ordinarie intraderna. Dessa bevillningar äro uppräknade i 60 S:n. Till öfver flöd säger den 64 G:n af nämnde grundlag: aså väl rikets ordinarie stiatsmedel och inkomster, som hvad uader namn af extraordinsrie utlagor eller hevilninger till statsverket af Rik. St. anslås, varder under Konungens disposition. Märaf visar sig äfven tydligen, att de medel, som af Rik. St. anslås, benämnas extra ordinarie utlagor och bevillningar, och att de ordinarie inkomsterne så mycket mindre kunna derunder räknas, som de genom orden så väl tvärtom ställas i motsatts mot bevillningarne.) Jag hemtar för denna min öfvertygelse ett ytterligare stöd af hvad S:n 71 Regeringsformen stadgar beträffande formen för bevillnisgens åtegande. Den 71 :n föreskrifver för dessa frågors behandling nära nog samma ordning, som för grundlagsfrågor är fastställd, nemligen den, att ett ensamt dissentierande Stånd kan, emet 3:n8 Stånds beslut göra sin mening gällande uti förstärkt Statsutskott. Jeg frågar då, om en konseqvent grundlagsstiftare — och såsom sådan måste han väl få anses — jag frågar om han skulle med så omsorgsfullt skyddande former hafva omgifvit bevillningsfrågor, om han velat, i bredd dermed, öfverlemna åt 85 Stånds i vanlig form fattade beslut att afgöra om rikets ordinarie och permanenta intrader, hvilkas brist bevillningen är ämnad att fylla ) 468 S:n Regeringsformen innehåller äfven, att om Rikets Ständer efter 4 månaders riksdag af Kongl. Maj:t åtskiljas, utan att nägon ny bevillning dessförinnan är fastställd, skall den förra bevillningen fortfara intill nästa riksdag. Antages nu den tolkning af 57 Y:n Regeringsformen, att Rik. St. ensamme, utan Kongl. Maj:ts samtycke, kunde anskaffa de ordinarie intraderna, så vore det alldeles icke grundlagsstridigt om Rik. St. under de 4 första månaderne af sin sammanvaro, boarttaga ) Detta försök att räsonnera är visserligen så brå gjordt, som sakens beskaffenhet tillåter; men iaför logikens pröfning är det väl den lösaste argumentation man kan tänka sig. Hvad är det Frib. vom Schulzenheim vill bevisa? Jo! att de ordinarie skatterna få af Ritsets Ständer utan Konungens bifall förändras. Hvad gör han för deita ändamål? Grundlagen säger väl uttryckligen, att Rikets Ständer allena utöfra Svenska folkets beskatiningsrätt, och grundlagsrna skola efter deras ordalydelse tillämpas. — Men, säger Friherrn Uti grundlagen står taladt om såväl ordinarie inkomster, som de !bevillningar, hvilka af Rikets Ständer anslås — de behof, som genom bevillningar böra fyllas. Häraf visar det sig tydligen, att lagstiftaren med de ordinarie statsintraderne menat mågot mera beståndande, något som ej hvarje riksdag benöfver beviljas ja, hvem hin har nekat det, men hvad bevisar det i afssende på Konungens sanktionsrätt? Hade Hr Friherrn ärligt citerat 64 G:n till slut, så hade man sett, att der står ett vilkor för dessa både ordinarie inkomsters och bevillningars ställande under Konungens disposition, att till de af Rikets Ständer pröfvade behof och efter den (jemväl af Rikets Ständer) upprättade staten anordnas. Långt ifrån således, att i dessa 88 finnes den ringaste ordalydelse, som upphäfver ö7 :ns, utgör Friherrns egen citatlon, om den sker årligt till slutet af G:n, ett ytterligare bevis, att Ständerna allena hafva sig beskattningsrätten tillerkänd af grundlagen, fastän icke af Hr Schulgenheim och dem, som talade i samma anda med konom. ) Här nödgas vi åter fästa Friherrns uppmärksamhet på att han har tappat bort den logiska tråden i bevisningen. Frihern bar sjelf eiterat, hurusem grundlagen i tydliga ord uttrycker sättet om att förordna om nya skatter genom bevillningar. Häraf följer också, att någon ny, vare sig ordinarie eller extra ordinarie skatt 22? ooo 3 annan ardnineg än ememedlansn sänvav Ita.