regående riksdag fråga varit om den nya kommit
teens förordnande, så hade han yttrat den öfver
tygelsen, som han nu trodde skulle komma att be
kräftas af erfarenheten, att sådant skulle tjena ti.
ingenting. Erinrade i öfrigt, att om Rikets Stän
der och Konungen skulle besluta det nya lagverket
antagande, så vore det dock omöjligt verkställa det!
samma förrän många år efteråt, emcdan det förän
drade straffsystemet fordrade nya materiella inrätt
ningar för de antagna gradationerna ifängelsestra!
fet m. m. Han funne det således nödvändigt att ti
en början erhålla ett beslut åtminstone i afseend
på kriminallagens antagande, om man icke skull
få ett alltför långt uppskof i att vinna sjelfva än
damålet. På denna grund kunde han icke anna
än instämma i Hr Dalmans motion, så mycket me
ra som han icke såg hvad Utskottet skulle kunn
taga för befaltning med de öfverlemnade tablåernc
Han ville för sin del, att Utskottet helst skulle till
styrka Rikets Ständer att antaga kriminallagförsla
get in totum et tantum. Det vore nästan omöjlig
för Adela,liksom för de öfriga Stånden, att bedö
ma lagförslagens intrinseca qvalitet i deras mindr
detaljer. Man måste, enligt hans tanka, i detta fa
hufvudsakligen lita på en kommittes arbete, sor
bestått af de mest tänkande, upplyste och lagfarn
män, som under de sistförflutne 30 åren funnit
här i landet, och med hvilka han ej sett några an
dra kunna förliknas.
Hr Dalman trodde att Friherre Boye hade gjor
bäst både emot den nya Lagkommitten och eme
sig sjelf, att icke försöka besvara de mot kommit
ten här gjorda anmärkningar, ty man visste doc
ganska väl, att det vore Frih. Boye, som fördrö
arbetet. genom sitt envisa motstand. Drog äfve
Friherren till minnes, att han mer än någon anna
borde veta hvad orsaken varit att arbetet med ta
blåerne icke blifvit uppdraget åt den gamla kom
mittens ledamöter Instämde i det beröm Grefvej
gifvit den äldre Lagkommittens ledamöter och an
såg det vara omöjligt att komma till slut med den
na saken, utan att till en viss grad lita på dera
aktoritet. Mot Frih. åkerhjelm anmälde han, at
det syntes alltför menlöst af en Kouungens rådgif
vare, att här framställa saken så som om den ny
kommitteas arbete skulle varit ämnadt för Rege
ringens räkning. Han påminte ock, att Riket
Ständer redan år 1529 hade begärt utarbetandet a
dylika tablåer intill påföljande Riksdag, men at
denna begäran blifvit af Regeringen bortglömd, oc
hemställde om sådant icke visade en stor likgiltig
het för saken från Regeringens sida. Han trodd
för öfrigt ingen fordra, att Regeringen skulle unde
Riksdagen blifva färdig med en proposition i äm
net, men förhållandet var detsamma vid förra Riks
dagen. Regeriogen hade äfven då ursakat sig, at
den ej medhunnit några propositioner, men då had
likväl ej varit fråga om att taga några tablåer til
skäl derför.
Friherre Boye, Ludvig, hade intet emot att ma
begärde ett preliminärt betänkande af LagUtskot
tet med förslag huru saken borde behandlas. Vill
att Utskottet skulle afbida de serskilda Kongl
propositionerna, och önskade föröfrigt ett förslag
att Rikets Ständer skulle sammanträda på ett run
till öfverläggning om frågan, om de eck ståndsvi:
skulle votera. Så hade det tillgått vid antagande
af 1734 års lag. Erinrade jemväl (i ett anförande
straxt efteråt), att det dröjt 44 år innan den ni
varande lagen autogs, från den tid den först bör-
jade utarbetas. Nu borde man påminna sig, at!
den tid, som åtgått för det nya lagförslagets bere-
dande af 2:ne serskilda kommitteer, hade den förre
haft 20 år på sin anpart och den sednare endast?
är och 9 månader. Han hade väl ej den förmäten-
heten, att förlikna dessa båda kommittters arbeten
vid hvarandra, men trodde likväl att man skäligen
ej kunde förebrå den sednare för mycken lång-
samhet. .
Friherre Akerhjelm genmiälde Hr Dalmans ytt
rande om menlösheten dermed, att om han förra
gången yttrat sig menlöst, så trodde han åtminstone,
att det tillika varit förnuftigt. Han hade icke nå-
gon hufvudsaklig betänklighet mot lagverket i dess
helhet, men anmärkte svårigheten för regeringen,
som har blott få jurister ibland sig, att kunna, så
skyndsamt som man tycktes önska, komma med en
roposition i ämnet.
Hr Rosenblad, Bernhard. Det hade af ålder va-
rit Svenska folkets bruk och rättighet att känna
och förstå de lagar, det skulle efterlefva, och äfven
Sverges representanters rättighet att sjelfve pröfva
de lagar de skulle antaga. Nu hade en ny lära
här blifvit framställd att besluta på grund af an-
dras autorite i stället för egen pröfning. Tal. vör-
dade mycket ledamöterne af Lagkommitteen, bland
hvilka han räknade en såsom sin nära slägtinge,
men han trodde med all aktning för deras insigter,
sakkännedom och erfarenhet, att äfven andra kunde
finnas lika insigtsfulle, sakkunnige och erfarne, men
möjligen med en annan öfvertygelse. Detta vore
dock endast ett ödmjukt och enfaldigt uttryck af
Tal, som han underställde Hr Dalman. Han
erinrade äfven, att Hr Dalman sjelf yttrat sig
hafva betänkligheter mot civillagens antagande o-
besedt. Han hade icke hört någon annan än Hr
Dalman här yttra betänkligheter mot denna del af
kommitteens arbete, men hemställde om detta cjre-
dan sod i någon motsats mot Hr Dalmans tillstyr-
kande, att besluta på kommitterades antoritå o. s.v.
Hr Stråle (Justitierådet) erinrade om ett yttran-
de, som han redan för 13 år sedan hade haft i det-
ta ämne att, då de ifrågavarande lagförslagen inne-
fattade stora och väsendtliga förändringar i det nu-
va:ande systemet, så borde man först hafva utrönt,
buruvida Kongl. Maj:t ville framställa till Rikets
tänder dessa väsentliga förändringar, emedan, om
det nya lagförslaget antoges, men dessa sedan blef-
ve af Konungen afslagne, så blefve äfven en total
omarbetning af verket nödvändig. Han erinrade
äfven i detta hänseende, hurusom förslagen till för-
ändringar i giftorätt och arfsrätt afslogos af Rid.
och Adeln samt Bondeståndet vid 1829 års riksdag.
Påminte vidare om de svårigheter, som skulle upp-
stå för verkställigheten i vissa delar i fall det nya
systemet nu antoges; om nödvändigheten att på
förhand uppgöra fördelningen för de nya domstols-
distrikterna för att tillse huruvida det lät sig göra,
att hafva permanenta domstolar på landet, äfven
som om förberedelserna för det nya straffsystemets
antagande. Det var derföre Tal. vid sista riksda-
sen hade föreslagit R. St. att låta uppbygga åtmin-
ra 2o Mu KRKAlona aftarm Ja.