ARKIV EPP v UVA UVTJ rs. Kyrkoherden Wallin ansåg det vid 72 R. F. föreslagna tillägget öfverflödigt, och jemförde det I med en skuldsedel af ungefär denna lydelse: qundertecknad förbinder mig att betala — — så länge jag har något att betala med, men skulle jag sakJna medel, så betalar jag intet.s Prosten Bergqvist ligheten synes mig böra blifva ett skäl, att, genom tilläggets antagande, söka stänga banken för tillI stam såsom ett hazardspe!, enskilda,. Derutwi inlutan endast sagt, att innehafvarne af bankens kasinstämde bäri. Biskop Heurlin ville vid Doktor Thomanders yttrande anmärka: först att det föreslagna tillägget icke vore samtidigt eller en följd af myntbestämningslagen, ty den sednare stiftades redan vid 4829 års Riksdeg, hvaremot det förra först framlades 1834 och skulle vara ett slags surrogat för den ifrån 1829 års riksdag hvilande förändring af 72 S R.F., hvilken af sista Riksens ständer icke blef antagen. För det andra att Hr Doktorns indelning afskuldsedlar här saknade tillämpning, emedan fråga vore blott derom, huruvida någon garanti bereddes realisationen gerom detta tillägg. Professor Morgn: aen högt aktad ledamot har öppet uttalat den betänklizhet, som möter antagendet af det föreslagna tillägget. Man antager möjligketen af en stor nöd, och vill kunna då tillgripa bankens tillgångar. Men den antagna möjgrepp. Uppstår nöden, så kan hjelp vinnas annorlunda, än genom bankens ruinerande. Kan felket fylla bristen i banken, eå kan det också inlösa statens skuldsedlsar. Antages sednare utvägen, så rubbas icke ordningen, och orättvisa begås icke; ty skulden fördelas jemt och billigt på alla. Ruineras deremot banken, så drabbar betalningsskyldighetan på det orättvissste ech ojemnaste sätt, nästämde Professorerne Geijer och Grafström. Biskop Arsardh förklarade, att ban ej yttras, att Riksens Ständer verkligen skola lägga hand på bankens kassa till bestridande af dess omkostvader, sa, vid sådant tillfålle, måste frukta det. Det beböfdes ej mer än, att ex enda privatbank insänder sin sedelksssa till benkerm. De andra bankerna skola då genast följa efter och efter dem alla, som hafva den ringaste bankosedel. Genom tillägget skulle bankens sed!ar bero af konjuskturerne lik-j som fondpapperen i andra länder; det föreslagna tillägget skulla undendraga banken dess vigtigaste stöd. Man borde hellre hafva stadgat, aatt äfven i det oförväntade fall, att banken ej skulls kunna till full veluta emottaga sina sedlar, så förblifva de dock rikets mynt, emedan de äro garanterade af Riksens Ständer, och skola således äpdå och i alla fall af staton emottsges i alla liqvider.; Tal. ansåg tillägget innefatta en förklaring af Rikets Ständer, citt det visserligen är möjligt, att Ri-; kets Ständer blifva tvungne att icke låta bsenken inlösa sina sedlar, och han erinrade slutligen, att fråga här endest vore om hvad intryck detta stad-) gande skulle göra på allmänheten. Biskop Heurlin hade med tillfredsställelse hört Hr Doktor Morens yttrande och tackade honom derför. Det innebure rätta förklaringen till den af tal. bekände princip, att ett väl ordnadt kredit-system utgör den säkraste af alla garantier för realisationens orubbliga bestånd, o. s. Vv. Förslaget antogs utan votering. Deremot reserverade sig Biskoparne Agardh och Heurlin, dan sednare med tillägg af önskan, att ett sådant stadgande icke måtte hafva ifrågakommit i grundlagen, äfvensom Doktorerne Bruhn, Agrell och Wallin, samt Prostarne P. P. Svedelius, Stenhammar och P. G. Svedelius. Plenum den 28 Mars f. m. 43:0 Förslag till ändring af 75 Req. Form. med afseende å markegångstaxornes tillämpning. Biskop Hedren: fann gamla och nya redaktionen i hufvudsaken öfrverensstämmande och tillstyrkte bifall. Biskop Heurlin trodde ned förändringen vara åsyftadt tillfålle att, utan kringgående af grundlagen, komma till den ändring att, i stället för deärligen upprättade markegångstsxor medium af de 40 sista årens taxor blefve gällande, och ansåg denna afgift kunna genom förslaget vinnas. Derutiinstämde Kontraktsprosten Hallström. Förslaget antogs. 45 punkten C) S 45 4 mom. 22 förra perioden (0) R. 0. Biskop Heurlin yttrade, sig veta att bedery, Bondestindet redan antagit deita förslag och yrkade, att högv. ståndst måtte följa exemplet. Tal. hade väl hyst en och annan betänklighet, men dehade till en del blifvit häfna. Sålunda hade ban fruktat deis, att det i 45 G inryckta ordet besuten, kunde blifva anledning till mindre jordägares uteslutande, emedar besutenbeten berade ef ekonomiska lag: stiftningen, dels avt det i samma begagnade ordet hemmansegare kunde utesluta kronobönder, hvilka ej voro ägare. Denna sista betänklighet hadels han dock funnit häfven af 22 g, som nämner boende och besutne å krono-, kronoskattehemman. Presten Säve: anmärkte att en inskränkning deruti skett genom det föreslagna stadgandet, att hvar och en, som blott innehaft fullmakt på tjenst, är utesluten från valbarhet, så att man till en del år . tertagit med ena handen hvad man gifvit med dent andra, hvarigenom flere upplyste och fullmakt eb gande ledamöter af det hederv. ståndet, som bivistat denna riksdag, skola blifva uteslutno från den nästkommande; men som det hederv, ståndet icke Nn häruti sjelf bevakat sin rätt, villo han icke yrkas afsleg å denna lagförärdring, hvilken i allt fallin-s tymmer Bondeståndet en betydlig förmån. t Kontraktsprosten Nordhammar trodde, att genom, uteslutande af ordet krono i 45 arbetsklassen blifvit utesluten ur representationen, eller, sem prosten uttryckte det, arbetet uteslutet och spe-1 kulationen införd. Tal. fann väl ordet krono i 99li S, men kunde dock ej med lugnt samvete rösta för D den föreslagna förändringen, mot hvilken han elt jest ej hade något att invända. Häri instämde prof sten Thuden. Kontraktsprosten Sandberg: Om någon tvety-U dighet vidlåder ordet besuten, så tillhör sådant den gamla ordalydelsen, ehuru det icke är sanno-— AL FÅR vällac fill sikadanmaen amn ee 4 n(