ARKIV EPP v UVA UVTJ rs.
Kyrkoherden Wallin ansåg det vid 72 R. F.
föreslagna tillägget öfverflödigt, och jemförde det
I med en skuldsedel af ungefär denna lydelse: qun-
dertecknad förbinder mig att betala — — så länge
jag har något att betala med, men skulle jag sak-
Jna medel, så betalar jag intet.s Prosten Bergqvist
ligheten synes mig böra blifva ett skäl, att, genom
tilläggets antagande, söka stänga banken för till-
I stam såsom ett hazardspe!, enskilda,. Derutwi in-
lutan endast sagt, att innehafvarne af bankens kas-
instämde bäri.
Biskop Heurlin ville vid Doktor Thomanders ytt-
rande anmärka: först att det föreslagna tillägget
icke vore samtidigt eller en följd af myntbestäm-
ningslagen, ty den sednare stiftades redan vid 4829
års Riksdeg, hvaremot det förra först framlades 1834
och skulle vara ett slags surrogat för den ifrån 1829
års riksdag hvilande förändring af 72 S R.F., hvil-
ken af sista Riksens ständer icke blef antagen.
För det andra att Hr Doktorns indelning afskuld-
sedlar här saknade tillämpning, emedan fråga vore
blott derom, huruvida någon garanti bereddes rea-
lisationen gerom detta tillägg.
Professor Morgn: aen högt aktad ledamot har
öppet uttalat den betänklizhet, som möter anta-
gendet af det föreslagna tillägget. Man antager
möjligketen af en stor nöd, och vill kunna då till-
gripa bankens tillgångar. Men den antagna möj-
grepp. Uppstår nöden, så kan hjelp vinnas annor-
lunda, än genom bankens ruinerande. Kan felket
fylla bristen i banken, eå kan det också inlösa
statens skuldsedlsar. Antages sednare utvägen, så
rubbas icke ordningen, och orättvisa begås icke; ty
skulden fördelas jemt och billigt på alla. Ruine-
ras deremot banken, så drabbar betalningsskyldig-
hetan på det orättvissste ech ojemnaste sätt, nä-
stämde Professorerne Geijer och Grafström.
Biskop Arsardh förklarade, att ban ej yttras, att
Riksens Ständer verkligen skola lägga hand på ban-
kens kassa till bestridande af dess omkostvader,
sa, vid sådant tillfålle, måste frukta det. Det be-
böfdes ej mer än, att ex enda privatbank insänder
sin sedelksssa till benkerm. De andra bankerna
skola då genast följa efter och efter dem alla, som
hafva den ringaste bankosedel. Genom tillägget
skulle bankens sed!ar bero af konjuskturerne lik-j
som fondpapperen i andra länder; det föreslagna
tillägget skulla undendraga banken dess vigtigaste
stöd. Man borde hellre hafva stadgat, aatt
äfven i det oförväntade fall, att banken ej skulls
kunna till full veluta emottaga sina sedlar, så för-
blifva de dock rikets mynt, emedan de äro garan-
terade af Riksens Ständer, och skola således äpdå
och i alla fall af staton emottsges i alla liqvider.;
Tal. ansåg tillägget innefatta en förklaring af Ri-
kets Ständer, citt det visserligen är möjligt, att Ri-;
kets Ständer blifva tvungne att icke låta bsenken
inlösa sina sedlar, och han erinrade slutligen, att
fråga här endest vore om hvad intryck detta stad-)
gande skulle göra på allmänheten.
Biskop Heurlin hade med tillfredsställelse hört
Hr Doktor Morens yttrande och tackade honom
derför. Det innebure rätta förklaringen till den af
tal. bekände princip, att ett väl ordnadt kredit-sy-
stem utgör den säkraste af alla garantier för rea-
lisationens orubbliga bestånd, o. s. Vv.
Förslaget antogs utan votering.
Deremot reserverade sig Biskoparne Agardh och
Heurlin, dan sednare med tillägg af önskan, att
ett sådant stadgande icke måtte hafva ifrågakom-
mit i grundlagen, äfvensom Doktorerne Bruhn,
Agrell och Wallin, samt Prostarne P. P. Svedelius,
Stenhammar och P. G. Svedelius.
Plenum den 28 Mars f. m.
43:0 Förslag till ändring af 75 Req. Form. med
afseende å markegångstaxornes tillämpning.
Biskop Hedren: fann gamla och nya redaktionen
i hufvudsaken öfrverensstämmande och tillstyrkte
bifall.
Biskop Heurlin trodde ned förändringen vara å-
syftadt tillfålle att, utan kringgående af grundlagen,
komma till den ändring att, i stället för deärligen
upprättade markegångstsxor medium af de 40 si-
sta årens taxor blefve gällande, och ansåg denna
afgift kunna genom förslaget vinnas. Derutiin-
stämde Kontraktsprosten Hallström.
Förslaget antogs.
45 punkten C) S 45 4 mom. 22 förra perioden
(0)
R. 0.
Biskop Heurlin yttrade, sig veta att bedery, Bon-
destindet redan antagit deita förslag och yrkade,
att högv. ståndst måtte följa exemplet. Tal. hade
väl hyst en och annan betänklighet, men deha-
de till en del blifvit häfna. Sålunda hade ban fruk-
tat deis, att det i 45 G inryckta ordet besuten, kun-
de blifva anledning till mindre jordägares uteslutan-
de, emedar besutenbeten berade ef ekonomiska lag:
stiftningen, dels avt det i samma begagnade ordet
hemmansegare kunde utesluta kronobönder, hvil-
ka ej voro ägare. Denna sista betänklighet hadels
han dock funnit häfven af 22 g, som nämner bo-
ende och besutne å krono-, kronoskattehemman.
Presten Säve: anmärkte att en inskränkning der-
uti skett genom det föreslagna stadgandet, att hvar
och en, som blott innehaft fullmakt på tjenst, är u-
tesluten från valbarhet, så att man till en del år .
tertagit med ena handen hvad man gifvit med dent
andra, hvarigenom flere upplyste och fullmakt e- b
gande ledamöter af det hederv. ståndet, som bivi-
stat denna riksdag, skola blifva uteslutno från den
nästkommande; men som det hederv, ståndet icke Nn
häruti sjelf bevakat sin rätt, villo han icke yrkas
afsleg å denna lagförärdring, hvilken i allt fallin-s
tymmer Bondeståndet en betydlig förmån. t
Kontraktsprosten Nordhammar trodde, att genom,
uteslutande af ordet krono i 45 arbetsklassen
blifvit utesluten ur representationen, eller, sem
prosten uttryckte det, arbetet uteslutet och spe-1
kulationen införd. Tal. fann väl ordet krono i 99li
S, men kunde dock ej med lugnt samvete rösta för D
den föreslagna förändringen, mot hvilken han el- t
jest ej hade något att invända. Häri instämde pro- f
sten Thuden.
Kontraktsprosten Sandberg: Om någon tvety-U
dighet vidlåder ordet besuten, så tillhör sådant
den gamla ordalydelsen, ehuru det icke är sanno-
-— AL FÅR vällac fill sikadanmaen amn ee 4
n(