och endast i detta hänseende torde ett kort sammandrag ega något intresse. Biskop Heurlin öppnade diskussionen med den förklaring, att ifrågavarande tillägg under förra Riksdagen tillkommit förmodligen i afsigt att bereda större förtroende till realisationen och gifva garanti åt dess framtida bestånd. Talaren fann det deremot icke det ringasto öka garautien för realisationen; det antydde tvertom ett möjligt insolvent tillstånd hos Banken och kunds i sin tillämpning medföra de förderfligaste följder. Under en olycklig handelskosjunktur eller ett krig skulle sedlarne strömma till Banken och denna nödgas inställa silfverutvexlingen, dess sedlar förlora sitt värde, allmän villervalla uppstå, kronoutskyldernas utgörande blifva omöjligt och statsmachinen stanna. Riksens Ständer skulle då ej hafva annan utväg, än att tillåta sedlarnes emettagande i Kronans uppbörd, d. v. s. att öfverträda arundlagen. Häruti instämde Prostarne Lyth, Hallbeck, P. P. Svedelius och Berlin. Professer Geijer bestred ieke möjligheten af de vådor, Biskop Heurlin förespeglat, men medgaf ej eller derföre, att följderna förBanken och dess sedlar skulle blifva sådana, som Biskopen synes befara. Sedlarne skulle ändock ej upphöra att vara gällande, och agio gjorde sig sje!ft. Bankens närvarande goda förhållandem borde ej förblända och föranleda en sorts skadlig säkerhet, i afseende på realisatiorens bestånd. Häri instämde Statsrådet Poppius, Professsor Bexell, Doktor Hvasser och Prosten Gahne. Professor Moren delade ej eller de framställde farhågorna för Banken. Skulie ock en stockning inträfa i Banken, vore dock silfret utkommet i rörelsen, så att denna oförhindrad kunde derigenom underhållas, och agiot kunde ej blifva af betydenhet. Förlägenhet kunde stundom uppkomma äfven med full säkerhet. Sedan närvarande fråga en gång blifvit väckt, ansåg Talaren det vara af högsta betänklighet, att afslå det för ändamålet framställda förslaget. Prosten Astrand biföll förslaget, äfven derföre, ätt det skulle tillförbinda Ständerna, att icke vidtaga sådana åtgärder, i afseende på Banken, hvaraf följden kunde blifva, att de tvungos till öfverträdelsa af grundlagen. Deruti instämde Komminister Dahlgren. Prosten Ödman erinrade, att förslaget utgjorde endast inflyttandet i gruadlagen sf hvad som redan finnes i bankolagen, hvilken är en civil lag, samt att, så vida Rikets Ständer iskttaga a!la nödiga garantier för Banken, och förståndigt disponera dess vinst, de icke hafva något att för Banken frukta. Deruti instämde Doktor Björkman och Kontraktsprosten Afzelius. Biskop fedren anförde bufvudsakligen samma skäl ör förslagets antagande, som Prosten Astrand, med tillägg, att banklagon härigenom vunae både ett stöd och tillika en förenkling. Kyrkoherden Bergvall trodde äfven, att om förslaget, sedan det en gång blifvit väckt, blefre afslaget, fara vore, att detta hade ett menligt ioflytande på Bankens både inoch utländska kredit. Biskop Heurlin anmärkte, att i farhågor för Bankens framtida bestånd, i nödens stund, då Banken ej lärgre förmådde infria sina södiar, och de icke ens fingo emottagas å kronouppbörden, det voral: möjligt, att nationen icke för ögonblicket mäktade göra de uppoffringar, som erfordrades, för att återbringa sedlarne till deras normalvärde. Vore det möjligt, att genom den döda bokstafven betrygga realisationen, så vore likväl tilläget öfverflödigt, och den vid sista Riksdagen så mycket omordade 46 Regeringsformen kunde anses icke blott tillfyllestgörande, utan till och med kraftigare. Professor Thomander: Ett förkastande af det nu . ifrågavarande grundlagsförslaget skulle icke kunna betraktas annorlunda än som misströstan om bankens soliditet och Ständernas redlighet. Hvarje folk mäste i helgd hålla — nationaläran, — och : näst denna, nationalkrediten. Kontraktsprosten P. P. Svedelius:. Drog af Bankofuilmäktigen Prosten Bergvalls yttrande den slutsats, att tillägget till 72 R. F. vore öfverflödigt; men ville, i händelse det antoges, bafva det tillägget dervid, att bankens sedlar, om de ock ej inlöses med silfver, likväl må gälla för mynt i kronans liqvider och emellan enskilda. ; Doktor Agrell befarade det i grundlagsförändringsförslaget gjorda tillägget komma att verza motsat-: sen af hvad man åsyftade. : Kostraktsprosten Nordhammar yttrade sig huf vudsakligen i samma anda som Kyrkoherdon Bergvall och Prof. Morn. Biskop Heurlin upptog Doktor Agrells skäl, erinrande, att just genom ifrågavarande tillägg förut opåtänkta farhågor för realisationen eller sedelmyntet kunna väckas — emedan det antydde möjligbeten, att bankens sedlar icke blifva med silfver efter ordalydelsen inlöste; fann med dessa ord ingenting vunnet, men endast grunden legd till outsägligs olyckor, och måhända till ett nödtvunget grundiegsbrott. I afseende på Doktor Thomanders yttrande om nationalära och nationalkredit, ville: talaren i minnet återkalla, huru Rikets Ständer ofta förut vårdat banken och nationalkrediten. Han! erinrade buru, till gäldande af trängands krigsom-; kostnader, 4809 års Ständer nödgades tillgripa banken, huru återbetalning för de lemnade förskotten 1 utlofvades, — och Rikets Ständer dertill åtogo sig C en betydlig bevillning; den fortfor väl att längro t tid utgå — men snart tillföll den ej längre banken t utan disponerades för andra statsbehof. Icke bok-a stafven kunde för framtiden lemna stöd åt banken;!g det vore att finna uti vunnen erfarenhet oeh spridd s allmän kännedom om bankoväserde och banklag-r stiftning, uti en stigande nationalupplysning och h derigenom utbildade rättsbegrepp. I hufvudsakena bäraf instämde Kontraktsprosten PGSvedelins.! 1 Biskop Agardh delade helt och hållet Biskop Heurlins åsigter och ansåg det gjorda tillägget ilr 72 ganska betänkligt. Han förutsåg som en följd 1 deraf, att vid krig och om hufvudstaden hotas, in-lT nebafvarne af bankens sedlar skola hasta att begär 7 ra silfver och hvad man kallar, run uppkomms3, S j ; ms bt NR MM AR OA RR AA gamt banken urståndsättas att inlösa sina sedlar. eFörblifver deremot S sådan den förut var, så uppstår , sede han, cingen sådan panisk fruktan. Ban