fångarne, ja äfven till vansinnighet. Att likväl
icke så förhåller sig, är nu lyckligtvis bekräftadt
af en mer än 40-årig erfarenhst, grundad på ota-
liga exempel; Jag hänvisar i detta fall till den
faktiska vederläggning af dessa påståenden, som
) blifvit framställd af flera utmärkta författare, hvil-
Ika, med den sorgfällligaste och mest samvetsgranna
uppmärksamhet, på s:ället undersökt detta förhål-
lande. Blott tvenne öfvertygande exempel vill jag
här anföra. I Korrektionshuset i Philadelphia
uppgick antalet af döda från den 4 Juli 4829 till
den 4 Januari 1836, på 554 fångar, endast till 20.
I Glasgow, der enahanda system följes, befanns
vid ett derstädes anstäldt besök af Hr Duepetiaux,
General-Iospektör för de Belgiska fängelserna,
bland 320 fångar, icke en enda sjuk.
980 Att ifrågavarande system leder till större
kostnader, än det Anburnska. Det kan icke be-
stridas, att de efter Philadelphia-systemet byggde
större celler, med sina serskilda inrättningar, må-
ste blifva dyrare än de enslige sofrummen, som
kunna anbringas till ett större antal inom ett gif-
vet kubiskt utrymme; men om man till kostnaden
af dessa nattcaller lägger utgifterna för byggnaden
af serskilda större verkstäder, matsalar, sjukhus,
kyrka och skolrum, hvilket allt bortfeller i ett
fängelse efier Philadelpia-ideen, så blir skilnaden
ej så ster.
Arbetsförtjensten kan möjligen blifva mindre vid
det absoluta cell systemet, i synnerhet med ett
I stort fångantal, som alltid är svårare att sysselsätta.
Imedlertid beror äfven detta på de förvaltandes
I nit, omtanka och tillställningsförmåga. I Glasgow
t. ex. utgjorde 1833 ärliga underhållskostnaden
för 339 fångar, 2267 pund, 49 sh. 40 pence, och
i fångarnes arbetsförtjenst inbragte så raycket, att
det allmännas förlust för året icke uppgick till
I högro än 400 pund 41 sh. Sterling.
För öfrigt är det att märka, att Philadelphia-
systemet fordrar ett betydligt mindre autal uppsy-
ningsmän och framför allt — inga garnisoner.
Huru ock utslaget, vid alla dessa jemförelser,
till en början må blifva, är det dock säkert, och
skulle med siffertal kunna bevisas, att det system,
som säkrast leder till ändamålet, fångarnes för-
bättring och brottens förminskning, äfven blifver i
längden det minst kostsamma.
Ehuru det således synes mig vara ända till evi-
dens afgjordt hvilken väg är den rättaste att följa
för att ändteligen, äfven hos oss, hinna detta för
samhäl!sordningen vigtiga mål, fruktar jag dock,
att de inrättningar, som utgöra vilkoret derför och
medlen dertill, icke så snart kunna komma till
stånd för bristande tillgångar. Men derföre att
icke allt på en gång kan göras, bör man icke för-
summa hvad som möjligen kan åstadkommas. Till
en början vore redan mycket vunnet att få det sy-
stem antaget och orubbligen faststäldt, hvarefter
sedan, i den mån tillgångarne medgifva, förbätt-
ringsplanerne kunde, efter hand, konseqvent ut-
veckla sig.
Om således isoleringsprincipens rigtighet erkän
nes och lägges till grund för all fångförvaring,
uppstår naturligtvis den frågan: hvarest behofvet
af dess användande och tillämpning är störst och
följderna af dess motsats, sammanpackningen, mest
skadliga. Svaret på denna fråga ligger nära till
hands för hvar och en, som käsner det närvarande
tillståndet i våra ransakningshäkten, länsfångelser-
pa. Just der, vid den nuvarande oundvikliga sam-
marblandningen, börjar det moraliska förderf, som
sedermera, likt en kräftskada, fräter omkring sig
i fängelselifvets alla stadier. Dessa fängelsers för-
ändring bör således, efter min tanka, blifva ut-
gångspunkten för reformen, Vill man, efter rätts-
grunder, göra sig bestämd reda för statens pligt i
afssende på förvaringen af tilltalade, men ännu
icke sakfällda personer, så kommer man, vid un-
dersökningen derom, lätteligen till den obestridli-
ga slutsats, att, om det är statens rätt att i vissa
af sambällets lagar bestämda fall försäkra sig om
en tilltalads person, det äfven är dennes räst att
behandlas såsom oskyldig ända till dess samma la-
gar funnit honom brottslig och öfver honom fällt
sis straffdom. Till denna rätt hörer, att förva-
ringssättet icke må vara nesligt, icke förstörande
för hans medborgerliga anseende och ännn mindre
för hans moraliska värde, och det är således sta-
tens pligt att tillse det dessa fordringar blifva upp-
fyllda. Att sådant, under närvarande förhållanden,
alldeles icke, eller ock på ett högst ofullkomligt
sätt iakttages, kan ej bestridas. Deröfver är på
detta rum så mycket skrifvet och taladt, i synner-
het i de årliga Iaspektions-redogörelserna, och i
de till Kongl. Maj:t ingångna underdåniga Årsbe-
rättelserna, att jag anser mig nu icke, och minst
här behöfva ingå i någon värmare utveckling der-
af. Redan läsge bar ock Regeringen iasedt be-
bofvet af nödiga förbättringar härutinnan, och de
af Kongl. Maj:t anbefallde förberedande åtgärder i
afseende derpå, lemna hopp om att änart få se
denna vigtiga angelägenhet tagen under ett slut-
ligt öfvervägamde. Men äfvem för denna åsyftade
örbättring fordras högst betydande bidrag af all-
mänpra medel. (Forts. följer.)