iUrån Astrabad, ui I Kaspiska halvet. Dessa Hoger
begagnades redan i fornåldern tiil flera kamaler,
som vattnade öknen, och bildade fruktbara oaser,
såsom Khiwa. Vid flodernas siränder hafva kring-
vandrande stammar sitt tillhåll, emedan i öknen
endast växer några gröfre buskarter och tamari-
sker, som blott karaelerne äta. Den sandiga mar-
ken är för det mesta utan vatten, och endast de
inhemska karavanernas anförare känna de få käl-
lorna och brunnarna, hvilka de gerna vilja undan-
dölja för främlingar, äfvensom de fruktbara oaser-
na, men nära jordytan och sällan öfver 40 fot djupt,
finner man likväl nästan öfverallt godt dricksvat-
ten. I den norra, saltbaltiga sardöknen är bruanm-
narnas vatten bittert och motbjudande, och, då det
förvaras i lädersäckar, ännu oangenämare. De van-
drande folkstammarna, som 1 talrika familjer bebo
ötnen, uppföda förträffliga och härdiga hästar, en
mängd kameler och får, och tillbyta sig säd mot
mjölk och smör samt andra deras bjordars pro-
dukter. Om sommaren är hettan i öknen ganska
tryckaade och, efter den engelske resanden Conol-
lys observationer, sted termometern från den 26
April till den 29 Maj middagstiden i skuggan nära
20 grader Reaumur, ech då solstyng och uppdrif-
vet stoft vid den stigande hettan ådraga kameldrif-
varna ögoninflammationer, är faran för den resande
så stor, att all kommunikation mellan Kaspicka
hafvet och Dschihon är afbruten hela tre månader.
Under vintern, som börjar i Januari, lättas kara-
vanernas tåg derigenom, att snön afbjelper vatten-
bristen. Men denna årstid är kölden också lika
stark, som hettan om sommaren.
Öknens invånare äro, som vi redan nämnt, no-
mader, och af Perserme med ett gemensamt namn
kallade Ilat, ehuru de äro af ganska olika här-
komst. Ds hafva utifrån trängt sig ditin. Innan
de arabiska Mahomedanerne ech de med dem tå-
gande Bomsedhorderne, Saracenerne, från Eufrat,
år 651 efter Christi födelse, öfversvåmmade Per-
sier, voro ur-invånarne ett oblandadt folk, hvilka
ej förr införlifvades med främlingarna, än desse
gsnom svärdet förstört den gamla elddyrkan och
utspridt keranens läror. Geaom blandningen med
de främmande invandrarza, smittades äfven de in-
födde af rofgirigheten, som fordom icke tillhört
Ormuzds tillbedjare. Sedan dess har främmande
stammars invandring beständigt fortfarit. I 43:e
århundradet kom en Dy vaadrande hord, under
Dschingis-Khan, på hvilken Timur följde, och svär-
mar af Mongoler och Turkomanner öfversvämmade
dallandet, der de dels bosarte sig, dels fortsatte
krigiska herdars och röfvares nomadlif. Sedermera
kommo Usbekerne, en annen turkstam ifrån Ural,
gom utträngde Turkomanrerna, tills de slutligen
tillkämpads sig herraväldet i de vigtigaste länderna
inom det af Dscihbon genomströmmande området,
men likväl förblefvo i mångfaldig beröring med
Tuikomannerne, sina verkliga stamförvandter.
Turkomannerne, hvilka hufvudsakligen bebo ök-
nen, utgöra ett vandrande folk, som lefver i tält
(Kirgah). Dessa tält, som äro af filt, utgöra blott
en kamel-laddning, så att de lätt flytta sina bonin-
gar från en betesplats till en annan. De skryta
öfver, att de hvarken hvila under ett träds skugga
eller bo under en konungs beskydd. Ds visa en-
dast någon lydnad för de äldste i stamreen, ehuru
de stundom äfven underkasta sig än den ene, än
den andre grannen. Utom dessa äldste, som i go-
do slita tvister och vid äktenskap inom stammen
böra dertill gifva sitt samtycke, känner Turkoman-
nen hvarken adei eller herskande chefer, och blott
någon gång lyckas det en modig och snillrik man
att på någon kortare tid ställa sig i spetsen för
sin hord. Utom bjordarnes vård är Turkomannens
enda sysselsättning, alltifrån hans ungdom, krig,
rof och pluadring. eaTurkomannen till häst känner
hvarken far eller mor, säger ett allmänt ordspråk,
och blott de fejder, åe föra sins emellan, afvärja
ett förstöringskrig från deras grannar. Som Sur-
niter lifvas de af ett bittert religionshat mot Per-
serne, som äro Schiiter och lefva i ständigt krig
med dem, emedan de anse en strid mot kättarne
förtjenstfull. Vid sina ströfiåg i det Persiska gräns-
landet, som de ofta företaga på en sträcka af 60
till 70 mil, komma de under nattens mörker till
stället och lura i morgongryningen på städernas
och byarnes sorglösa invånare, uppfånga dem, öf-
verfalla och plundra stället, och innan befolknin-
gen hinner samla sig, äro de redan borta med sitt
bytes För karavaner lägga de sig i bakbåll. Fån-
garne bindas med tåg vid de hästar, hvarpå bytet
är lastadt, och endast vid hotande fara sättes äfven
fången på hästen. Vid snpkomsten till lägret må-
ste fångarne arbeta, tilldess de kunna säljas på slaf-
marknaden i Khiwa och Bokhara. Man räknar de
Turkomanner, som bebo dallandet söder om Dschi-
hon, till 440,000, och de dela sig i flora till ran-
gen olika horder, som merendels iefva i fejd med
hvarandra. Allesammans uppföda hästar, som äro
de starkaste och bästa i öknen. Racen förbättras
genom Arabiska hästar och, ehuru icke vackra, äro
de så outtröttliga, att Turkomannen hvarje dog kan
tillryggalägga 7 till 44 Svenska mil. De vidsträck-
taste ströftågen företagas höst och vår. Med en!
påse mjöl och några oljekakor, risklimpar och en
valtensäck beger han sig på vägen, och en säck
korn för hästen måste räcka till för denne, som
blott då och då får en liten portion deraf. Vid
hastiga ridter skall man, som Conolly hörde sä-
gas, binda ett stycke fett för hästens mun, för att!
så mycket längre skydda honom mot törst i den;
vatterlösa öknen. Näst efter hästen, är kamelen;
Turkomannens dyrbaraste egendom. Deraf finnas
tre arter, den med två pucklar, dromedären, liten
och lätt, en snabb springare, men icke så stark,
som det enpuckliga lastdjuret. Af dessa båda ra-
cers parning uppkommer en tredje, som är ganska!
stark, stor och lydig, och kan bära en börda från
7 till 40 centner. I
Turkomannens lefnadssätt är ganska enkelt. O-
syradt bröd af hvete- eller kornmjöl, knådadt med
olja eller smör, är hans förnämsta föda. Ris och
sönderstampadt hvete med sur mjölk (jarma) eller
ris med lammkött, äro rätter för de rika, men det
så mycket omtyckta kamelköttet förtäres endast i
fall en kamel genom ett benbrott eller annan 0o-
lyckshändelso blifvit obrukbar. Den vanliga dryc-
ken är tiärnmiälk och hos de rika dan berusande