iUrån Astrabad, ui I Kaspiska halvet. Dessa Hoger begagnades redan i fornåldern tiil flera kamaler, som vattnade öknen, och bildade fruktbara oaser, såsom Khiwa. Vid flodernas siränder hafva kringvandrande stammar sitt tillhåll, emedan i öknen endast växer några gröfre buskarter och tamarisker, som blott karaelerne äta. Den sandiga marken är för det mesta utan vatten, och endast de inhemska karavanernas anförare känna de få källorna och brunnarna, hvilka de gerna vilja undandölja för främlingar, äfvensom de fruktbara oaserna, men nära jordytan och sällan öfver 40 fot djupt, finner man likväl nästan öfverallt godt dricksvatten. I den norra, saltbaltiga sardöknen är bruanmnarnas vatten bittert och motbjudande, och, då det förvaras i lädersäckar, ännu oangenämare. De vandrande folkstammarna, som 1 talrika familjer bebo ötnen, uppföda förträffliga och härdiga hästar, en mängd kameler och får, och tillbyta sig säd mot mjölk och smör samt andra deras bjordars produkter. Om sommaren är hettan i öknen ganska tryckaade och, efter den engelske resanden Conollys observationer, sted termometern från den 26 April till den 29 Maj middagstiden i skuggan nära 20 grader Reaumur, ech då solstyng och uppdrifvet stoft vid den stigande hettan ådraga kameldrifvarna ögoninflammationer, är faran för den resande så stor, att all kommunikation mellan Kaspicka hafvet och Dschihon är afbruten hela tre månader. Under vintern, som börjar i Januari, lättas karavanernas tåg derigenom, att snön afbjelper vattenbristen. Men denna årstid är kölden också lika stark, som hettan om sommaren. Öknens invånare äro, som vi redan nämnt, nomader, och af Perserme med ett gemensamt namn kallade Ilat, ehuru de äro af ganska olika härkomst. Ds hafva utifrån trängt sig ditin. Innan de arabiska Mahomedanerne ech de med dem tågande Bomsedhorderne, Saracenerne, från Eufrat, år 651 efter Christi födelse, öfversvåmmade Persier, voro ur-invånarne ett oblandadt folk, hvilka ej förr införlifvades med främlingarna, än desse gsnom svärdet förstört den gamla elddyrkan och utspridt keranens läror. Geaom blandningen med de främmande invandrarza, smittades äfven de infödde af rofgirigheten, som fordom icke tillhört Ormuzds tillbedjare. Sedan dess har främmande stammars invandring beständigt fortfarit. I 43:e århundradet kom en Dy vaadrande hord, under Dschingis-Khan, på hvilken Timur följde, och svärmar af Mongoler och Turkomanner öfversvämmade dallandet, der de dels bosarte sig, dels fortsatte krigiska herdars och röfvares nomadlif. Sedermera kommo Usbekerne, en annen turkstam ifrån Ural, gom utträngde Turkomanrerna, tills de slutligen tillkämpads sig herraväldet i de vigtigaste länderna inom det af Dscihbon genomströmmande området, men likväl förblefvo i mångfaldig beröring med Tuikomannerne, sina verkliga stamförvandter. Turkomannerne, hvilka hufvudsakligen bebo öknen, utgöra ett vandrande folk, som lefver i tält (Kirgah). Dessa tält, som äro af filt, utgöra blott en kamel-laddning, så att de lätt flytta sina boningar från en betesplats till en annan. De skryta öfver, att de hvarken hvila under ett träds skugga eller bo under en konungs beskydd. Ds visa endast någon lydnad för de äldste i stamreen, ehuru de stundom äfven underkasta sig än den ene, än den andre grannen. Utom dessa äldste, som i godo slita tvister och vid äktenskap inom stammen böra dertill gifva sitt samtycke, känner Turkomannen hvarken adei eller herskande chefer, och blott någon gång lyckas det en modig och snillrik man att på någon kortare tid ställa sig i spetsen för sin hord. Utom bjordarnes vård är Turkomannens enda sysselsättning, alltifrån hans ungdom, krig, rof och pluadring. eaTurkomannen till häst känner hvarken far eller mor, säger ett allmänt ordspråk, och blott de fejder, åe föra sins emellan, afvärja ett förstöringskrig från deras grannar. Som Surniter lifvas de af ett bittert religionshat mot Perserne, som äro Schiiter och lefva i ständigt krig med dem, emedan de anse en strid mot kättarne förtjenstfull. Vid sina ströfiåg i det Persiska gränslandet, som de ofta företaga på en sträcka af 60 till 70 mil, komma de under nattens mörker till stället och lura i morgongryningen på städernas och byarnes sorglösa invånare, uppfånga dem, öfverfalla och plundra stället, och innan befolkningen hinner samla sig, äro de redan borta med sitt bytes För karavaner lägga de sig i bakbåll. Fångarne bindas med tåg vid de hästar, hvarpå bytet är lastadt, och endast vid hotande fara sättes äfven fången på hästen. Vid snpkomsten till lägret måste fångarne arbeta, tilldess de kunna säljas på slafmarknaden i Khiwa och Bokhara. Man räknar de Turkomanner, som bebo dallandet söder om Dschihon, till 440,000, och de dela sig i flora till rangen olika horder, som merendels iefva i fejd med hvarandra. Allesammans uppföda hästar, som äro de starkaste och bästa i öknen. Racen förbättras genom Arabiska hästar och, ehuru icke vackra, äro de så outtröttliga, att Turkomannen hvarje dog kan tillryggalägga 7 till 44 Svenska mil. De vidsträcktaste ströftågen företagas höst och vår. Med en! påse mjöl och några oljekakor, risklimpar och en valtensäck beger han sig på vägen, och en säck korn för hästen måste räcka till för denne, som blott då och då får en liten portion deraf. Vid hastiga ridter skall man, som Conolly hörde sägas, binda ett stycke fett för hästens mun, för att! så mycket längre skydda honom mot törst i den; vatterlösa öknen. Näst efter hästen, är kamelen; Turkomannens dyrbaraste egendom. Deraf finnas tre arter, den med två pucklar, dromedären, liten och lätt, en snabb springare, men icke så stark, som det enpuckliga lastdjuret. Af dessa båda racers parning uppkommer en tredje, som är ganska! stark, stor och lydig, och kan bära en börda från 7 till 40 centner. I Turkomannens lefnadssätt är ganska enkelt. Osyradt bröd af hveteeller kornmjöl, knådadt med olja eller smör, är hans förnämsta föda. Ris och sönderstampadt hvete med sur mjölk (jarma) eller ris med lammkött, äro rätter för de rika, men det så mycket omtyckta kamelköttet förtäres endast i fall en kamel genom ett benbrott eller annan 0olyckshändelso blifvit obrukbar. Den vanliga drycken är tiärnmiälk och hos de rika dan berusande