rans mun, att folket icke längre nöjer sig zme
hans, Johannes, enkla predikan om att ,älska
hvarannan inbördes, utan vill hafva en plär.
dom,, samt ordningar och stadgar till upprät.
tande af en konventionell församling och kyrka
Marjam blir, vid det han härom talar, allt me:
och mer nertyngd af sin smärta och henne:
brösts sveda blir ganska bitter., Få ögonblick
derefter afsomnar hon stilla och fridsamt. Jo
bannes håller vid hennes döda mull ett kor!
för tillfället lämpligt tal samt beslutar att åter
vandra ut i folket att förkunna sin ringa lära
om kärleken.
Detta taflegalleri innehåller många vyer och
bilder, som varit renlärigt och kyrksamt folk
en nagel i ögonen. En författare från Upsalc
har i en brochyr, kallad Törnrusens bok, nem-
ligen den äkta och veritabla,, och ämnad at!
utgöra en kritik öfver Hr 4. såsom skald i all.
mänhet, strängeligen framhaft tll åtnäpsande
dessa ifrågavarande stycken. Han slår förs!
korstecken öfver ansigte och bröst trenne gån-
ger, läser derefter fader vår, samt med välsig.
nelsen, tager så det kätterska och fördömliga
subjektet om hand och gör dervid till en bör-
jan den anmärkningen: Omisskännelig är här
den afsigt, att framställa kristendomen såsom
genast efter stiftarens bortgång förvänd och
bortfuskad till en ny art af hedendom. Detta
skall hufvudsakligen hafva skett dels genom ma-
rie-kultens uppkomst, dels genom Pauli lära om
rättfärdigheten och tillfyllestgörelsen, dels ge-
nom den med båda dessa förvillelser i samman-
bang bragta föreställningen om nödvändigheten
af lärosystem och öfverhufvud af församlingen
som kyrka, Längre fram förklarar han om vis-
sa af de här framställde satser, att de med för-
del kunnat stå i Voltaires skrifter och hos hans
samtida bellespriter passerat för ovedersägliga,
dervid han med en gudsnådlig uppsyn spottar
för sig, såsom om han vidrört någonting pestia-
likt Hvad nu den förmodade afsigten beträf-
far, så är detta väl något, hvartill Hr A. utan
tvekan säger: rätt gissadt! Och han synes verk-
ligen i de eskisser, han här lemnat, på ett så
träffande sätt hafva framhållit det plausibla i
sina åsigter rörande förevarande ämnen, att nå-
got väsendtligt svårligen på förnuftigt vis och
utan förut fattad opinion deremot låter anföra
sig. Den karakter af extasieradt vansinne han
gilvit Paulus, kan förefalla som ett fånande, syn-
digt, himmelsskriande hugskott för den, som
alltsedan barnkammaren lärt sig att falla i skälf-
sot för den minsta närgångenhet mot de helige
gudsmännen, men att det alldeles icke saknar
motiv för en dylik karaktersteckning, i afseende
på samma Paulus, är imedlertid obestridligt,
och man behböfver för öfvertygelsen härom en-
dast slå upp hans bref och läsa till exempel 2
kap. 16 versen af brefvet till Galaterne, hvars
vådliga cirkelbyggnad visserligen är långt ifrån
att utesluta en tanke på några antecedentia af
vurmeri. Med detta kan man ju erkänna det
stora, som hos mannen på samma gårg finnes,
och det myckna goda, ban sednare såsom en
kristendomens heros, genom sin energiska och
outtröttliga vilja uträttade för sin tid. Mycket
vore om detta och det dillörande att säga, men
för hvilket icke bär är rum. Det enda må, i
afseende på Upsala-ifrarens och hans vederlikars
rysningssymptomer, tilläggas, alt hur långt vi
än stå efter vår tid i fråga om rent vetenskap-
lig, kritisk och filosofisk bebandling och under-
sökning af ämnen, sådana som de här vidrörda,
en flägt af vingen väl ändå en gång, och kan-
ske förr än man tror, kommer äfven hit, och
man kan trösta våra herrar theologer dermed,
att de då, på deras ståndpunkt af supranatura-
lisk orthodoxi, torde få saker att korsa sig öf-
ver, af litet allvarsammare art än dessa, hvaråt
man nu gjort sig så andäktig att läsa exorcism.
Såsom konststycken ega dessa poemer en
mångsidig förtjenst. Atskilliga lyriska ställen
äro al obestridlig skönhet; och vid sidan af des-
sa står en komik af den mest gedigna art.
Hela konung Ivileks personnage är i detta sed-
nare afseende synnerligt driplig. 0. 0.
RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAKER.