rans mun, att folket icke längre nöjer sig zme hans, Johannes, enkla predikan om att ,älska hvarannan inbördes, utan vill hafva en plär. dom,, samt ordningar och stadgar till upprät. tande af en konventionell församling och kyrka Marjam blir, vid det han härom talar, allt me: och mer nertyngd af sin smärta och henne: brösts sveda blir ganska bitter., Få ögonblick derefter afsomnar hon stilla och fridsamt. Jo bannes håller vid hennes döda mull ett kor! för tillfället lämpligt tal samt beslutar att åter vandra ut i folket att förkunna sin ringa lära om kärleken. Detta taflegalleri innehåller många vyer och bilder, som varit renlärigt och kyrksamt folk en nagel i ögonen. En författare från Upsalc har i en brochyr, kallad Törnrusens bok, nemligen den äkta och veritabla,, och ämnad at! utgöra en kritik öfver Hr 4. såsom skald i all. mänhet, strängeligen framhaft tll åtnäpsande dessa ifrågavarande stycken. Han slår förs! korstecken öfver ansigte och bröst trenne gånger, läser derefter fader vår, samt med välsig. nelsen, tager så det kätterska och fördömliga subjektet om hand och gör dervid till en början den anmärkningen: Omisskännelig är här den afsigt, att framställa kristendomen såsom genast efter stiftarens bortgång förvänd och bortfuskad till en ny art af hedendom. Detta skall hufvudsakligen hafva skett dels genom marie-kultens uppkomst, dels genom Pauli lära om rättfärdigheten och tillfyllestgörelsen, dels genom den med båda dessa förvillelser i sammanbang bragta föreställningen om nödvändigheten af lärosystem och öfverhufvud af församlingen som kyrka, Längre fram förklarar han om vissa af de här framställde satser, att de med fördel kunnat stå i Voltaires skrifter och hos hans samtida bellespriter passerat för ovedersägliga, dervid han med en gudsnådlig uppsyn spottar för sig, såsom om han vidrört någonting pestialikt Hvad nu den förmodade afsigten beträffar, så är detta väl något, hvartill Hr A. utan tvekan säger: rätt gissadt! Och han synes verkligen i de eskisser, han här lemnat, på ett så träffande sätt hafva framhållit det plausibla i sina åsigter rörande förevarande ämnen, att något väsendtligt svårligen på förnuftigt vis och utan förut fattad opinion deremot låter anföra sig. Den karakter af extasieradt vansinne han gilvit Paulus, kan förefalla som ett fånande, syndigt, himmelsskriande hugskott för den, som alltsedan barnkammaren lärt sig att falla i skälfsot för den minsta närgångenhet mot de helige gudsmännen, men att det alldeles icke saknar motiv för en dylik karaktersteckning, i afseende på samma Paulus, är imedlertid obestridligt, och man behböfver för öfvertygelsen härom endast slå upp hans bref och läsa till exempel 2 kap. 16 versen af brefvet till Galaterne, hvars vådliga cirkelbyggnad visserligen är långt ifrån att utesluta en tanke på några antecedentia af vurmeri. Med detta kan man ju erkänna det stora, som hos mannen på samma gårg finnes, och det myckna goda, ban sednare såsom en kristendomens heros, genom sin energiska och outtröttliga vilja uträttade för sin tid. Mycket vore om detta och det dillörande att säga, men för hvilket icke bär är rum. Det enda må, i afseende på Upsala-ifrarens och hans vederlikars rysningssymptomer, tilläggas, alt hur långt vi än stå efter vår tid i fråga om rent vetenskaplig, kritisk och filosofisk bebandling och undersökning af ämnen, sådana som de här vidrörda, en flägt af vingen väl ändå en gång, och kanske förr än man tror, kommer äfven hit, och man kan trösta våra herrar theologer dermed, att de då, på deras ståndpunkt af supranaturalisk orthodoxi, torde få saker att korsa sig öfver, af litet allvarsammare art än dessa, hvaråt man nu gjort sig så andäktig att läsa exorcism. Såsom konststycken ega dessa poemer en mångsidig förtjenst. Atskilliga lyriska ställen äro al obestridlig skönhet; och vid sidan af dessa står en komik af den mest gedigna art. Hela konung Ivileks personnage är i detta sednare afseende synnerligt driplig. 0. 0. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER.