OR ERE JO of on saren verkat och lidit. Jesu moder Marjam, efter grekiskt uttal Maria, träffas här händelsevis af dem ute vid Golgatha, och då hon, medan de ligga knäböjda för henne med ansigtena mot jorden, går in att bedja i griften, der hennes son legat, tro de sig, vid det de resa sig upp och icke finna henne mer, ha sett en syn, ja Ceraunus vill till och med ännu upptäcka i luften hennes hvita vingar, der hon far tiil himla till sin son. Inkomna i Jerusalem, inrätta de också genast en fest till hennes ära och uppföra i en trädgård ett altare med påskrift: cTill den högsta gudens moder! Till den heliga jungfrun! till efterbild af den Pessinuntiska Hybele-kulten och mysterierna om Attys, som ständigt ännu spöka i den fordna hierofantens hufvud, jemte den theosofiska dogmen om Trimurti, treenigheten, de egyptiska Osiris, Isis, Horos, eller de thrakiska Kersos, Axiuros, Axiokeros, eller de indiska Brachmas, Sivas, Visn, en dogm, den han för öfrigt anser nödvändigt att applicera på kristendomen, så framt deraf skall kunna blifva byggd en ordentlig lära. Ena ny personage uppträder nu i dramat, rådsherren Josef af Arimathia, densamme, som tog Jesus ner från korset och lade honom ien graf. Denne herre, som genom köp blifvit egare af det bord, vid hvilket Jesus tog sin sista nattvard, och den kalk, hvarur han drack, samt dessutom vid korset uppfångat i samma kalk något af adet sanna och verkliga blodet, som frälsar,, har beslutat ett slags orden, ett brödraskap, ett aden heliga kalkens förbundp, samt med kalken och det runda bordet inskeppat sig med sällskap på ett fartyg, att afresa till Spanien och England och omvända hedningarna. Han har derföre samlat hos sig en mängd troende och deribland äfven Isidoros, Ceraunus m. fl. Man fianer rådsherrens förslag värdt att med det snaraste ställas i verket; det beramas att man likväl först skall göra en tur inåt Årabien, för att der för den kristna saken vinna en viss konung Ivilek, som mycket berömmes för sin vishet. Så blir det. Och hela sällskapet förflyttas nu till konung Ivileks silkestält i steniga Årabien. Rådsberren Josef, såsom en ifrig missionär, omvänder och döper Ivilek ett, tu, tre, samt utdelar tillika spendersamt löfte om salighet åt hans tjugosju hustrur, fyrtio döttrar, femtio söner, trehundra tjenare och fyrahundra tjenarinnor, endast på grund af kuuungens tron. Fursten insinuerar äfven sina kameler, åsnor och åsinnor, att varda delaktiga af nåden, adet är de bästa åsnor, — säger han, -— som gå från Wadi-Mura ända intill Jamans yttersta land,: men Josef svarar, att bvad dem beträffar, de icke kunta komma i guds rike; adet må du icke af mig begäran. Ivilek blir något ledsen häröfver, och kan icke begripa hvad guds barn då skola lefva af, cemedan de äro saligan. Den omvände Saul, sednare Paulus kallad, vistas vid denna tidpunkt i öknen, svärmande omkring i ett tillstånd al religiöst grubbleri, som stundom närmar sig förryckthet. Han infinner sig i Ivileks tält, och håller här för de församlade åtskilligt tal om rättfärdiggörelsen och synden, allt uppblandadt med en mängd motsägelser, omtagningar och verkligt vanvett. Allt synes gå derpå ut, att Jesus tagit våra synder på sig en gång för alla, att sedan straffet är utståndet, den store i himmelen är nöjd, emedan åt hans rättvisa är nog skedt; cen bar gjort synden och en annan har lidit straffet, det är rättvist, Så är den mägtige nöjd. Ty ingen kan undkomma rättvisan; alltså äro vi nu undkomne., Hans åhörare lyckas väl icke förstå synnerligt af hvad han säger dem; men Isidoros, som alltför länge saknat i kristendomen, sådan den at Johannes förkunnades,; det djup, den mysticism, bvarförutan, enligt hans tanka, intet dermed kunde uträttas, griper hegärligt efter de underliga och djupsinniga satser, som främlingen här och der framkastar bland det myckna rent af absurda, och slutar med att bedja om hans välsignelse och proklamera sig såsom hans första lärjunge. aHeliga — söger han — hafva dina betraktelser varit, dig skola folken höra, och du skall bygga församlingar ehvart du kommer., Ceraunus förenar sig med kyrkoberden, såsom en redbar klockare anstår. Josef förmanar dem väl, och föreställer dem huru vanskligt det vore och i längden skulle än värre blilva, om man hölle sig till hvar och en, som har syner, och icke blott till det, som Herren sjelf talat på jorden; men förgäfves. Isidoros och Ceraunus öfvergifva honom, och Josef skyndar förbittrad ur Ivileks tält, ati med dem, ban bar qvar af brödraskapet, begifva sig till England. Paulus med sina följeslagare drager äfven dädan, men åt annat håll. Den stackars emiren, som så bastigt blir lemnad af sina gäster, befaller i allsköns naivit, att till hans ledsnads fördrifvande en dans må uppföras mellan tälten och att Fota. ns on AanA må klädda oc 3 basta an vv