OR ERE JO of on
saren verkat och lidit. Jesu moder Marjam,
efter grekiskt uttal Maria, träffas här händelse-
vis af dem ute vid Golgatha, och då hon, me-
dan de ligga knäböjda för henne med ansigtena
mot jorden, går in att bedja i griften, der hen-
nes son legat, tro de sig, vid det de resa sig
upp och icke finna henne mer, ha sett en syn,
ja Ceraunus vill till och med ännu upptäcka i
luften hennes hvita vingar, der hon far tiil
himla till sin son. Inkomna i Jerusalem,
inrätta de också genast en fest till hen-
nes ära och uppföra i en trädgård ett altare
med påskrift: cTill den högsta gudens moder!
Till den heliga jungfrun! till efterbild af den
Pessinuntiska Hybele-kulten och mysterierna om
Attys, som ständigt ännu spöka i den fordna
hierofantens hufvud, jemte den theosofiska dog-
men om Trimurti, treenigheten, de egyptiska
Osiris, Isis, Horos, eller de thrakiska Kersos,
Axiuros, Axiokeros, eller de indiska Brachmas,
Sivas, Visn, en dogm, den han för öfrigt anser
nödvändigt att applicera på kristendomen, så
framt deraf skall kunna blifva byggd en ordent-
lig lära.
Ena ny personage uppträder nu i dramat,
rådsherren Josef af Arimathia, densamme, som
tog Jesus ner från korset och lade honom ien
graf. Denne herre, som genom köp blifvit
egare af det bord, vid hvilket Jesus tog sin si-
sta nattvard, och den kalk, hvarur han drack,
samt dessutom vid korset uppfångat i samma
kalk något af adet sanna och verkliga blodet,
som frälsar,, har beslutat ett slags orden, ett
brödraskap, ett aden heliga kalkens förbundp,
samt med kalken och det runda bordet inskep-
pat sig med sällskap på ett fartyg, att afresa
till Spanien och England och omvända hednin-
garna. Han har derföre samlat hos sig en mängd
troende och deribland äfven Isidoros, Ceraunus
m. fl. Man fianer rådsherrens förslag värdt att
med det snaraste ställas i verket; det beramas
att man likväl först skall göra en tur inåt Åra-
bien, för att der för den kristna saken vinna
en viss konung Ivilek, som mycket berömmes
för sin vishet.
Så blir det. Och hela sällskapet förflyttas
nu till konung Ivileks silkestält i steniga Åra-
bien. Rådsberren Josef, såsom en ifrig missio-
när, omvänder och döper Ivilek ett, tu, tre,
samt utdelar tillika spendersamt löfte om salig-
het åt hans tjugosju hustrur, fyrtio döttrar,
femtio söner, trehundra tjenare och fyrahundra
tjenarinnor, endast på grund af kuuungens tron.
Fursten insinuerar äfven sina kameler, åsnor
och åsinnor, att varda delaktiga af nåden, adet
är de bästa åsnor, — säger han, -— som gå
från Wadi-Mura ända intill Jamans yttersta
land,: men Josef svarar, att bvad dem beträf-
far, de icke kunta komma i guds rike; adet
må du icke af mig begäran. Ivilek blir något
ledsen häröfver, och kan icke begripa hvad
guds barn då skola lefva af, cemedan de äro
saligan.
Den omvände Saul, sednare Paulus kallad,
vistas vid denna tidpunkt i öknen, svärmande
omkring i ett tillstånd al religiöst grubbleri,
som stundom närmar sig förryckthet. Han in-
finner sig i Ivileks tält, och håller här för de
församlade åtskilligt tal om rättfärdiggörelsen
och synden, allt uppblandadt med en mängd
motsägelser, omtagningar och verkligt vanvett.
Allt synes gå derpå ut, att Jesus tagit våra
synder på sig en gång för alla, att sedan
straffet är utståndet, den store i himme-
len är nöjd, emedan åt hans rättvisa är nog
skedt; cen bar gjort synden och en annan har
lidit straffet, det är rättvist, Så är den mäg-
tige nöjd. Ty ingen kan undkomma rättvisan;
alltså äro vi nu undkomne., Hans åhörare lyc-
kas väl icke förstå synnerligt af hvad han sä-
ger dem; men Isidoros, som alltför länge sak-
nat i kristendomen, sådan den at Johannes för-
kunnades,; det djup, den mysticism, bvarför-
utan, enligt hans tanka, intet dermed kunde
uträttas, griper hegärligt efter de underliga och
djupsinniga satser, som främlingen här och der
framkastar bland det myckna rent af absurda,
och slutar med att bedja om hans välsignelse
och proklamera sig såsom hans första lärjunge.
aHeliga — söger han — hafva dina betraktel-
ser varit, dig skola folken höra, och du skall
bygga församlingar ehvart du kommer., Cerau-
nus förenar sig med kyrkoberden, såsom en
redbar klockare anstår. Josef förmanar dem väl,
och föreställer dem huru vanskligt det vore
och i längden skulle än värre blilva, om man
hölle sig till hvar och en, som har syner, och
icke blott till det, som Herren sjelf talat på
jorden; men förgäfves. Isidoros och Ceraunus
öfvergifva honom, och Josef skyndar förbittrad
ur Ivileks tält, ati med dem, ban bar qvar af
brödraskapet, begifva sig till England. Paulus
med sina följeslagare drager äfven dädan, men
åt annat håll. Den stackars emiren, som så
bastigt blir lemnad af sina gäster, befaller i
allsköns naivit, att till hans ledsnads fördrif-
vande en dans må uppföras mellan tälten och
att Fota. ns on AanA må klädda oc 3 basta an vv